När jag gick i högstadiet fanns det en kille som hade kall blick och mina manliga klasskamraters respekt. Det var inte den mest populäre killen – särskilt inte bland tjejerna. Han var för dödsstraff på samhällskunskapen, spottade snus från ”turkkiosken”. Brölade ”FITTA” över skolkafeterian.
Som tjej visste jag att killarna alltid skulle backa honom. Det har att göra med vilka lojaliteter som är outtalade men självklara.
I slutet av november släpptes en undersökning från SCB som visar att ett ökande SD numera har stöd av 24,3 procent av Sveriges män.
”Om alla flyktingar som kom hit nu i stället var thailändska tjejer på 20 år, hur tror ni debatten sett ut då?”, frågade Kajsa Ekis Ekman nyligen (ETC 6/11). I ett kommentatorsfält läser hon att ”till skillnad från muslimerna som är vårat riktiga hot”, är thailändska kvinnor ”trevliga, roliga, hjälpsamma och arbetsvilliga”. De ”ger mer av sig själva än gemene stockholmsblondinen”.
Den enda gången jag upplevde killen i mitt högstadium som sårbar var i förhållande till skolans populäraste tjejer. De som valde bort honom. Fittorna. Det berodde inte på honom, det berodde på dem.
En bekant till mig provoceras av Ekis Ekmans text: ”Jag tror inte att hon har försökt sätta sig in i hur många svenska män upplever möjligheten till parbildning med svenska kvinnor”, säger han. Det är inte fel på männen, det är fel på kvinnorna.
Tanken ekar hos Timbro-anknutne Johan Ingerö som i Dagens Samhälle (1/12 2015) frågar sig varför gamla och stabila partier på båda sidor blockgränsen idag har så svårt att vinna männens röster? Förklaringen: Vi har nått ett tillstånd där ”männen” har alienerats av den politiska samstämmigheten (nåja) kring vissa feministiska värderingar. Detta får dem att söka sig till det enda parti som ställer sig på andra sidan av en sådan konfliktlinje.
Därför manar Ingerö till självrannsakan. Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor: hur ska ni erbjuda männen det som SD erbjuder dem? ”Gräv där ni står”, ifrågasätt ”fåniga” och ”folkligt oförankrade” ”jämställdhetspåfund”.
Det är tydligt hur Ingerö ser på ”mäns” anspråk, och det pris som kvinnor ska vara beredda att betala för att tillmötesgå dem. Men alla anspråk är inte etiskt försvarbara. Gränsen för mäns behov går när dessa bifalls på bekostnad av kvinnorna.
Överskrider man den gränsen gör man sig till del i högstadiekillens gäng, backar honom framför tjejerna.
Det är tråkigt när man inte får vara ihop med skolans populäraste brud, men det är inte en rättighet. Det gör henne inte till en fitta.
I SCB:s siffror ser vi att många mäns outtalade men självklara lojalitet fortfarande ligger hos andra män.