I några decennier har politiker och samhällsvetare nu utgått ifrån att samhällets tillväxt och motsvarigheten för individen, ökning av köpkraft, är centralt för att öka välbefinnandet. Att skillnader mellan människor samtidigt ökar, är helt enkelt oproblematiskt, så länge alla får mer.
Jämlikhetsanden (Karneval 2010) av Richard Wilkinson och Kate Pickett presenterar ett gediget material som pekar på precis motsatsen. Tillväxt är väsentligt för att ge människor en grundläggande behovstillfredställelse. För rika länder däremot, är jämlikhet inte bara viktigare. En politik som ökar tillväxten på jämlikhetens bekostnad, är direkt dålig för många människor. Det hade många redan anat. Kostnaderna för depressioner, fetma, kriminalitet och sjukskrivningar har rasat i höjden samtidigt som vi har högre inkomster än någonsin.
Vänstern har länge hävdat att ojämlikhet har ett högt samhälleligt pris. Ibland med forskningsstöd kring vissa områden, som hälsa (se till exempel Gunnar Ågren: Ohälsans klasstrappa) eller lycka (se Richard Layards Happiness: Lessons from a new science). Det nya med ”Jämlikhetsanden” är att det finns kvantitativ forskning på så många områden – denna bok hade inte kunnat skrivas för tio år sedan. Wilkinsson och Pickett går igenom i stort sett varenda väsentlig indikator på hälsa och välbefinnande man kan tänka sig och sammanfattar en så massiv mängd av forskning, att högern i bokens ursprungsland Storbritannien, istället för att argumentera emot, till stor del har accepterat resultaten.
De motargument som framförts, handlar om att boken inte slutgiltigt utom allt tvivel bevisat och förklarat de många sambanden mellan ojämlikhet och samhällsproblem. Men det är en svag invändning som skulle drabba i stort sett varje samhällsekonomisk tes i dagens debatt.
Jämlikhetsanden är också en av många nya vänsterböcker som handlar om vad människan faktiskt är, oavsett hur det rådande ekonomiska systemet och dess ideologer vill betrakta henne.
Den liberala syn som dominerat i årtionden (även inom vänstern i en postmodern variant) har utgått ifrån att var och en är sin egen lyckas smed, att människan är ett blankt ark. Förutom att det är en vacker idé har den för kapitalets del nyttan att effektivt upplösa fasta föreställningar om att man inte kan behandla människor hur som helst. Vad som är rätt och fel, bra eller dåligt blir upp till var och en. Det är inte nödvändigtvis dåligt att arbeta i ett stressigt, lågavlönat jobb, att sälja sina inre organ för att köpa ett par byxor eller att offra sitt sociala liv för karriären, så länge du väljer att göra det själv.
Men Jämlikhetsandens poäng är att det bevisligen faktiskt finns bra och dåligt utifrån människans natur, det man i filosofin kallar för naturalism. Det är bra för människor att ha vänner, att få utföra ett meningsfullt arbete, att inte stressa för mycket, att inte behöva jaga social status. Det är bra för människor att få inflytande över sitt arbete. Allt det som de flesta av oss har på känn när det gäller vårt eget liv är sant också när det gäller andra.
Sprängkraften i det budskapet är enorm. Om människan trivs bäst i jämlikhet och gemenskap, med sina grundläggande behov uppfyllda och med en demokratisk styrning av både samhälle och arbetsplatser, då är det mycket som skall ändras i samhället.
Därför har en ny offensiv från höger inletts, mot det mänskliga i att vara missnöjd med ökad stress och större klyftor.
Två av de ljudligaste rösterna är psykiatern/debattören David Eberhard, som förklarar att mycket av den ökande ångesten inte alls beror på ökad stress, utan är en inbillning som beror på att svenskarna är ”trygghetsnarkomaner”. Eberhard följde upp med en ny bok som påstod att den moderna människan inte tål oförätter, inte främst på grund av att oförätter existerar, utan för att ”vi klagar mer ju bättre vi får det”.
DN:s Hanne Kjöller menar att utbrändhet inte har någon grund i arbetslivet, utan beror på en snarlik form av inbillning, en ”lidandekultur”. De fall som hon och andra tar upp i debatten är extrema och inte svåra att höja ögonbrynen för. Men i grunden handlar debattörernas poäng om att människor känner efter för mycket.
När mormor träffade morfar frågade hon sig inte: Mår jag bra? Ska jag verkligen leva med den här mannen?, sa Kjöller apropå moderna människors sätt att tänka (Sydsvenskan 10/2 2010).
I denna tankevärld är också de lösningar som finns individuella. Människor kan helt enkelt inte lösa problem tillsammans.
Kjöllers lösning på en långvarig sjukskrivning är att personen byter jobb (9/12 2009), den som är missnöjd med att bo bland mycket trafik får flytta (14/1 2010), samma precis som vargproblemet är att flytta från vargtäta områden (9/1 2010). Passar inte galoscherna, stick!
2010 i ett nötskal. Människan är tillbaka. Borgerligheten ber henne flytta.
/Aron Etzler
