Om inte detta är ett tecken på förskjutningen i migrationsdebatten så vet jag inte vad som är det. Malmö-kommunalrådet Nils Karlsson (MP) har skrivit en debattartikel (i Dagens ETC, 5/1, 2018) och framför i den ett antal politiska förslag – vissa bra, vissa dåliga (mer om dessa nedan). I artikeln vill miljöpartisten, som brukar kalla sig liberal, att vi ska prata om ”volymer” när det gäller invandringen. Har han helt missförstått debatten?
För fem år sedan när den dåvarande migrationsministern Tobias Billström först började prata om flyktingar i termer av ”volymer” blev reaktionerna starka. Nils Karlsson verkar nu tro att det handlade om att vi som reagerade inte ville se det han kallar ”verkligheten”.
Men det vi då reagerade på var inte bara att högern ville snacka om antalet flyktingar. Det var inte ens främst att högern ville begränsa eller minska antalet, för det var ju ingen nyhet. Vi reagerade mot ordvalet, som för många av oss var otänkbart men som nu tydligen är helt normalt även för en högt uppsatt miljöpartist.
”Volym” är ett ord som avser den plats som upptas av något i en tredimensionell rymd, lämpligt för exempelvis mängden vatten i ett badkar eller mjöl i ett brödrecept. Det för tankarna till vätskor, smet, gegga. Volymen berör inte individer, och är således ett uselt mått att använda på människor.
Har du någonsin hört ett förväntansfullt par planera sitt bröllop i termer av volymen gäster?
Har du någonsin hört ett förväntansfullt par planera sitt bröllop i termer av volymen gäster? Vilken lärare diskuterar volymen barn i matsalen eller på idrottslektionen? Att prata om ”volymer” när det gäller flyktingar är lika bisarrt. Flyktingar är inte en homogen smet. Detta håller Nils Karlsson som liberal såklart med om, och han påminner själv i artikeln om att flyktingar är individer.
Enda anledningen till att ändå prata om ”volymer”, i stället för exempelvis antal, är om man vill bidra till att avhumanisera gruppen flyktingar. Det tror jag inte att Nils Karlsson vill, men med sitt slarv bistår han de politiska krafter för vilka avhumaniseringen är en strategi för att lättare kunna inskränka gruppens rättigheter.
Det är inget som anstår en miljöpartist, och jag hoppas att reaktionerna mot Karlsson blir starka från det som återstår av hans eget partis gräsrötter.
Så till Nils Karlssons faktiska politiska förslag.
Hösten 2015 var överväldigande
Karlsson skriver att hösten 2015 (då ovanligt många asylsökande kom till Sverige) ”lärde oss att det finns en gräns för hur mycket vi klarar”. Han skriver att ”alla vi som var kommunpolitiker 2015 vet det”, men påminner också om att man inte ska vara överdrivet alarmistisk. Han skriver att det som fick systemet att skälva var oförutsägbarheten.
Han har såklart rätt i att beredskapen inte var god, men det beror ju inte på någon naturlag, utan på en mängd systemproblem. Den gräns han hänvisar till är inte statisk, utan beror på förutsättningarna. Som exempel tog den ideella kulturföreningen Kontrapunkt i Malmö med knappa förutsättningar under hösten emot 17 000 flyktingar som gavs mat och logi på sin resa genom Malmö. Malmö stad å andra sidan hann knappt med.
Totalt kom strax under 163 000 flyktingar till Sverige det året, det vill säga motsvarande en befolkningsökning på mindre än två procent. Att vi inte har bostäder, socialsekreterare, utbildningsplatser och handläggare på statliga verk för att hantera det är ju bara pinsamt.
Tänk dig att du planerar ett kalas för 50 personer. Tre personer tar oannonserat med sig en vän var. Får du slut på mat? Antagligen inte, för endast den nyliberalt orienterade staten kan vara så snål och fokuserad på mätbarhet att man millimeterplanerar utan utrymme för förändringar.
Biståndspengar till bistånd, inte flyktingmottagande
Karlsson påpekar att biståndspengar som egentligen är tänkta att stödja utveckling utomlands historiskt använts för att finansiera flyktingmottagande i Sverige. Han har rätt i att det är ett uselt upplägg. Sverige har råd att både ge biståndspengar till utveckling utomlands och ett flyktingmottagande värt namnet.
Kvotsystem i stället för asylrätt
Karlsson vill att Sverige ska övergå till ett kvotsystem, ett slags planekonomi för flyktingmottagande. Det ska finnas 50 000 platser. Om de fylls innan året är slut så får övriga flyktingar vända vid gränsen. Karlssons mål med förslaget är kort och gott förutsägbarhet.
Detta förslag är bisarrt. Varför? I vilken annan del av välfärdssamhället skulle vi acceptera den typen av system? Tyvärr, det blev ingen knäledsoperation för vi har redan genomfört 8 750 sådana i år. Nej, Ellen får vänta till nästa år med att börja ettan, för vi har redan fyllt årets elevkvot i kommunens alla skolor.
Möjlighet att söka asyl utomlands
Karlsson föreslår att man ska kunna söka asyl i Sverige från utlandet, exempelvis på ambassader. Det är ett bra förslag, och ett som även exempelvis Vänsterpartiet driver.
Internationellt fungerande asylrätt
Karlsson vill att Sverige ska verka för en internationellt fungerande asylrätt. Det är riktigt, och att biståndspolitiken ska användas till det är en rimlig tanke. Det är dock oklart hur ett kvotsystem i Sverige skulle leda till större internationellt ansvarstagande, och förvånande att en miljöpartist glömmer att lyfta klimat- och fredspolitikens roll i att förebygga de situationer som leder till att stora grupper människor tvingas fly.
