I slutet av juli kunde vi på DN Debatt åter läsa att de äldre blir fler och att detta skapar kris. Enligt en modell som två professorer presenterade skulle sjukvården – år 2040 – behöva ta 36 procent av skatteuttaget i anspråk, jämfört med dagens 20. Och då går det inte att klara av kostnaderna ”utan skattehöjningar om man inte drastiskt minskar andra utgifter i den offentliga sektorn eller drastiskt ändrar finansieringen av hälso- och sjukvården”.
Som brukligt är stängs alltså dörren för höjd skatt redan i förutsättningsfasen. Och då pekas det automatiskt på nedskärningar och ”ändrad” finansiering. Stefan Attefall (kd), ordförande i finansutskottet, klargör vad detta innebär mer konkret, nämligen att ”öppna upp för människor att kunna lägga till egna pengar också för att därmed kanske kunna avlasta för dem som inte har egna resurser också”. Det vill säga USA-modellen: det kostar väldigt mycket att vara sjuk, och många får nöja sig med dålig vård på nåder. I USA lägger man ned mest resurser i hela världen per capita på sjukvård, medan resultaten för stora delar av befolkningen är katastrofala, jumboplats i medellivslängd i västvärlden, flest levnadsår i sjukdom, topposition i barnadödlighet. Enligt Attefall är det ”någonting absurt i vårt land” att det han vill ses som ”suspekt och fult”.
Bra då, att betänkandet ”Vårdval i Sverige”, beställt av Attefalls partiledare, tar sig an absurditeterna och föreslår en ny valfrihetsreform: tvång för landstingen att införa ”vårdvalsystem”. Privata vårdgivare ska få fri etableringsrätt. Utredningen säger att dess modell ”har väsentliga likheter med den fri-skolereform som infördes på 1990-talet” – alltså den som slagit sönder enhetsskolan och bidragit till att cementera de sociala klyftorna tydligare i skolåldern.
Privata bolag spelar redan en stor roll inom vård och omsorg. Ett fåtal koncerner dominerar. En är Attendo Care, med sin ”vision” att ”stärka individen” och ”alltid sätta brukarens behov i centrum”. Företaget är ledande i anmälningar för såväl vanvård som arbetsskador och uppmärksammades 2006 för att ha låtit en 83-årig man ligga kvar så länge i sin avföring att den torkade fast vid honom. Attendos vinst för första kvartalet 2008 uppgick till 113 miljoner. Bolaget ägs, via en mellanhand i Luxemburg, av en riskkapitalfond placerad på skatteparadiset Jersey. Därmed kan skattemedel omvandlas till skattefri avkastning för ägarna.
Det faktum att man inte utan vidare kan ”effektivisera” tjänster med bibehållen kvalitet, gör att tjänster utgör en växande andel av det vi lägger resurser på. Att låsa skatteuttaget innebär då kronisk underfinansiering och en successiv ändring av fördelningsmekanismen för tjänster som sjukvård – från behov, till efterfrågan på marknaden. Då får en växande skara klara sig med det skrala utbud som ekonomiskt utmärglade kommuner kan upphandla. I det nämnda skandalfallet med Attendo Care hade Uppsala kommuns egen verksamhet utkonkurrerats med 15 procent lägre pris, tack vare lägre personaltäthet. Som en representant för vårdbolaget Capio påpekade redan dagen efter valet: ”Nu har vi fått en borgerlig regering men även borgerlig majoritet i många viktiga landsting. Det ger ett helt annat affärsläge.”
Borgarna servar ett klassintresse som växer ur kapitalets allmänna rörelselagar – behovet av att marknadisera, äta sig in i områden som tidigare varit fredade.
Nationalekonomiska modeller, som alltid kommer fram till att marknaden fixar saken mest ”effektivt”, erbjuder en ideologisk överbyggnad. Om det ska vara någon större vits med vaktombyte på finansdepartementet efter nästa val, måste det till en politisk uppgörelse med dessa systematiska vanföreställningar.