Stefan Löfven är en av få partiledare som torde kunna ta på sig äran av att ha myntat nya ord. Att kritisera kvartalskapitalismen är för många förknippat med just honom. Som facklig ordförande visste han mycket väl vad finans- och riskkapitalets parasiterande kunde ställa till med för den reella ekonomin.
IF Metalls krisavtal förtjänar kritik, liksom det internfackliga motståndet mot kvinnopotter i olika former. Och att förbundet, trots miljardbelopp i strejkkassan, aldrig gör verklighet av de återkommande ”det blir svårt att hålla tillbaka medlemmarnas bonusilska i nästa avtalsrörelse”-hoten.
Men man bör också vara medveten om att IF Metall söker försvara produktionen i Sverige. Industrisektorn är ju inte bara internationellt konkurrensutsatt utan har också höga fasta kostnader i relation till de rörliga, vilket kräver löpande uthållighet och nyinvesteringar. Det går att lägga ned ett fik, eller ett taxiåkeri, och försöka starta upp igen några månader senare. En nedlagd fabrik är större kapitalförstörelse – den kommer sällan tillbaka.
I rollen som partiledare spelar förstås Löfven på denna sin trovärdighet. Men även för den som vill vara mer näringslivsvänlig än Moderaterna, är frågan vad som hände med kvartalskapitalismen. Är den inget hot längre?
S vill ha nya kapitaltäckningskrav för bankerna. Men även så Anders Borg. Och EU. Visst, Löfven vill reglera räntesnurrorna – men samma här.
Vänsterpartiet lyfte det bland ekonomer föga kontroversiella kravet om att dela på traditionell bankverksamhet från mer riskfyllda lekar. Största möjliga ty(s)tnad. Till och med EU-kommissionen har kommit med förslag i den riktningen. Och nu talas även om Tobinskatt på EU-nivå.
Vad gäller vinster i välfärden pratar SAP-toppen åter om”kvalitetskontroll”. Trots en allt starkare våg av återkommunalisering i det övriga Europa. Trots 20 års experimentverkstad, i en kvarhängande illusion om att spela mot välvilliga kooperativ som är lätta att ha koll på – inte multinationella företag som hellre lägger resurserna på att manipulera spelreglerna.
Uppenbarligen tror Löfven i sin nya roll att kapitalismens kris nu är i stort sett förbi, med Grekland mest som beklaglig men nödvändig efterstädning. Eller att det inte passar sig för en statsministerkandidat att ens snudda vid populistisk bankkritik.
Det är farligt. Varselvågen väntar runt hörnet, bolånebomben och avkastningskraven tickar vidare, och jordklotet säger stopp. Då behövs mer än självklarheter som bättre a-kassa och avskaffandet av Fas3. Den borgerliga framtidsvisionen – där en tredjedel torkar golv hos en annan tredjedel – hindras inte av fromma förhoppningar om innovationer från marknaden.
Historiskt sett har samhället, vare sig det gällt militära eller sociala ändamål, alltid spelat en viktig roll i att diskutera ambitioner, peka ut riktningen, och spela beställarrollen.
I stället för en affärsplan behövs en klimatsmart Marshallplan, där man räddar industrin och den offentliga sektorn från kvartalskapitalismens förstörande logik – men också söker omstöpa produktionen bortom tillväxten.
Verktygen finns. Att äntligen skapa den där folkbanken och utmana monopolen. Att använda pensionsfonderna konstruktivt, inte bara ”etiskt”. Eller att presentera satsningen att om 30 år ska Sverige ha världens billigaste och miljövänligaste bostäder, med världens bästa boinflytande.
Sådant vore viktigare injektioner än alla innovationscentra i hela världen.
