”Malin och Jonas Eklund som bor i Hovmantorp. Båda arbetar i Växjö och börjar klockan sju på morgonen. I Malins arbetsuppgifter ingår det bland annat att hon ska svara i telefon och kunder uppfattar det som att företaget inte öppnar i tid om hon är försenad. Det är nästintill omöjligt att lämna dottern vid halv sju på dagis i Hovmantorp och vara på jobbet i Växjö klockan sju, särskilt vid halt väglag.
– Jag kastar in henne på dagis och sedan blir det fortkörning till jobbet, konstaterar Malin. ”
Historien från Smålandsposten 3 december 2007 är mer än vanlig – den är typisk.
Det tycks svårt att hitta småbarnsföräldrar som inte har stora problem med att hämta och lämna sina barn i tid på förskolan. Ibland, som för Malin och Jonas Eklund, är det lämningen som är svårast. Hämtningen är ett annat sorts problem. Det går att hämta sent, men inte för sent och inte för ofta.
Samhället i övrigt rör sig i motsatt riktning: jobba mer! Det krävs högre arbetsinkomst för en duglig pension när arbetslivet är slut. Och i själva arbetslivet krävs längre arbetstider, längre resor till jobbet och högre intensitet av anställda. Press från arbetsgivarna har utökade öppettider och beordrad övertid i handeln införts sedan några år tillbaka. Nu kommer nästa led – många företag erbjuder 24 timmars öppettider på sina servicetelefoner.
Rörelsen mot dygnet-runt-samhället har sin egen logik: Ju konstigare tider människor skall arbeta på, desto mer förskjuts tiderna då de skall kunna handla och ordna sina personliga affärer.
Det är tveksamt om 24-timmarssamhället är hållbart av helt andra skäl, men ett arbetsliv som rör sig åt det hållet kräver en annan barnomsorg än den vi har idag, om inte många människor skall hamna i kläm. Vissa klarar sig förstås alltid – de som har råd att köpa extratjänster. Andra får pussla för egen hand – med uppenbar risk för att könsrollerna slår undan benen på alla jämställdhetsambitioner. Sedan finns den verkliga underklassen i sammanhanget, en ensamstående kvinna med barn tjänar i snitt bara hälften av vad en sammanboende man med barn tjänar, och har förstås betydligt svårare att pussla.
Men om nu problemet är så stort – varför är det inte något som diskuteras? Svaret är lika enkelt som nedslående. Den politiska agendan sätts inte av befolkningen i Sverige 2008. Marknadsliberalismen och medielogiken samverkar för att sopa människors behov under mattan. Vi lever i ett land där skattesänkningar, inte människors behov, har stått i fokus de senaste tjugo åren. Men det är också ett land där en Tobleroneaffär betyder mer än hundratusen utslitna kvinnor.
De sex författarna till den nyligen utkomna antologin Jämställdhetens pris konstaterar att jämställdheten, som både gillas av en stormande majoritet av befolkningen – 96 procent – och åtminstone åtnjuter läpparnas bekännelse från makthavare går ”förvånansvärt långsamt”
”En anledning är att politiker och experter har negligerat de problem som vanliga människor stöter på när de ska förverkliga den vackra jämställdhetsvisionen.”, skriver de på DN Debatt. Med det menar de både att könsrollerna är svåra att bryta, men också att rent praktiska förutsättningar spelar stor roll.
Den goda nyheten är att det är lätt att göra en verklig förändring för många människor. En verklig frihetsreform vore att se till att förskolorna anpassar sina öppettider till föräldrarna, och att lagstifta om denna rättighet. Det skulle innebära att de har öppet längre, precis som de ”nattis” (se artikel på sidan 4) som redan finns i kommuner där huvudnäringarna har skiftarbete.
Nu växer trycket för en bättre anpassad barnomsorg. TCO för redan en kampanj för garanterad barnomsorg även för dem som inte jobbar nio till fem. Hotell- och restaurangförbundets förbundsstyrelse vill se samma sak.
Ända tills det blir verklighet, har Sveriges feminister och vänster en given vinnarfråga att arbeta med.
/Aron Etzler
