Sätt en grävskopa i skiten. Det var min trotsiga arbetarmorfars devis. Han kände ingen nostalgi över det konservativa samhälle han hade lämnat bakom sig.
Orden kommer tillbaka när jag läser godnattsagor för min dotter. Vi sträckläser Astrid Lindgren, skrattar oss igenom Lennart Hellsings ramsor och rymmer med Tove Janssons troll på äventyr. De tre stora giganterna som förnyade barnbokslitteraturen på svenska debuterade samtidigt i slutet på andra världskriget. De bar samma vildsinta vilja att bryta ny mark, att var och en på sitt sätt att förändra samhället. Det tidiga 1900-talets barnböcker hade haft en uppfostrande ambition och skulle sprida goda traditionella värderingar. Astrid Lindgrens Pippi Långstrump ryckte med sig de skötsamma grannbarnen och förvildade dem. Hellsing klagade på att Lindgren inte vågade löpa linan ut, att hennes Bullerby stannat kvar i en gammal Sörgårdsidyll. Tove Jansson fnös åt barnlitteratur som skulle uppfostra. Hon skrev för att roa ”de som har svårt att passa in någonstans, de som är utanför och på gränsen”. De var queera innan begreppet
ens fanns.
Barnböckerna var grävskopor som raserade ett konservativt, inskränkt samhälle, trädde över dess gränser och bröt mot dess normer. Gunilla Bergströms vardagsrealistiska ensamstående pappa som tog hand om Alfons, Barbro Lindgrens anarkistiska Loranga, Masarin och Dartanjang och Jan Lööfs burleska gubbar stod i samma tradition på 1970-talet. Och så har det fortsatt med dagens Pija Lindenbaum, Sven Nordqvist, Eva Eriksson och Gunna Grähs. En lekfull revolt mot vuxenvärldens stela normer och plikter. Barnboksläsningar med dragshowartister och skådespelare är bara den senaste glittriga utväxten på denna barnkulturrevolution.
Konservatismens återkomst krockar med vår barnbokstradition. Biblioteken som bjudit in till läsningar har mötts av hot och konservativa proteststormar. Sverigedemokraterna har försökt stoppa evenemangen. ”Varför ska dragqueens läsa sagor för barn? Bakom finns en ideologi som går ut på att upplösa normer och överskrida gränser”, twittrade den konservative opinionsbildaren Ivar Arpi på nyårsafton.
Grävskopan mot det gamla samhällets kvävande normer möts nu av det konservativa trumpska stridsropet om att dränera träsket, att driva vänsterinfiltrationen ut ur kulturinstitutionerna.
”Varje föreställning är en kulturupplevelse som vidgar världen, lockar till läslust och låter fantasin flöda”, skriver föreställningen Bland Drakar och Dragqueens i en presentation av sig själva. ”Det står frigörelse och tolerans på plakaten, men det är bara vanlig gammal indoktrinering som man slängt in i micron och värmt upp”, svarar Arpi på sin blogg, och drar direkt på moralpanikens stora växlar. Bakom viljan att ”göra barnen mer queer” anas hotet om könsupplösning, sexualiserad kultur inför barn och i förlängningen pedofiler som vill komma åt barnen, varnar Arpi.
Indoktrinerande plakatpolitik? Själv läser jag högt ur Kåldolmar och kalsippers texthäfte för min dotter. Överlämnar den som en stafettpinne, skivan jag fick från mina föräldrar. ”Det kommer säkert vara några […] som inte tycker du ska höra den här skivan, men det tycker vi du ska strunta i och höra på skivan i alla fall. Dom som säger så är bara reaktionärer som inte vill barn ska ha roligt. Såna människor är papperstigrar och de ska man göra motstånd mot”. Och jag tänker sorgset: vad tråkigt de konservativas barn måste ha det.