Den Maud Olofsson:ska antirasismen etablerades under den senare delen av 00-talet som officiell standardkontring i politiska diskussioner så snart det dök upp någon blåbrun partiföreträdare i folkdräkt och slokhatt som vill ”påtala invandringens kostnader”.
Det var i någon Agenda-debatt, lika full av liv och konstruktiva idéer som en tallrik havregrynsgröt, som den gamle centerledaren tog fram sitt skarpaste argument mot populistiska utspel om invandrare som tar våra tjejers jobb: Att påpeka hur ”invandrare är så mycket bättre än svenskar på att starta företag”.
Med detta drag lyckades hon geschwint både inkassera ryggdunk från ungdomsförbund och socialliberaler för att ha stått upp emot inskränkthet och fördomar, utan att för den saken tulla på den borgerliga grundprincipen att dela upp människor i närare och tärare. Kristdemokraten Magnus Jacobsson blev så inspirerad att han i sin kandidatur till riksdagsvalet 2010 försökte rida på den här vågen och tryckte upp affischer på sig själv med texten ”Hur sjutton tänker SD? Vem skall baka våra pizzor?”
Snart hade den Maud Olofsson:ska idétraditionen spritt sig över världen och partifärgerna. Överallt klev påstådda vänsterintellektuella fram och gjorde sig till talespersoner för den ”antirasistiska” hållningen om en driftig nybyggarklass med spännande matkultur i direkt motsättning mot en hop av lata, välgödda, inskränkta, improduktiva och infödda element. I Owen Jones Chavs: föraktet för arbetarklassen, som nyss kommit i svensk översättning, citeras till exempel den – enligt egen utsaga – ”vänsterliberala, antirasistiska feministen ”Yasmin Alibhai-Brown analys av den påstådda konflikten mellan ”skattebetalande invandrare” kontra ”indolenta brittiska snyltare som dricker öl framför TV:n”.
”Två friska, vita brittiska män skräpar utanför min lokala bank. Dom tigger. Jag frågade om dom ville rensa min trädgård för en rimlig lön. Dom sa att jag var en galen tant. Polske Andrew gjorde jobbet glatt och effektivt. Gud välsigne dessa satans utlänningar som gör vårt smutsjobb och sedan förbannas av en otacksam, trög nation”.
Märkligt nog hindrade den här retoriska strategin inte framväxten av en främlingsfientlig, högerradikal rörelse. Däremot fick den brittiska vänstern glatt beröm av företrädare för British National party för att ha slutat försvara arbetarklassen. Dessutom plockades idén om en tacksam, undergiven och desperat invandrare upp av arbetsgivarföreningar både i Sverige och utomlands som ett vapen för att legitimera lägre ingångslöner (för alla).
Trots att det nu var oerhört länge sedan Dr. Maud Olofsson King var aktiv i politiken lever hennes antirasistiska gärning kvar.