För strax under halvmiljonen kronor, småpengar i amerikanska filmsammanhang, har Morgan Spurlock och hans vänner gjort dokumentärfilmen Supersize me. (Sverigepremiär 17 september.) Filmen, som gjordes med helt ideella krafter, har blivit en megasuccé.
Det börjar bra. Ett drivet collage vecklar ut problemformuleringen (USA:s befolkning blir allt mer överviktig), och i stort sett även svaret (snabbmatskedjorna är boven i dramat). Det är pedagogiskt, vasst och underhållande. Bra politik, helt enkelt. Stilen känns igen; men huruvida det är mycket eller lite influerat av Michael Moores grepp, eller kanske så att Moore och Supersize me reflekterar en amerikansk tradition kan jag inte uttala mig om.
Enkelt och genialt använder Spurlock sig själv som försöksdjur. Under uppsikt av en näringsexpert, en träningsfysiolog och tre läkare äter han enbart McDonaldsmat. Tre mål om dagen. En hel månad. Bara McDonalds. Ingenting annat.
Häri ligger filmens komiska och dramatiska förtjänster. Man följer Spurlock med lika delar vämjelse, skräck och skratt. För hur gott det än kan vara med en hamburgare, ter sig kommersialismens varor vid burlesk upprepning som både skrämmande och komiska.
Insprängt mellan de överdimensionerade portionerna tar Spurlock med oss på en frågvis resa bland skolmatsaler, lobbykontor och i ämnet engagerade personer som är upprörda, uppgivna eller överslätande. Dietisten säger tickande hälsobomb, pr-chefen säger lugnande standardfraser. Vi får se hårresande skräckexempel och uppbyggliga alternativ. Med andra ord är det serverat precis som man föreställer sig redan innan filmen börjat.
Betydligt mer intressant är det att följa snabbmatsdietens följder. Efter bara tolv dagar har Spurlock gått upp i vikt. Tio kilo. Knappt en vecka senare blir Spurlock rådd av en gravt bekymrad läkare att omedelbart avsluta dieten. (”Dina levervärden är obscena.”) För att inte tala om reaktionerna från Spurlocks flickvän (till yrke och själ vegankock). Hennes intima skildring av parets drastiskt försämrade sexliv borde göra mer verkan än Hälsomyndighetens samlade insatser.
Men tyvärr. Filmen blir ändå delvis ett misslyckande. För det är problematiskt att göra politik av mat. Det blir tydligt när konfliktperspektivet tunnas ut, det är då filmen förlorar styrning. I ett delmoment av filmen får vi möta två skolor där man valt olika matbespisningsvarianter. Den ena skolan, med pizza och tårta på menyn, har privat leverantör. Den andra har ett kommunalt matprogram med organiskt hälsokäk. Bakom exemplen skymtar strukturerna som möjliggör snabbmatskulturens seger; privatisering mot offentligt, kommersiellt mot icke-kommersiellt, stora pengar mot små. Maktfrågan materialiseras.
Då riktar Spurlock snabbt kameran åt ett annat håll, som om han är rädd för att putta ner de skyldiga i fritösen. De inledande raka påståendena om företagens ansvar och tillvägagångssätt ges tunn täckning genom filmens gång. Han laddar med lösa skott. Symptomatiskt får vi avslutningsvis – med klara paralleller till Moores tidiga filmer – se Spurlock försöka få kontakt med en pr-kvinna på McDonalds. Det misslyckas så klart. Men Spurlock lyckas inte vända storföretagens arrogans mot dem själva. De tillåts göra sig osynliga. Han låter dem vinna.
Återstår då bara en sak: maten. Eller rättare sagt: ansvaret.
När en sorts mat (i det här fallet näringsfattig, kaloririk snabbmat) i en timme och fyrtio minuter utmålas som från djävulen sänd, kräver man som åskådare någon skyldig. Någon att hötta finger åt. Men snabbmatsjätten ställs som sagt inte effektivt mot väggen, och att peka på en hamburgare och säga ”Det är ditt fel” går förstås inte. Alltså: det måste vara mitt eget fel. Supersize me kommer följaktligen med en besk bismak av moralpredikan. Skräpmatens vara eller icke-vara reduceras till en fråga om val och livsstil. Med andra ord: klasstillhörighet.
I en intervju i Dagens Nyheter säger Spurlock: ”För mig är det här inte en klassfråga, jag ville plocka bort allt sådant ur min film.” Det lever han också upp till. Därmed desarmerar han också filmen.
Min känsla förstärks vid en pressvisning av filmen. Pekka Heino intervjuar för filmdistributörens räkning Morgan Spurlock. Regissören pratar sig varm för goda vanor, hemlagad mat. Riktig milkshake gjord på riktig mjölk och riktig glass. Han ondgör sig över det ”in-the-moment-society” han lever i, över konsumismen. Han menar att vi gör felaktiga prioriteringar som väljer pengar (läs: karriär) framför hälsa (läs: hemmalagat). Runtomkring nickar välmående, rättätande kulturjournalister instämmande. Det underliggande klassföraktet är påtagligt. För det gäller så klart inte dem själva.”Tror du att de som borde se den här filmen, kommer att se den”, frågar Pekka Heino, och det är definitivt inte McDonalds ledning han syftar på. De i Heinos värld är föräldrar som inte lär sina barn god kosthållning. Just det. Dåliga föräldrar. Dåliga människor.
Dålig klass.
Hade Spurlock vågat argumentera för vad han påstår i förbifarten hade filmen kunnat bli en upptrappning till något stort. Nu lämnar han oss utanför hamburgerkedjans automatiska dörrar med en känsla i magen av att det är oss det är fel på.
