Vi har nu flyttat från Buenos Aires till Valparaiso vid Stilla havet och jag hade sett fram emot att få se filmen NO när jag kom hit. Den som vann ”The Art Cinema Award” i Cannes i våras och som fortsätter den fantastiska serie av latinamerikanska filmer på 2000-talet där diktaturernas barn skildrar det samhälle de föddes i. NO handlar om ett ungt PR-geni spelad av mexikanske stjärnan Gael García Bernal som utformar reklamkampanjen mot Pinochet i folkomröstningen 1988. Det fanns två alternativ då. Ja eller nej. Diktatur eller demokrati.
Men till en början kan jag inte se filmen. Jag letar på alla stora biografer men utbudet går bara att skratta åt: Paranormal Activity 4, Taken 2, The expandebles 2, Bond – Operation Skyfall. Den enda film som inte är en uppföljning på en annan Hollywoodfilm är Argo, Ben Afflecks skildring av USA:s kris i Iran 1979. Jag ser den och den gör mig rasande.
Kanske har det att göra med att jag är här. I landet där vänstern kämpade med fredliga metoder i tjugo år för att ta makten i valrörelser som ständigt manipulerades av militären och CIA. Som när de vann möttes av en statskupp som tvingade hundratusentals människor i exil eller torterade och mördade de som stannade kvar.
Jag tänker på det här när jag ser Argo för historien om dåtidens Iran är på många sätt lik Chiles. Det land som idag beskrivs som ett slags medeltidshelvete var på 50-talet en del av den anti-koloniala rörelsen. 1951 valdes den sekulära advokaten Mohammad Mosaddegh till statsminister och som Allende blev han enormt populär när han nationaliserade landets viktigaste råvaror, byggde socialförsäkringar och startade landreformer. Men precis som i Chile var det ett oacceptabelt brott. 1953 avsattes han av CIA och under de närmaste 25 åren introducerades ett västvänligt terrorsamhälle med en blandning av tortyr mot oppositionella och marknadsvänliga reformer.
Filmen Argo börjar 1979 när revolutionen slår tillbaka och störtar shahen av Iran och tar den amerikanska ambassaden som gisslan. Några få diplomater lyckas fly och det är dem som CIA-agenten Ben Affleck ska rädda. Men för den som hoppats att Affleck – som sägs tillhöra ”Hollywoodvänstern” – skulle inkludera en slags förståelse för varför hatet mot USA är så starkt, blir besviken. CIA:s statskupp nämns i en slags prolog men när historien väl är igång är empatin som bortglömd. Följer gör istället en lyckad amerikansk historieskrivning där förövarna förväxlas till offer och där amerikanerna är individer som står mot ett slags kollektivt muslim rage.
Inte en enda gång får vi lära känna någon som fått sin fru mördad eller son torterad under shahens diktatur. Nästan varje gång vi ser en iranier är han arg, skriker eller skjuter. Amerikanerna lär vi oss sakta att känna för, hur de saknar sina barn, hur deras dödsskräck sprider sig. I filmens lyckliga slut sitter CIA-agenten och kramar sin son i det trygga pojkrummet.
Det som gör mig så arg över denna propagandafilm är att i Chile lever den amerikanska förväxlingen fortfarande delvis kvar. USA är en kulturell stormakt här – se biogrammet! – och högerns och militärens tolkningar av nödvändigheten bakom kuppen upprepas ständigt. Många som fortsätter prata om det förflutna uppmanas ofta hånfullt att blicka framåt.
Men andra länder i Latinamerika har lärt sig att det enda sättet att gå framåt är att bearbeta minnet av historien. I Argentina har staten och konsten under lång tid sakta och metodiskt undersökt sanningen och jobbat sig framåt till en slags nationell samstämmighet genom sanningskommissioner, fängelsestraff, filmer och böcker. Så mycket har belagts att det idag är omöjligt att offentligt hävda sitt stöd till juntan. I Chile är det annorlunda. Vissa har dömts till fängelse men landet är fortfarande extremt delat. I våras anordnades demonstrationer till stöd för Pinochet och generalens gamla partikamrater har stor makt i vissa valkretsar.
Just därför är det häftigt med den nya generationens filmmakare som vill utforska sitt lands minne. Till slut ser jag NO på en liten biograf i semesterstaden Viña Del Mar och den är lysande. Originell och väjer inte för konflikter. Och några dagar senare går folk och röstar igen i kommunalvalet för första gången frivilligt sedan demokratin vanns i omröstningen 1988. Nu tappar högern stort. Valdeltagande är lågt men jag gläds ändå. De sista borgmästarna som fortfarande hyllar Pinochet förlorar äntligen sina städer.
