USA har länge arbetat för ett självständigt Kosovo och dokument har avslöjat att USA aktivt tryckt på för att Slovenien, som EU:s ordförandeland, skulle bli ett av de första länderna som erkände landet.
Otaliga kommentatorer har påpekat det folkrättsligt problematiska med ett erkännande av den självutnämnda staten. För det första har Kosovos regering inte kontroll över sitt eget territorium. Under lång tid framöver kommer staten att styras ”starkt övervakad av FN, under resolution 1244”, som Sveriges utrikesminister Carl Bildt har påpekat. Kontroll över sitt eget territorium är enligt folkrätten ett grundläggande krav för erkännande av en ny stat.
Förutom de uppenbara folkrättsliga finns en rad andra problem med den nya politiken gentemot Kosovo. Stora internationella spelare som Kina och Ryssland motsätter sig starkt ett självständigt Kosovo och erkännandet innebär en markant ökad risk för spänningar mellan världens länder och i förlängningen en krigsrisk i regionen. Många regeringar oroar sig för en dominoeffekt där regionala självbestämmandeyttringar på löpande band kommer att kräva erkännanden som egna stater och där Kosovo blir prejudikat. För att säkra sig mot det har de länder som är positiva till självständigheten inom EU och USA försäkrat att Kosovo är ”unikt” och därmed inte ska uppfattas som prejudikat.
De serber som finns kvar i Kosovo, cirka 130 000, har trots löften om motsatsen tyckt sig ha anledning att oroas över framtiden. Kosovos regering är ansvarig för en omfattande etnisk rensning i efterdyningarna av Natobombningarna av Serbien 1999. Vinnaren av valet i Kosovo 2007, Hashim Thaçi, var tidigare ledare för UCK-gerillan som anklagas för många krigsförbrytelser. 2002 fanns det 250 000 flyktingar från Kosovo i Serbien, mestadels serber och romer. Medan den serbiska regeringen drabbats av rättmätig kritik för sitt ansvar för etniska rensningar, både i Kosovo och på övriga Balkan, belönas samma sorts agerande med en egen stat vad gäller Kosovos albanska majoritet.
Den organiserade kriminaliteten har växt lavinartat sedan 1999 och anses av många bedömare vara den livaktigaste delen av Kosovos ekonomi. Narkotikahandel, prostitution och människohandel (så kallad traficking) har mycket starkt fäste och Kosovos rättssystem har bland annat av EU:s Kosovo Fact Finding Mission beskrivits som ”extremt svagt och inte kapabelt att leverera en lämplig service”. Norbert Mappes-Niediek skrev 2006 i tyska Die Zeit att ”om kriminalitet överhuvudtaget bekämpas är det från det motståndargäng som just då har säkrat kontrollen över statsapparaten.”
Det finns alltså lite som talar för att en statsbildning med respekt för demokrati och rättsväsende kommer att komma till i den ensidigt proklamerade nationen.
USA:s intressen i området är starka. Den tyska internettidningen Telepolis påpekar att USA länge arbetat för en väg för oljeleveranser med pipeline från Svarta havet via den strategiska korridoren Bulgarien-Makedonien-Albanien till adriatiska havet.
Små, beroende och ekonomiskt svaga stater i regionen är en fördel i det arbetet. Oljan kan därifrån levereras till USA genom den i USA registrerade firman Albanian Macedonian Bulgarian Oil Corporation, Ambo. Ambo står i sin tur i förbindelse med USA:s oljejätte Halliburton. Dessutom ligger en av USA:s största militärbaser utomlands, Camp Bondsteel, i Kosovo sedan 1999.
Enligt brittiska The Guardian 2001 sade Bill Clintons energiminister kort efter bombkriget 1999 att ”vi har investerat avsevärt politiskt i den kaspiska regionen och det är mycket viktigt för oss att pipelinens karta och politiken stämmer överens.” Ett oberoende Kosovo är ett steg på vägen.
