”Det enda sättet att förstå en dikt är att behöva den.” Så har jag citerat författaren Ebba Lindqvist i min nötta pocketutgåva av Karin Boyes diktsamling Moln. Boyes debut firar 100 år i år och under min omläsning inser jag att jag i dag behöver den på ett annat sätt än jag gjorde när jag som ung, kär och vilsen skrev ned Lindqvists citat. Boye skriver nämligen fram en fri människa som inte går att kommodifiera. ”Det bästa som vi äga / det kan man inte giva / det kan man inte säga / och inte heller skriva”, diktar hon.
Före den moderna civilisationens intåg fanns det inget värre än att vara en individ, och att reda sig själv var snarare ett straff än en frihet. I nyliberalismens öron låter dessa två påståenden av Nietzsche helt absurda. I dag är individen det enda och det högsta, nästan en religion. Nina Björk tecknar i sin senaste bok Om man älskar frihet en nedslående bild av den dominerande meritokratiska logiken. Oavsett klassbakgrund och förutsättningar förtjänar individen genom den egna arbetsinsatsen sin plats i samhället. Författaren Joel Halldorf är inne på samma spår och menar att följden av självförverkligandets höga status är att det inte finns plats för gemensamma visioner, att tänkande i ett vi inte existerar.
Idén om individen som avskild och sluten får mig att längta efter litteratur som erbjuder en annan syn på hur jaget formas och omformas i mötet med omgivande människor, platser och tankar. Denna relationella rörelse finns i nästan all litteratur – att skriva är att konstruera subjekt inom ett litterärt universum – men vissa verk visar mer explicit att det identitetsbyggande som Björk och Halldorf beskriver ofrånkomligen är en konsekvens av både den lilla och stora omvärlden.
Många litterära verk synliggör att jaget inte är så intakt och självgående som den nyliberala individualismen påstår. Ett exempel är Johanne Lykke Holms senaste roman Strega som skriver fram ett jag som under säsongsarbetet i bergen helt uppgår i ett kollektiv. De arbetande flickornas isolering på bergshotellet gör det möjligt för Lykke Holm att dra tanken om att jaget är så format av sin omgivning att det egentligen inte existerar till sin spets. Flickorna smälter in i varandra och börjar omskrivas i vi-form. Inom flickornas vi blir det individuella i stället något symbiotiskt och gemensamt: ”Den gången vi drömde om vattencisternerna. Den gången vi vaknade plötsligt med samma rörelse.” Flickorna är en enda kännande, tänkande organism – en organism som pekar ut samhällets ensamma/från andra avgränsade individ som en illusion.
På ett liknande sätt får vi genom den norska författaren och dramatikern Jon Fosses roman Flasksamlaren från 90-talet syn på att individen saknar fasta konturer. Snarare än att uppgå i ett kollektiv löses jaget upp av sin rotlösa tillvaro utan arbete och fast bostad i staden. Denna osäkra situation gör att jaget börjar falla isär och förlora grepp om vem han egentligen är. Romanen visar personlighetens ombytlighet och jaget skiftar ångestridet mellan att vara gitarristen Fredrik och journalisten Björn. Björn/Fredrik upprepar maniskt vissa fakta om var han bor och vad han arbetar med, som för att rättfärdiga sin existens. Just eftersom det saknas ett vi att anknyta till blir nedbrytandet av individen här snarare destruktivt, och kan ses som ett symptom på avsaknaden av sammanhang.
I andra verk är relationen till platsen ännu mer uttalad. Ett intressant exempel är Lucia Berlins självbiografi Välkommen hem, skriven utifrån hennes olika hem runtom i USA och Mexiko. Självbiografin som genre kan annars ses som ett uttryck för ett samhälle som är besatt av individens detaljerade redogörelser för sin personliga väg till framgång. Men eftersom Berlin utgår från odaterade platsepisoder – som till exempel en dagboksliknande beskrivning av den euforiska tiden med familjen vid lagunen i Yelapa, Mexiko – går hon emot denna tradition och omöjliggör en läsning enligt en normativ uppfattning om kronologi. Hon försöker inte teckna en komplett och logisk bild av livets händelseförlopp utan gör snarare nedslag i de sinnesstämningar och tillstånd som hemmen och relationerna givit upphov till.
Ett annat utforskande av platsens inverkan på individen finns i Annie Ernaux Åren som även den är självbiografisk. Verket som berättar om Frankrike mellan 1940 och 2004 är upptaget av att kartlägga och bevara allt material som konstituerat inte bara Ernaux själv utan hela hennes generation. Begreppet material ska här läsas brett, det är ett livsmaterial som innefattar alltifrån produkterna folk använde, bilarna folk körde och orden folk lärde sig vid middagsbordet. Även Åren slår hål på den nyliberala myten att individen på egen hand bygger sig själv. Ernaux visar ned i minsta detalj att samhällsordningen och tidsandan stöper individerna, men också att alla inte blir identiska.
Samtidigt som det finns ett värde i att litteraturen inte ska behöva agera analysverktyg så kan man göra läsningar som dels synliggör det rådande tillståndet och dels pekar ut en annan riktning. Genom att läsa författare som Boye, Berlin och Ernaux kan vi komma bort från den nyliberala ordning som låser fast oss i föreställningen om ett orubbligt jag. Individualismens skadliga verkan är, som Halldorf med flera hävdar, att vi inte tänker och agerar som kollektiv utan fortsätter att ge näring åt den individcentrerade kapitalismen. Just detta kollektiva tänkande som behövs för att hitta alternativ till kapitalismen kan brytas upp om vi med hjälp av litteraturen genomskådar den självtillräckliga individen som en chimär.
Åter till Boye: jag läser Moln som ett upplyftande av den jäktade människan till en plats där hon genom språket kan andas lättare och se klarare. Och denna litterära klarsyn är vad som behövs för att kunna kasta om Mark Fishers kända fras och säga: det är lättare att föreställa sig kapitalismens undergång än jordens.
