Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte ha höga förväntningar när man får i sin hand en bok som av ingen mindre än Edward Said har kallats ”en av de sex finaste romanerna i den moderna arabiska litteraturen”.
Boken är dessutom skriven av en sudanes, och sudanesisk litteratur tillhör inte de mest lästa i vare sig Sverige eller någon annanstans i västvärlden, inte heller brukar vi känna till så mycket om detta väldiga land i Afrika.
Berättelsen är realistisk och skenbart mycket enkel. En ung man återvänder från studier utomlands till sin hemby vid Nilen. Här tycks allt vara sig likt.
Byn, Wad Hamid, förekommer för övrigt i flera av Tayeb Salihs romaner, och bildar ett eget litterärt universum på ungefär samma sätt som Macondo hos García Márquez eller Yoknapatawpha County hos Faulkner.
En främling har dock flyttat in. Han lever på viss distans mot byborna, även om han är allmänt respekterad. Berättaren blir nyfiken på främlingen, Han upptäcker snabbt att denne bär på mörka hemligheter, och att han är Mustafa Said, sin generations största intellektuella begåvning, den första sudanes att studera utomlands. Sakta rullas hans historia upp. Mot bakgrund av den tvingas också berättaren att ta ställning till sitt eget liv.
Först som sist handlar det om den koloniala erfarenheten. Mustafa Said som kommer till England via studier i Kairo, är en briljant student, en välanpassad ”svart engelsman”, det yttersta beviset på kolonialismens välsignelser. Men det är något som fattas. Mustafa Said lider av extrem känslokyla, och lever som om han befann sig utanför sig själv. Med en närmast autistisk likgiltighet förför han vita kvinnor, manipulerar och bedrar, för att till slut driva dem till självmord.
När han så småningom råkar bli kär, utvecklas det till ett sadomasochistiskt spel som slutar med ond bråd död. Och från ett lysande föredöme förvandlas Mustafa Said till ett exempel på de koloniserade folkens oförbätterliga hopplöshet.
Hans maniska beteende är intressant på mer än ett sätt.
– Jag skall befria Afrika med min kuk, säger han.
Franz Fanon säger något liknande i Svart hud, vita masker, men det handlar nog inte bara om rasproblematik. Det räcker att tänka på vår egen folkhemska Ulf Lundell, och hans Jack som skulle ”knulla högfärden” ur överklassen. Könsperspektivet är tydligt, den kränkte mannens hämnd, men kanske ännu klarare ställer det frågor kring den manliga sexualiteten. I sin extrema form uppträder det som gruppvåldtäkter som ett medel att förnedra och terrorisera olika befolkningsgrupper, något som dessvärre förekommer överallt i världen.
Könsperspektivet finns på flera sätt i romanen, där liksom andra mänskliga och samhälliga företeelser det gamla och traditionella ställs mot det nya och moderna. Det är både välgörande och välbehövligt i dessa dagar att läsa en initierad skildring av ett muslimskt samhälle som förmår att så levande visa hela dess komplexitet. Som en kuriositet kan jag nämna att det till min förvåning söps rätt friskt genom hela boken.
Som det anstår en god roman talar Utvandringens tid med många röster. Det formar sig till en rik allegori, med lager på lager med olika teman som öppnar sig för intressanta tolkningar. Jag ska inte förstöra läsningen för er, och nöjer mig bara med att konstatera att här finns mycket att hämta.
Slutligen kan jag inte låta bli att uttrycka min tillfredsställelse över att Ingvar Rydbergs fina översättning är gjord direkt från originalspråket arabiskan. Det behöver givetvis inte vara något fel på översättningar som görs via ett annat språk – för många mindre språkområden är det enda chansen att över huvudtaget bli introducerade – men det vore en kulturskandal över stora mått om det saknades i Sverige översättare från ett världsspråk som arabiska.
Boken är dessutom försedd med ett mycket informativt efterord av Sigrid Kahle.
