Det är omöjligt att inte identifiera sig med offren när man läser om övergrepp på små barn. Lydia Cachos beskrivningar av pedofilers våld mot femåriga flickor ger mig hjärtklappning och kvävningskänslor. Men hennes bok Jag låter mig inte skrämmas handlar framför allt om hennes kamp mot korruption och pedofili i Mexiko och hur hon själv har drabbats av hot, tortyr och mörkläggning av avslöjanden.
År 2005 skrev Lydia Cacho boken Los demonios del Edén där hon avslöjar den värsta pedofilen, Succar Kuri, som med stöd av sina inflytelserika kontakter kunde fly till USA.
Ett halvår efter bokens publicering blir hon gripen och anhållen på order av en guvernör med vänner i kriminella kretsar. Hon torteras fysiskt och psykiskt av polisen under en tjugo timmar lång skräckfärd. Poliserna hotar att våldta och dränka henne eller åtminstone se till att hon får ett långt fängelsestraff – för ”ärekränkning”av en industrimagnat som var Succar Kuris beskyddare! Men bortförandet har hunnit väcka så stor uppståndelse att hon släpps mot borgen. Hon lyckas till slut få Succar Kuri utlämnad och dömd till fängelsestraff. Men hennes liv är ständigt i fara och hon är tvungen att leva omgiven av livvakter.
Det kvardröjande intrycket, vid sidan av det som rör det råa utnyttjande av små barn, är att Mexiko verkar ha en lång väg kvar att gå när det gäller att komma till rätta med korruption, mänskliga rättigheter och kvinnans ställning i samhället. Gemene man verkar ta det för givet att kvinnan är underordnad i alla sammanhang, och i en bisats angående en av många utredningar (som om det inte vore så ovanligt eller främmande) kan man möta formuleringar som ”…domaren hade tagit emot pengar för att fria en man som mördat och våldtagit en liten flicka i Acapulco.”
Lydia Cachos mod och är uthållighet är nästintill ofattbara och hon har fått flera priser för sin kamp.
Hon ger inte upp trots vetskapen om att åtskilliga journalister som avslöjat korruption och kriminella ligor har blivit mördade.
