”Finns det en öppen dörr att slå in, så räkna med politikerna”, skriver Fotbollskanalens Olof Lundh i sin nyutkomna bok Vad jag pratar om när jag pratar fotboll (Albert Bonniers förlag). Han berättar att han aldrig blivit så påpassad från politikerhåll som efter att dåvarande förbundskaptenen Roland Andersson inför en landskamp mot Saudiarabien 2006 sa att kvinnor som var förbjudna på läktaren kunde se matchen på tv. Alla ville rasa eller göra ett symboliskt ställningstagande. Här förutsattes fotbollen gå i bräschen för en läpparnas bekännelser om fred och jämlikhet, men att Sverige exempelvis skulle sluta sälja vapen och övervakningsutrustning till de länder man sa sig avsky fanns aldrig på agendan.
Den franske före detta fotbollsspelaren Lilian Thuram har sagt att när politikerna vill visa sitt engagemang för integrationen, åker de ut till någon av Paris förorter och snickrar upp en basketkorg. Idrotten förväntas underhålla, inspirera, stimulera en god folkhälsa, fånga upp ungdomar på glid, vara inkörsporten för nyanlända till samhället, överbygga motsättningar och släta över orättvisor.
Det är givetvis en bekväm hållning för den med reell makt. Samtidigt som det fortfarande finns de som vill helt frikoppla idrotten från politiken – en åsikt som dränks i rasslet från tusen oskattade guldklockor som skvalpar runt i fickorna på någon Fifa-pamp – får den optimistiska bilden om idrottens positiva kraft draghjälp av välmenande journalister som vill skapa en motvikt till den om läktaren som ett slagfält och folkmassor som något som bäst hanteras med godtyckligt polisvåld.
Men Fotbolls-VM i Brasilien 2014 kunde inte ”ena landet” eller glatt spelas av i ett politiskt vacuum. Inte heller sommarens EM i Frankrike får människor att svälja förtreten och, för nationens anseendes skull, stänga in sig framför tv:n i en månad. De strejker och protester som stegrat sedan slutet av mars fortsätter, även om den stora, verkligt indignerade, rapporteringen kom igång först efter att massa sportjournalister började missa sina flyg.
Uefas ordförande, den mutanklagade och karantänplacerade Michel Platini, hade till premiären förvisso hänvisats bort från hedersläktaren, men president Hollande var självklart där iförd matchhalsduk. Näringslivet har också sina givna platser. Bland huvudsponsorerna jämte McDonalds och Carlsberg märks bland annat den azerbajdzjanska staten, genom oljebolaget SOCAR.
Dem är det ingen som utkräver verkligt ansvar från. Eller projicerar sina drömmar om demokratisk potential på.
