Att som kritiker skriva om hur vanligt och förutsägbart det är att skriva om medelklass som vantrivs i sina äktenskap och våndas över sina privilegier börjar bli lika vanligt (och förutsägbart?) som själva litteraturen på ämnet i fråga. Men när det gäller den danska författaren Lone Aburas Politisk roman är det svårt att undvika att i princip alla rutor för denna typ av skildring snabbt kan kryssas i. Å andra sidan antyder den självrefererande titeln en ganska hög medvetenhet om vilka litterära konventioner berättelsen leker med.
Huvudpersonen är läraren Rebecca som är trött på sina lata och korkade elever och på sin idealistiska make och hans ständigt dåliga medelklassamvete. Dessutom är hon orolig för sin inbundna och aggressiva son. När maken vill åtgärda sitt dåliga samvete genom att inhysa en papperslös flykting blir hon mest irriterad. Politisk roman utvecklas därifrån till ett slags kammarspel mellan paret, deras respektive barn från tidigare förhållanden, och flyktingen Amir. Den första delen är elegant, med en stramt hållen satir och en lågintensiv livsleda som påminner lite om Agnes Lidbecks Finna sig, även om författarens sätt att återge och kommentera familjens ungdomars uttryck som ”OMG” (är det ens ett ungdomligt uttryck i Danmark?) blir rätt tröttsamt.
Boken avslöjar aldrig sitt ärende, om den har något sådant. Är den en satir över det rasistiska Danmark? Eller tvärtom en satir över den så kallade ‘politiska korrektheten’?
Boken avslöjar aldrig sitt ärende, om den har något sådant. Är den en satir över det rasistiska Danmark? Eller tvärtom en satir över den så kallade ”politiska korrektheten”? Att det inte riktigt går att dra några klara slutsatser skapar ett skav och ett obehag som är en styrka hos boken. Jag tycker efter ett tag intensivt illa om huvudpersonen. I henne har Aburas lyckats skapa en riktig vardagsrasist, vars åsikter inte härrör så mycket ur brinnande ideologisk övertygelse som ur allmän småaktighet och misstänksamhet, utan att porträttet blir en karikatyr. Vad gäller skildringen av Amir förblir han en skugga, vilket är en oundviklig konsekvens av att vi hela tiden betraktar världen genom Rebeccas ögon. Men det går även att ana en indirekt kritik av hur flyktingar och migranter görs till avpersonifierade slagträn i diverse politiska stridsfrågor. Amirs närvaro i lägenheten är mer som en symbolisk konfliktyta i det familjedrama som rullas upp, tills de en dag märker att hans trauman och situation sänt ner honom i en svår depression. Och att de ens lägger märke till denna beror på att de störs av hans hygieniska förfall.
Något som däremot drar ner boken är att Aburas mot slutet vrider upp tempot och drar åt skruvarna runt intrigen på ett sätt som får den att bli mer tillrättalagd. Det är som om hon inte litar på att den stämning av lågmäld förtvivlan och livströtthet som hon skapat i början ska bära romanen hela vägen. Det är synd, för det hade den antagligen gjort. Nu känns det i stället lite grann som att författaren tappat kontrollen över berättelsen på samma sätt som Rebecca har tappat kontrollen över sin familj.
