Sverigedemokraterna (SD) framställs som det stora hotet mot samhället, med den intolerans och främlingsfientlighet som finns i partibagaget. Ett alltför starkt fokus på det perspektivet förtränger de etablerade partierna det mycket större hotet från medelklassens samhällsupplösande livsprojekt.
Dessa bägge hotbilder hänger intimt samman med varandra, men hur? Statsvetaren Anders Sannerstedt, som analyserat det senaste kommunalvalet i Skåne. Här har länge funnits populistiska högerpartier, som Centrumdemokraterna och Skånes väl. I Landskrona fick SD 22 procent och blev näst största parti. Trots att Skåne avviker från övriga delar av landet, sänder en analys av vilka som röstar på partiet viktiga signaler till hela partisystemet.
Sannerstedt avlivar myten att sympatisörerna till stor del skulle vara arbetslösa. Det handlar inte heller om socialt marginaliserade personer. De är ganska genomsnittliga på många områden med hyggliga familjeinkomster och är ofta gifta eller bor i samboförhållanden.
Den klart största gruppen av partiets väljare kommer från arbetarhem, medan bara en liten grupp är akademiker. Sex av tio röster kom från män.
De som röstar på SD betraktar sig inte som högerextremister. En stor grupp som stående till höger, medan en tiondel ser sig som stående till vänster. Den största gruppen värjer sig för att placeras in på en höger-vänsterskala.
Det särskiljande för SD:s väljare är misstron och missnöjet. Misstron mot politiker är starkare hos SD:s väljare än hos andra partiers. Den som röstar på SD är mer än dubbelt så ofta missnöjd med politiker än den genomsnittliga väljaren. Dessa väljare har dessutom lägre förtroende för andra människor än vad andra väljare har.
Det har hänt något avgörande sedan välfärdssamhället nådde sin kulmen runt 1975. I storstäderna började miljonprogramområdena avfolkas på svenskar och fyllas med flyktingar och andra invandrare. Med mediernas fokus på flyktingströmmarna såg vi inte att det samtidigt handlade om en radikal omdaning av det svenska samhället från kollektiva till individuella perspektiv. Framför allt att svenskar flyttade till privatägt boende, till villa, radhus och bostadsrätter.
Vi kan idag se att boendet har blivit en ekonomisk faktor av kanske samma storleksordning som frågan om löneklyftorna. De som köpte sin bostad när folkhemmet nådde sin kulmen har kunnat se sina tillgångar öka dramatiskt, vilket i sin tur har bidragit till stora klyftor i samhället. Det privata ägandet av bostaden finns spridd över alla samhällsklasser men med klar tyngdpunkt i medelklassen.
Ändå har detta inte blivit någon maktpolitisk fråga, inte ens inom den rödgröna alliansen. Kan det möjligen bero på att riksdagen i princip befolkas av representanter för medelklassen? TV4 har gjort en undersökning om hur de nuvarande riksdagsledamöterna bor. Idealet att riksdagen representerar befolkningen stämmer illa med verkligheten. I Sverige bor 35 procent i hyresrätt, men i riksdagen gör bara 17 procent det.
Effekten är däremot tydligare, vi har fått ökad grad av fokus på individuella perspektiv på samhället. ”Mer pengar i plånboken” heter det på moderaternas hemsida. Men mindre skatter betyder inte främst ett mer solidariskt samhälle utan ett samhälle där man själv måste betala mer av basfunktioner som sjukvård, utbildning och pension.
Begreppet balkanisering används ibland för att beskriva vad som händer, men bakom leken med begreppen kvarstår allvaret. Demokratin fungerar bara om vi erkänner att vi är beroende av varandra och agerar därefter.
Det är inte de som röstar på SD som är dagens största demokratiska problem. Medelklassen utgör ett betydligt större hot. Dess livsval leder till ett samhälle som krackelerar.