Det finns enligt Valmyndigheten 7.080.123 röstberättigade vid valet 2010. Av dem bor 29,2 procent i Stockholms kommun och län, Göteborgs kommun och Malmö kommun. Det är ingen obetydlig del av den svenska väljarkåren. Men det är inte heller en entydigt borgerlig del. I själva verket är storstäderna väljarmässigt delade, oftast enligt ett typiskt mönster med borgerliga villaförorter längst ut, rödgröna betongförorter däremellan och en borgerlig stadskärna innerst.
Valet 2006 brukar nämnas som ett val som för Socialdemokraterna förlorades i städerna.
Men i två av tre storstäder, Malmö och Göteborg, var valet 2006 jämnt. Det var alltså bara Stockholm som det blev något större borgerligt övertag. Räknar vi ihop de tre storstäderna blev det borgerliga övertaget då inte mer än 71 724 röster. Eller 1,26 procent av det sammanlagda röstetalet som uppgick till fem och en halv miljon.
Faktum är att om historien säger någonting, så är det att Stockholm inte brukar avgöra vem som vinner val i Sverige. Valen 1998 och 2002 vann de rödgröna stort i hela Sverige, men förlorade i Stockholm 1998 och vann mycket knappt 2002. Det riktiga skälet till att Stockholmsrösterna spelade roll var att valet 2006 var ovanligt jämnt. De två föregående valen var vinstmarginalen för de rödgröna över 400.000 röster i hela landet. Men 2006 hade det övertaget försvunnit. En analys som är lite mer begriplig utifrån de föregående valen är att det borgerliga övertaget i Stockholm inte hade spelat någon roll om de rödgröna partierna inte samtidigt hade förlorat röster i samtliga län utom Norrbotten.
Med nuvarande rödgrönt överläge finns ingen möjlighet i världen att medelklassen i Stockholm kan avgöra valet till borgerlighetens fördel. Skälet att vi ständigt återkommer till Stockholm handlar om något annat: chansen att sätta den politiska dagordningen. Historien som borgerliga politiker och opinionsbildare vill att vi ska diskutera fram till valdagen handlar om att storstädernas befolkning står för framtiden och att Sverige gör bäst i att följa deras ledarskap. Men det är ett dubbeleggat vapen. Det är inte helt säkert att resten av befolkningen orkar höra de ständiga kraven om hembiträden och skattesänkningar åt skapelsens krona i Stockholm ända fram till september.
Men det är varken självklart att det är storstaden som pekar ut den politiska framtiden, eller att den kommer vara en borgerlig bastion i väljarkåren. Lustigt nog anses det rakt motsatta mönstret vara lika självklart i USA där republikanerna skickligt mejslat fram ett politiskt landskap med hårt arbetande konservativ landsortsbefolkning mot bortklemade liberaler i storstäderna. Denna ”analys” krattade manegen för republikanerna. De kunde inta rollen som ett folkligt, patriotiskt parti med ointagligt väljarstöd för lång tid framöver. Den övertygade också demokraterna till att ge upp väljare i delar av landet de inte kunde vinna, och därmed förstöra framtida möjligheter. Det var först den kandidat som förstod att ”analysen” var riggad som mönstret kunde brytas. Barack Obama argumenterade rakt emot idén om ett delat USA, insisterade på att satsa på väljare i hela landet och framförallt: att engagera dem som stått utanför hela det politiska systemet. Det är aningen ironiskt att de som ofta talar om Obama som förebild inte alls verkar ha förstått att det var mobiliseringen av tidigare icke-väljare ur arbetarklassen och hyfsat konservativa segment ur landsortsbefolkningen utgjorde grundförutsättningen för hans seger.
När valrörelsen nu långsamt rullar igång är storstädernas medelklass snarare en snuttefilt än ett triumfkort. Kampen om LO-grupperna, som moderaterna gav sig in i förra valet, är till stora delar förlorad. Den rödgröna tendensen hos kvinnor har stärkts över lång tid. De unga, som normalt pekar ut valtrenden, kommer rösta massivt rödgrönt i år. Mest av allt beror fixeringen på storstädernas medelklass på att denna grupp ser ut att vara de enda som kan gjuta mod i borgerligheten.
/Aron Etzler
