Jag tänkte skriva något om den ”rödbruna röran” i Ordfront, men jag ids inte. Istället blir det en liten reflektion över journalistikens villkor:
1. Det är lätt att bli lite tokig som journalist. Det kan hända den bästa, såväl till höger som till vänster. Skillnaden är att till höger kommer man undan med det. Möjligheten att skriva osanningar, påhopp och förtal är betydligt större om man – för att gripa ett exempel rakt ur luften – är oberoende kolumnist i Dagens Nyheter, än om man är det här i Flamman.
2. Den vanligaste formen av galenskap bland journalister är konspirationsteorin. Den kan ta sig uttryck i att man tror på David Irvings teorier om att Israel låg bakom terrordåden i New York, eller att USA:s regering består av utomjordingar. I svensk journalistik är det dock mycket vanligare med konspirationsteorier som går ut på att alla Israel-kritiska artiklar som innehåller ordet ”jude” är antisemitiska. Det lite nyare begreppet ”antiamerikanistiska” har tyvärr inte fått samma genomslag, varför det fortfarande är möjligt att ge uttryck för uppfattningen att alla amerikaner är fullständigt fördummade av såp-operor och borde skickas till Tjockholmen – det närmaste Guantánamo-basen som vi har i svensk underhållning – för ett hårdare träningspass, utan att anklagas för hets mot folkgrupp.
3. Det finns ingen gräns för inkonsekvensen. Det är fullt möjligt att i samma artikel anklaga en journalist för konspirationsteorier, som man senare skriver att han ingår i en rödbrun konspiration på vänsterkanten.
4. Det finns inget, absolut inget, som hjälper. Många liknar journalister vid vargar, men jag tycker att en flock lämlar ger en bättre bild. De väller fram över den politiska tundran och om någon står i vägen så exploderar de av ilska (bokstavligt talat – lämlar gör faktiskt det!). Och likt lämlar intresserar sig de flesta journalister föga för målet med färden.
