Vilka är de egentligen, de där talibanerna? Hur kunde de besegra världens två största krigsmakter och vad vill de med landet nu? Vad är syftet med att hålla halva befolkningen instängd som fångar? Och vad tänker kvinnorna där vi ser dem passera som skuggor, dolda under sina burkor?
Åsne Seierstad beslöt sig för att försöka få svar. Att Afghanistans historia har varit en ständig kamp mellan moderna sekulära idéer och traditionell islamism blir tydligt i bokens historiska genomgång. Det blir också uppenbart hur oförstående både Sovjet och USA varit inför religionens roll och det afghanska samhällets uppbyggnad.
Utifrån tre längre resor som Seierstad företog till Afghanistan 2022, skildras tre levnadsöden. Vi möter talibanen Bashir, som efter en framgångsrik karriär som krigare har svårt att finna sig tillrätta under freden. Kanske kan man kriga lite mot Pakistan? Genom hans berättelse blir talibanernas seger begriplig. Den framställs som en kombination av skicklig taktik och fanatisk trosvisshet. Det är svårt att besegra en armé som hyllar döden, som ser varje stupad soldat som en segrare.
Den islamiska feministen och människorättskämpen Jamila möter Seierstad i Norge, dit hon kommit som flykting. Jamila fick polio som barn och dög därför inte till att bli bortgift. Hon får studera och upptäcker att det är kulturen, inte religionen som hindrar kvinnorna. För att förändra samhället måste man kunna koranen och hon tar diskussionen om islams kvinnosyn med de konservativa imamerna.
Ariana är den yngsta av de tre. Hon växer upp i en tid då Netflix och Justin Bieber finns i hennes mobiltelefon. Talibanerna är en del av historien, något som fanns innan hon föddes. Hon är begåvad och studerar juridik på universitetet. Just innan hon är klar med sista terminen slår fällan igen bakom henne. Talibanerna är tillbaka vid makten, skolorna stängs för kvinnor. Hennes föräldrar, som framstått som moderna människor, vill tvinga henne att gifta sig med en man hon avskyr. Hon förstår det inte. ”Föräldrarna hade blivit talibaniserade utan att märka det själva” som hon säger.
Som läsare slår insikten mig tydligt hur livsvalen blir allt snävare och anpassning det enda möjliga sättet att överleva.
När författaren träffar Ariana förstår hon att det är henne allt handlar om. Det är kvinnornas rätt till utbildning och ett fullvärdigt liv som är kärnan i det hon söker. Från sin exil fortsätter Jamila sin kamp för flickskolor och kvinnoorganisationer. Som representant för civilsamhället deltar hon i en konferens i Norge med talibanerna. Där lovar de att det ska bli en förändring, men det är bara ord riktade till utländska biståndsorganisationer.
Hemma i Bashirs hus får hans döttrar privatundervisning av en lärare. Det passar sig inte att de går ut och det är heller inte nödvändigt. Efter tioårsåldern behöver de ingen mer skola. Deras uppgift är att bli bortgifta och inbringa en lönsam hemgift till föräldrarna. Författaren tillbringar en tid i huset och hon ser hur det går till när flickorna formas in i den här rollen. Fyraåringen är fortfarande uppstudsig och självständig men tvingas till lydnad, inte minst genom fysisk misshandel.
Seierstad fick kritik för sin metod när hon 2002 skrev Bokhandlaren i Kabul och bokhandlaren själv sade sig ha blivit lurad. Den här gången är hon noggrann med att redovisa syfte och metod, såväl för läsarna som för dem hon intervjuar. Hon ställer ingående frågor om detaljer i deras berättelser och utifrån det bygger hon scener. Har det då blivit en lyckad bok? Inte alltigenom, anser jag. Hon lyckas onekligen med att fördjupa förståelsen för landet. Men samtidigt framstår boken som ett mellanting mellan reportage och roman. Det skapar ett avstånd hos mig som läsare, berättelsen griper inte riktigt tag. Det finns undantag, till exempel när hon berättar om den unga kvinnan som kommer till Bashir för att få råd. Hon förstår att hon blivit lurad av den man som föräldrarna utsett till make och som tvingat sig på henne, trots att det strider mot kulturen. Han hotar att göra hennes liv till ett helvete om hon bryter förlovningen. Bashirs råd: ”Gift dig med honom. Det här är inte Europa.” Där bränner det till, man känner författarens engagemang.
Jag är ändå glad över att ha läst den här boken. Afghanistan är ingen gåta, det är ett land befolkat av människor som går att förstå. Efteråt sitter jag kvar med en fråga: hur går det för Ariana? Klarar hon sig ifrån det påtvingade äktenskapet?
