Så råkade vi mötas igen, 25 år senare. Han från universitetstiden som var aktiv i Moderata ungdomsförbundet, han med det stora självförtroendet, han som jag diskuterade med otaliga gånger.
Han som tillhörde den där sortens mycket övertygade nyliberaler som började ta för sig under första halvan av 1990-talet.
I nutidens kallprat mellan en handfull tunnelbanestationer framgick att jodå, det hade gått klart bättre för honom. Jag med hyresrätt i förorten, självvalt singelliv och otrygga anställningar. Han med bostadsrätt i innerstan, chefsjobb, bilar, sommarställe och kärnfamilj.
Vi kan kalla honom Fredrik. Eller snarare, vi kan kalla alla av hans sort för Fredrik. Jag har träffat på dem många gånger.
Nästan alltid killar i 25-35-årsåldern. Vare sig de är lastbilschaufförer, finansstudenter eller IT-konsulter är de friska, duktiga, oövervinnliga.
Fredrikarna har klarat sig bra, inte stött på några större motgångar och räknar med samma framöver. De har sällan funderat närmare över vilket försprång de fått genom att vara vita, ha vuxit upp i en stabil miljö och ha fått fungerande skolgång och tillgodosedda fritidsintressen. I stället ser de allt i termer av den starka individen – i motsats till de svaga i massan.
Fredrik behöver inte facket, för han har minsann förhandlat fram bra villkor för sin egen del.
Fredrik vill inte betala skatt, för pengarna går bara åt till parasiter och arbetsovilliga. Helst borde det vara låg plattskatt och så får alla betala för sitt.
Fredrik behöver inte sjukförsäkring eller a-kassa, för han kommer ju vara frisk och aldrig bli av med jobbet.
Att överhuvudtaget se sig som del av ett kollektiv är att tänka att man kanske behöver den hjälpen framöver, vilket är bevis för svaghet
För all del kan man ju hjälpa De Där Andra genom att ha dem som städare och barnpassare, gärna med skattesubvention men det är ju bara lite rimlig återbäring. Annars är det hålla distansen som gäller, tycker Fredrikarna. En del av dem har gått över från nyliberalism till rasism beroende på vilken sorts sparka nedåt-ideologi som föredras.
Fredrik vill inte, varken för sig själv eller för någon annan, erkänna det mänskliga medberoendet. Svaga människor är inte bara de som faktiskt behöver andras hjälp nu – att överhuvudtaget se sig som del av ett kollektiv är att tänka att man kanske behöver den hjälpen framöver, vilket är bevis för svaghet.
Och just min studiekamrat var en övertydligt typisk, tillika vältalig representant för alla dessa Fredrikar.
Men han hade nu passerat 35-årsstrecket för länge sedan, och molnen hade börjat hopa sig. Just denna dag var han på väg till ännu ett BUP-möte angående sin utagerande tioåring. Den halvtidssjukskrivna hustrun kom från annat håll. Fredrik lät trött och berättade bara som kortast. Men jag förstod att det handlade om en ändlös radda av psykologutredningar, resurspersoner, specialåtgärder och föräldramöten. Jag anade två föräldrar som visste att ställa krav på att få den hjälp som ungarna har rätt till.
Och jag borde sagt något – jag visste till och med vad – men empati och allmän hyfs hindrade mig. Så det blev några allmänna ord som försök till uppmuntran. Fredrik gick av, tåget fortsatte ut mot förorten, och jag ångrade min tystnad.
Vad jag borde sagt är att nu är det visst du som är parasiten. Att det är din familj som konsumerar mina skattepengar – men väl bekomme.
Jag skulle tjatat om att vi har socialförsäkringar därför att vem som helst kan drabbas av vad som helst.
Och jag borde fått fram vad jag själv aldrig förstod när vi vid universitetets rökruta 25 år tidigare diskuterade varför man ska betala skatt: kom ihåg att du är dödlig.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
