Mer diskussion om Kuba behövs, det visar de tre insändare Flamman publicerat i samband med våra artiklar.
Vårt engagemang i Kubas utveckling bottnar i många år av solidaritetsarbete med befrielserörelser i södra Afrika, och den klarsyn vi påtvingats när deras socialistiska målsättningar grusats i de nya statsledningarnas växande korruption och öppenhet för kapitalism. Vi har också följt Kuba under flera år, och förundrats över att den förstelnade maktapparat som i Sovjet och Östeuropa gjorde slut på det socialistiska projektet inte verkar ha uppstått i Kuba. Tvärtom har Kuba överlevt, och därtill lyckats försvara sina framsteg i rätten till utbildning och sjukvård, i jämställdhet och i internationell solidaritet, för att bara nämna några av revolutionens landvinningar.
Våra tre besök i Kuba – med Svensk-kubanska 2005 (Havanna och västerut), i egen regi 2007/08 (Santiago de Cuba och Baracoa) och nu 2013 (Havanna, Cárdenas/Varadero och Trinidad) – har gradvis fördjupat förståelsen. Åtskilligt med böcker och artiklar har studerats. I år, när hotet om regimförändring i Venezuela vilat över landet och de ekonomiska utmaningarna enligt CEEC ser riktigt allvarliga ut, har vårt sökande efter större insikter i Kubas utvecklingsproblem getts ökad tyngd.
Eva Björklunds upplevelse att vår första artikel bara rapporterade elände bör ha kunnat revideras av de senare artiklarna. Men hon har helt rätt i att vi bara nått ytan på de många konkreta inslagen i reformpolitiken; tyvärr lyckades Icap inte ordna någon intervju med centralt ansvariga när vi var där i januari (däremot fick vi flera lokala intervjuer i Trinidad). Därmed kunde vi inte heller kontrollera de uppgifter om livsmedelsimporten Eva Björklund ifrågasätter. De var hämtade från CEEC:s senaste rapport ”Miradas…”, sid. 15: ”Dado que el pais importa entre el 70 y 80 % de los alimentos que consume…”. Likartade uppskattningar finns i EU:s Country Strategy Paper från 2010.
Nyliberalismens acceptans i världen har lett till politiskt farliga växande klyftor överallt. På det socialistiska Kuba, där jämlikhet är en grundläggande målsättning, är en sådan utveckling problematisk inte minst för att den växer ur den massturism som Juan Velásquez ser som enbart en inkomstkälla. Massturismen är ekonomiskt viktig, men har lett till de dubbla valutor den kubanska ledningen vill avskaffa, och påverkar samhället negativt på många andra vis.
Tanken att vi skulle ha några svar på Kubas utmaningar idag faller på sin egen orimlighet. Före januaribesöket fick vi kontakt med det norska forskningssamarbetet med Kuba, vars syfte bland annat är att för den kubanska ledningen tydliggöra idag existerande utvecklingsmodeller i ett antal potentiellt intressanta länder i världen. Där kan erfarenheter av den (nu övergivna) svenska välfärdsmodellen ha intresse som material i den kubanska ledningens sökande efter utvecklingsstrategier passande landets egna villkor. Att Kuba någonsin skulle, som Ulla Johansson säger, ”bli som Sverige”, är en i historiskt perspektiv helt främmande idé.
Inte heller har vi själva några uppfattningar om vad slags balans mellan centralstyrning och marknad som kan passa Kuba. Vi rekommenderar läsning av reformpolitikens huvuddokument Lineamientos och av CEEC:s analys av dokumentet i förhållande till den verklighet som kan utläsas ur statistiken.
Som Ulla Johansson säkert vet är det nu rätt länge sedan Fidel Castros Kuba öppnade för katolska kyrkan att åter verka i landet. Många religiösa kubaner verkar uppskatta den förändringen, som den kubanska ledningen uppenbarligen sett som strategiskt viktig. Kuba samarbetar också med amerikanska myndigheter i att ta emot civila så kallade studiegrupper från USA, medan kubanska vetenskapsmän deltar i olika konferenser med mera i det land vars ledning driver den illegala blockaden, håller ”De fem” fängslade, skyddar en exilkubansk terrorist med mera.
Tyvärr kunde vi bara snudda vid två viktiga aspekter på Kuba idag: musikkulturens roll i samhället; samt Kubas betydelse i den politiska utvecklingen i Karibien och Sydamerika.
Båda är stora ämnen, som vi bara kan hoppas kommer att ges rättvisa i svenska medier. När Juan Velásquez nämner den nya trubadurrörelsen Trova novísima påminns vi om Carollee Bengelsdorfs recension i Latin American Perspectives (2009) av Sujatha Fernandes’ spännande studier av populärkulturen efter Specialperioden. Kanske har hennes bok Cuba Represent! redan uppmärksammats i den svenska Kubadebatten?
Artikelserien har nu till vår glädje väckt gensvar hos Vänsterpartiet, som meddelat att de i höst ska se över sin position i förhållande till Kuba: ”…en hel del [har] hänt under de senaste åren och det finns behov av att uppdatera den text vi skrev 2009”, skriver ledamoten i riksdagens utrikesutskott Hans Linde i ett e-brev.
Slutligen, som alla skribenter vet är det Flammans redaktion som sätter rubrikerna. Det gällde även våra bidrag om Kuba.