För troligen tusende gången lanserar nu regeringen receptet ”mer kontroll”. Den här gången med anledning av hur friskolor sorterar elever. Tidigare har samma ord yttrats i allt från att komma åt fuskande jobbcoacher till skattedribblande vårdbolag.
Att kontroller riktade mot den enskilde fungerar straffande, det är det ju ingen tvekan om. Det senaste exemplet är den överbyråkratiserade rapportplikten som ålagts arbetslösa. Sällan ställs den uppenbara följdfrågan om vad kontrollen är värd när det gäller företag med vinstdrift och juridiska resurser. Har berörda samhällsinstanser – inspektioner, upphandlare, kommuner – tillräcklig kunskap för att hitta felen? Har man tillräckliga resurser? Och framförallt, ifall man upptäcker ett fel – blir det något straff?
I praktiken är det oftast medierna som avslöjar missförhållanden. Och sällan finns ändå några paragrafer att använda – för så är reglerna skrivna. Det är uppenbart hur långt ifrån något som skulle kunna kallas fungerande kontroll vi är.
Och inte ens i den bästa av liberala drömvärldar, kan man kontrollera bort friskolors vinstjakt. Så långt är det en ren bluff. Men låt oss ändå följa kontrolltanken till ett område där matchen är mer jämbördig.
I somras körde jag buss i Stockholm. Förra gången – 15 år tidigare – hade just uppstyckningen och köp-och-sälj systemen börjat komma. Nu var upphandlingsmodellen etablerad sedan länge.
Snabbt upptäckte jag hur att antalet nedtecknade krav på förarna bara har ökat. Det var länge sedan jobbet handlade om att kolla folks biljetter samt köra buss på ett smidigt och bekvämt sätt.
Nu ska en förare vara trevlig och stresstålig, och samtidigt gärna hinna hjälpa lite extra, och hålla tidtabellen (automatiskt övervakad), hantera datoriserade biljettsystem, klara konflikter leende, värna varumärket – och den skrivna listan fortsätter. En del av kraven kommer från de utförande företagens värdegrunder och policyer. Annat kommer från upphandlaren SL.
Lärarna – själva förare – visste förstås att alla dessa sinsemellan motstridiga krav inte låter sig hanteras i vardagen. Man tipsade om vad som var måsten – styrt av ”står i kontraktet, SL ser avvikelser direkt och företaget får böter” – och vad som mer var berömvärt och bra, men inte kunde räknas om i pengar.
Och jag såg framför mig hur SL i nästa upphandling upptäckt de här småtricken, och skrivit in ytterligare några tjogtal sidor med detaljregleringar och mätsystem.
Det andra jag kunde konstatera var att utbildningen nu var dubbelt så lång som för 15 år sedan. Det motsvarar förstås delvis de högre kraven. Men mycket tid gick även ut på att lära sig onödigt komplicerade system från SL:s sida – så kallade skrivbordsprodukter.
Våra förare/lärare kunde berätta om hur de försökt påverka utformningen av olika system via samrådsgrupper och annat, men att det i slutänden är SL som bestämmer. Och SL är numera varken möjlig MBL-motpart eller driver trafiken till vardags. Så man har varken koll eller intresse för att skapa system som är smidiga för både SL, utförande bussföretag, förare och passagerare.
Upphandlaren kan enkelt lämpa över dylika vardagsproblem på utföraren – i praktiken personalen.
Så, vad vi i bästa fall kan hoppas på via kontrollspåret, är en ökad produktion av styrdokument och två arméer av jurister och detaljregler som står emot varandra. Alltmedan de i produktionen riskerar bli allt färre och ska hantera allting som kontrollmakten hittar på.
Hundratusentals lärare, bussförare, läkare och tågreparatörer drömmer om att åter få vara stolta över sitt jobb. Den enda vägen dit är att prata samhällsnytta och samhällsuppdrag – i samlad organisation.
