Dystopier gestaltar en negativ framtid och är ett sätt att porträttera samtidens problem och varna för potentiella hot. Nu tycks vi nästan leva i dystopin. Klimatkrisen är redan här med sina översvämningar, snöstormar och skogsbränder. Borgerlighetens svar på denna snart obeboeliga planet är en koloniserad rymd, en kapplöpning som nu pågår med världens rikaste män Jeff Bezos och Elon Musk i spetsen. Varför bry sig om denna planet, när vi kan exploatera nästa?
Så lyder den kapitalistiska logiken.
Men med den dystopiska utsikten finns risken att passiviseras. I stället för att mana till handlingskraft, kan den bidra till handlingsförlamning. Som Mark Fisher kärnfullt uttryckte det i Kapitalistisk realism: ”Det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut”. Detta så kallade ”realistiska” tillstånd vi nu befinner oss i är nyliberalismens älsklingsnarrativ. Det avfärdar utopin som naivt trams. Perfekta idealsamhällen – omöjliga att uppnå! skrockar de. Kapitalismen har inpräntat i oss alla att utopier är orealistiska, och falskt framställt sig som det enda realistiska systemet.
Den slovenske filosofen Slavoj Žižek, som skrivit mycket om utopier, menar i likhet med Fisher att vi nu riskerar att acceptera att den globala kapitalismen helt enkelt är här för att stanna. Den liberala hegemonin vill alltid upprätthålla status quo, med målet att låta varucirkulationen och profitmaximeringen fortgå. Deras kritik av utopin är dessutom inramad i en hobbesiansk, cynisk människosyn: de hävdar att människan är lat och girig till sin natur och att ett friare samhällssystem därför är otänkbart.
Den vanligaste frågan jag får som folkbildare är: ”Hur kommer detta och detta att se ut i ett socialistiskt samhälle?” Jag brukade länge svara något i stil med att det är upp till oss som arbetarklass att forma det samhälle vi vill ha, att samhället förändras i takt med att produktivkrafterna (till exempel tekniken) utvecklas och att det därför är svårt att veta exakt.
Men för oss som socialister är det ett otillräckligt svar.
Om vi inte kan föreställa oss och sedan beskriva ett alternativ bortom kapitalismen förlorar vi vår politiska agens. Vi kan inte längre finna oss i en kapitalistisk dystopi utan en egen berättelse. Vi är politiska subjekt! Vi behöver formulera konkreta – realistiska och orealistiska – framtidsvisioner. Vi behöver alternativ. Vi behöver radikala utopier.
Ordet utopi kommer från grekiskans ou topos och betyder ”icke-plats”. Utopin är alltså inte en perfekt plats, eller en fullständig och skalenlig ritning av ett framtida samhälle, utan en fantasi. Men den är nödvändig för att stimulera tanken och gestalta vårt sätt att organisera samhället. Utan utopier riskerar vi att fastna i defensiva strategier eller i den kapitalistiska realismen. Eller så fastnar vi som delar av vänstern nu gjort i ett nostalgiskt tillbakablickande, där hela deras politiska dröm tycks vara en postfordistisk tillvaro med stark industri, korv med bröd och statlig styrning.
Men vi ska inte bakåt, vi ska framåt! Vi behöver svara på hur ett samhälle utan polismakt kan se ut. Vi behöver svara på hur ett samhälle där arbetsplatser ägs av folket kan se ut; eller ännu hellre ett samhälle utan lönearbete överhuvudtaget. Vi behöver svara på hur bostad, familj och reproduktion kan se ut. Vi behöver svara på hur ett samhälle där glappet mellan stad och landsbygd är borta kan se ut. Ja, hur kan det klasslösa samhället utformas? Som Žižek säger i The reality of the virtual: ”Framtiden kommer att vara utopisk, eller så kommer den inte att finnas.”
Nu svarar jag inte längre svepande på framtidsfrågor, utan försöker gestalta alternativa sätt att leva. Jag tror på den utopiska genren som metod för samhällskritik och som verktyg för politisk förändring. Vi bygger gemensamt det samhälle vi vill ha. Så: vart vill vi hän?
