Ledare 19 oktober, 2017

Miljardärerna – vårt största samhällsproblem

Vi lever i ett samhälle där den ekonomiska eliten ses som naturlig och orubblig. Att våra samhällsproblem ska lösas utan att göra intrång på deras rikedom. En rikedom som bygger på att fler blivit fattigare och på att våra trygghetssystem körts i botten.

 

I lördags svepte en nyhet förbi i flödet. En artikel som behandlade faktumet att Sveriges miljardärer nu har mer pengar än någonsin. Tyvärr diskuterades inte detta i SVT:s Agenda under följande söndagskväll. Där vädrades i stället bland annat ämnet ”en amerikansk komiker som driver med Donald Trump”, men även en integrationsdebatt samt diskussioner om att köra skolbuss med barn för att bryta skolsegregationen. En del av ämnena givetvis viktigare än andra. Avsaknaden av en reell diskussion om makt och ägande i vårt samhälle blir dock genom public service tv-program som Agenda och Opinion live talande. För i skuggan av alla samtal om badtider, systemkollaps och ifall det är rätt eller fel att som individ handla ekologiskt – blir en ekonomisk elit allt rikare. Detta samtidigt som låglönearbetarna blivit fattigare och våra trygghetssystem i välfärdssamhället nedmonterats.

Den rika eliten har under senare tid utvidgats. Miljardärerna har blivit fler. I den absoluta toppen figurerar dock inga nykomlingar (Kamprad är etta, HM:s ägare Stefan Persson tvåa och lite längre ner på listan namn från familjen Rausing). Under senare år har det även skett en ekonomisk maktförskjutning mellan de allra rikaste och vanliga samhällsmedborgare. 1999 uppgick miljardärernas andel av BNP till 19 procent. 2016 uppgick deras andel av BNP till 47 procent. Rikedomar har i högre grad koncentrerats till det ekonomiska toppskiktet.

Även om många verkar utan att synas, händer det då och då att de allra rikaste sätts i strålkastarljuset på bästa sändningstid. I SVT:s förra säsong av Skavlan bjöds stjärnmäklaren ”The Swedish Prince of Manhattan” Fredrik Eklund in för att tala om två böcker han skrivit. Programmet liknade en hyllningsceremoni där stjärnmäklaren applåderades, avtackades och påhejades, allt på grund av sin rikedom och sitt ”sköna jag”. Kanske föga förvånande, det var ju ett underhållningsprogram en fredagskväll. Men det säger ändå en del om hur vi ser på rikedom i dag. Det ses som något av naturen givet. Något som enbart är bra och inte på något sätt hänger ihop med att andra människor blivit just fattigare.

Vi har ett blomstrande välstånd men lever i en tid där barn slits upp från familjer och skickas tillbaka till krig

Vi vet att vårt samhälle har en hel del problem som måste lösas. Vi har en fattigdom som ökar för såväl barn som vuxna. Vi har ett ickefungerande försäkringssystem där sjuka människor fortsätter att nekas ersättning. I skolan spelar föräldrarnas utbildning allt större roll för barnens framtid. Arbetsmarknaden präglas av allt fler osäkra anställningar och sjukvården är i kris. Dessa problem har inte bara uppstått ur intet. De är varken huggna i sten eller oföränderliga. De har uppstått genom en aktiv politik. För trots att låglönearbetare fått det sämre med åren så vill högern sänka lönerna ännu mer. I nästa andetag tycker samma höger synd om Nordeas ägare för att banken måste betala en fjuttig avgift och på så sätt bidra lite till vårt samhälle. Det är den här politiken som fört oss dit vi är idag. Det var högern som sänkte vår A-kassa och förstörde vår sjukförsäkring. Det är de som vill att överklassen ska göda sin rikedom på vår bekostnad genom vinster i välfärden. Samtidigt har vi en samhällsdebatt som på olika sätt demoniserar sjuka, fattiga, utsatta och blir allt mer rasistisk. Det är dags att peka på det riktiga problemet. I Sverige har vi en överklass som just nu bidrar alldeles för lite. Vi har ett blomstrande välstånd men lever i en tid där barn slits upp från familjer och skickas tillbaka till krig. Det är hög tid att börja fördela välståndet och prioritera efter behov.

Krönika 11 mars, 2025

Den pistagegröna dubaichokladen väller in över Istanbul. Foto: Adobe Stock.

En grön gegga väller ut när jag tar en tugga av chokladen. De finkrossade pistagenötterna, uppblandade med knaprig kadayıf, smälter i munnen. Smaken påminner om nougat, och jag biter snabbt av ett stycke till.

Dubaichoklad, som sötsaken kallas, har tagit över Turkiet. Vart man än går i Istanbul ser man annonserna, utanför traditionella bagerier och i tunnelbanan. Ändå märker jag, när jag köper några paket på ett konditori, att försäljaren blir beklämd. Egentligen är det inte så konstigt – i stället för hans egenbakade baklava köper jag färdigproducerad choklad, inte annorlunda från en Snickers på närmaste Migros-butik.

När jag frågar om chokladens plötsliga popularitet muttrar han något om kidsen på Tiktok till svar. Och ja, visst brukar chokladsortens globala uppsving förklaras med att influerare spred dess evangelium efter besök hos en chokladmakare i Dubai. Men på gatorna i Istanbul ryktas det också om en annan, mörkare anledning till den plötsliga pistagepsykosen.

För kanske har jag, under mitt emiratiskt inspirerade frosseri, råkat förgifta mig själv.

Under de senaste åren har nämligen mängder av turkiska exportvaror återlämnats från EU. Höga halter av giftiga ämnen har hittats i produkter som fikon, paprika – och pistagenötter.

På gatorna i Istanbul ryktas det också om en annan, mörkare anledning till den plötsliga pistagepsykosen.

Vad händer då med dessa återlämnade pistagenötter? De turkiska myndigheterna säger pliktskyldigt att de naturligtvis förstörs. Mannen på gatan har ett mer konspiratoriskt svar: ”De gjorde dubaichoklad av alltihop!”

Även om detta rykte inte nödvändigtvis är sant, pekar det ändå på flera problem i dagens Turkiet. Dels är det förstås skrämmande att det var först vid EU:s kontroller som gifterna upptäcktes, vilket lett till rädsla hos turkarna för att pistagenötterna som aldrig lämnat turkisk mark är lika giftiga som de som fick vända vid gränsen. Och att dubaichokladen därmed är giftig oavsett.

Men det visar också på en större brist på tillit. Det är inte bara dubaichokladen som kan vara farlig. Att dricka ett glas raki i Turkiets storstäder har blivit som att spela rysk roulette – bara under 2025 har över hundra dödsfall rapporterats, eftersom dåligt hembränt har tagit sig in på marknaden. Att sådana fuskprodukter blir vanligare är i sin tur en effekt av den krisande ekonomin – förra året låg inflationen på nästan 50 procent.

Denna utveckling, där man allt mindre tycks kunna lita på någon, och där pengar förlorar i värde i realtid, kan få ödesdigra konsekvenser under lång tid framöver. Under de senaste åren har det rapporterats att över hälften av landets unga vill lämna landet.

Läs mer

Med sådana framtidsutsikter är det kanske inte konstigt att dubaichokladen, trots sin omryktade giftighet, ändå är så populär. När allt ändå förfaller, varför inte ta en risk och unna sig, drömma sig bort till Dubai?

När jag kommer hem väntar ett sista paket choklad på mig i köket. Jag tvekar, efter att ha hört ryktet om gifterna. Men för Flammans läsares skull måste jag förstås bilda mig en ordentlig uppfattning om smaken, det räcker nog att bara ta ännu en tugga. Och sedan kanske en liten bit till.

Inrikes/Nyheter 10 mars, 2025

Det här är Mildef – ministerns försvarsfavorit

Stridsfordon 90 på försvarsföretaget BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik. Foto: Jessica Gow / TT.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard har KU-anmälts efter att ha investerat pengar i Mildef, ett försvarsföretag vars aktie gynnats av politiska beslut det senaste året. Men vilka är Mildef, och vad gör de?

I början av 2024 påbörjar Sverige och Danmark upphandlingen av en gemensam beställning pansarvagnar av modellen Stridsfordon 90. De tillverkas av BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik, men använder sig också av teknik från svenska Mildef, som levererar ”stryktåliga” IT-lösningar för användning i ”extrema miljöer”. 50 av fordonen ska till Sverige, 115 till Danmark, och 40 till Ukraina.

– Det är en milstolpe för oss. Vi håller på att bygga upp vår brigad för att möta Natos krav och där är det här kontraktet helt avgörande, säger Danmarks arméchef Peter Boysen när affären offentliggörs i sin helhet i december 2024.

Den 29 maj samma år köper Maria Malmer Stenergard, som då är migrationsminister, aktier i Mildef för 10 000 kronor. I december 2024, när affären går i lås, har värdet på aktierna tredubblats.

(mer …)
Kultur 08 mars, 2025

Ett troll i paradiset

Tove Jansson, ”Fest på landet”, 1947 (detalj). HAM Helsingfors konstmuseum. Foto: Maija Toivanen.

Mumin-idyllen var ett uppror mot fascismens gråhet, men verken bär också spår av Tove Janssons förbjudna lesbiska kärlek.

Att drömma sig bort till sagovärldar brukar nedsättande kallas eskapism. Samtidigt är det ett allmänmänskligt sätt att hantera tillvaron när den blir kaotisk och skrämmande. Ingen bemästrade denna konst som Tove Jansson. Titeln Paradiset i den stora utställningen på Helsingfors konstmuseum, är hämtad från två av målningar som skildrar fantasiöar. Tropisk växtlighet, kvinnor, män, barn och djur som solar, fiskar och tumlar runt i vattnet. Ett av verken, målningen Paradiset (1940), är utfört mitt under finska vinterkriget.

Många av verken i utställningen kan ses som ett avtryck av återuppbyggnadsfasen efter krigsslutet. Tove Jansson fick flera gestaltningsuppdrag för restauranger, personalmatsalar, industrier, skolor och sjukhus. Helsingfors bombades av Sovjetunionen under Vinterkriget 1939, Fortsättningskriget 1942 och i februari 1944, liksom flera andra större finska städer. Många byggnader skadades även om Helsingfors kom lindrigare undan än många andra europeiska städer.

Utställningen lyfter främst fram Jansson som skapare av dekorationer och offentliga konstverk under åren närmast efter kriget. Uppdragsgivarna var till en början ofta privata: industrier där just matserveringar tycktes ge frihet till försköning.

Men utställningen fångar även upp trettiotalets fascistiska upptrappning, där hon bidrog med omslag till den för övrigt högerlutande antinazistiska satirtidskriften Garm. Det var där, i motståndet, som muminfiguren först gjorde sin diskreta entré.

Trollmor. Tove Jansson på Klovharun, Borgå skärgård där hon och partners Tuulikki Pietilä levde i 30 år. Foto: Per Olov Jansson.

Utställningen öppnar för en hel del biografiska och psykologiserande tolkningar. Janssons liv beskrivs utförligt i de välskrivna utställningstexterna, och materialet är rikt: här finns brev, fotografier, filmmaterial och skisser som aldrig visats offentligt tidigare.

Verken Fest i staden och Fest på landet från 1947, ursprungligen skapade som väggmålningar till restaurang Stadshuskällaren i Helsingfors, är centrala i utställningen om Tove Jansson. Mitt i en elegant sommarfest på en terrass syns konstnären själv som alter ego. Rökande vid ett bord i förgrunden ser hon drömmande förbi betraktaren. På bordet syns en figurin som liknar ett mumintroll. Bakom henne pågår festen. En av de dansande kvinnorna med kavaljer är ett porträtt av Janssons älskade, teaterdirektören Vivica Bandler (1917–2004). I scenen med dansen ser jag vemodet. Vi vet att Jansson och Bandler hade en relation samtidigt som Bandler var gift med Kurt Bandler. Den unga kvinnan vid bordet är med på festen, men vänder den också ryggen. Homosexualitet blev avkriminaliserat i Norge först 1972.

Läs mer

Det som gör Janssons världar paradisiska utan att bli kvalmiga, är att de aldrig är enbart sockersöta, även om mumintrollsindustrin kan få oss att tro det. Faran, hotet, vemodet och sorgen är ständigt närvarande. Allt finns där, sida vid sida med lyckan. Tove Janssons mer barntillvända berättelser slutar oftast lyckligt, efter äventyr och förvecklingar. ”Nu är allt farligt slut för dem som äntligen har kommit hem!”, som det står i bilderboken Hur gick det sen? (1952). Men berättelsens upplösning kan lika gärna vara en förändring eller ovisshet om vad som ska komma, som i romanen Pappan och havet (1965). Även i paradiset, i den vackraste sommarkvällen med dansande människor, eller i Mumindalen väntar den hotande katastrofen, det okända – men också äventyret.

Ledare 07 mars, 2025

Behåll mina pengar, Skatteverket

En lång kö sträckte sig utanför Five Guys i Stockholm, när den amerikanska snabbmatskedjan slog upp portarna till sin första svenska restaurang i februari 2025. Foto: Jessica Gow/TT.

Vad skulle hända med samhället om skatteåterbäringen uteblev? En hel del, visar det sig.

Nytt brev från Skatteverket, står det på min mobilskärm. Jag har precis ätit lunch. När Kivra-notisen dimper in börjar det vändas i magen. Förra året trodde jag att jag skulle få skatteåterbäring – men behövde istället betala tillbaka över 6 000 kronor.

Denna gång visar sig oron vara obefogad. Jag ska i stället få skatteåterbäring. Hela 891 skattekronor! Det känns som en gåva från ovan. Äntligen har jag råd att testa amerikanska burgarkedjan Five Guys mytomspunna baconmilkshake – tio gånger om, dessutom.

Men tänk om staten lät bli att betala ut skatteåterbäringen och bara behöll pengarna i stället?

Läs mer

För välfärden blöder. Bullerbyn är… ja, kanske inte död än, men åtminstone i akut behov av en helrenovering. Samtliga regioner går med underskott, skolor skär ner och polisen varnar för att resurserna inte räcker till.

Samtidigt verkar våra politiker ha bundit fast sig vid två saker: att inte öka Sveriges statsskuld, och att inte höja skatten för de rika. Så om staten vill investera i samhället kommer den behöva hitta andra kreativa sätt att skaffa pengar på. Ett snabbt och effektivt sådant är att helt enkelt behålla mina (och dina) pengar, i stället för att betala ut skatteåterbäringen.

Om många inte ens kände av att pengarna var borta, vilken skillnad skulle det då göra om staten i stället använde dem för att rädda välfärden?

Förra året betalade Skatteverket tillbaka sammanlagt 68 miljarder kronor till 5,7 miljoner svenskar. Det är åtta miljarder mer än prislappen för samtliga reformsatsningar i höstbudgeten.

Visst kan extra pengar i fickan göra stor skillnad för den som lever på marginalerna. Men för många är det pengar vi knappt märkte att vi saknade. Våra arbetsgivare drog lite för mycket skatt från vår lön varje månad, staten höll i pengarna ett tag, och nu får vi tillbaka dem.

Om många inte ens kände av att pengarna var borta, vilken skillnad skulle det då göra om staten i stället använde dem för att rädda välfärden?

För vår skatteåterbäring skulle staten kunna täcka regionernas samlade underskott på 20 miljarder och polisens underskott på 1,2 miljarder. De skulle kunna återinföra gratis tandvård för unga till en kostnad av cirka 0,45 miljarder. Sedan anställa cirka 20 000 nya lärare för 14 miljarder.

Och ändå skulle ungefär hälften av pengarna finnas kvar. De sista dryga 32 miljarderna skulle staten kunna växla om till guldtior (603 fullastade lastbilar för att vara exakt), hälla ner dem i en enorm pengabinge och låta Ulf Kristersson sprattla runt där som Joakim von Anka.

Eller varför inte införa 35 timmars arbetsvecka? Räknat med tankesmedjan Katalys metod skulle det kosta max 33 miljarder, och dessutom ge jobb åt 70 000 av Sveriges arbetslösa.

Läs mer

Min poäng är inte att diktera exakt vad pengarna ska gå till – bara att 68 miljarder är riktigt mycket pengar. Kanske nog för att plocka ihop spillrorna av folkhemmet och sätta Sverige på rätt kurs igen.

Ett bättre alternativ än ofrivilliga slumpdonationer är så klart att skrota balansmålet, ta ett par statslån – och så klart höja skatten för de rika. Då kan vi få både skatteåterbäring, välfärd och pengabinge.

Men tills dess får Skatteverket mer än gärna behålla mina 891 himlasända kronor. De pengarna gör större nytta i välfärden än på en amerikansk burgarkedja.

Kultur 07 mars, 2025

Jag är 20 år och låtsas att det är 2012 – och blir lycklig

En toalett som kan tvinga även den icke-schizofrena att ringa psykakuten. Foto: Lykke Eder-Ekman.

Flamman besöker det klassiska punkhaket Snövit under nya ägare – för att upptäcka att både allt och inget är sig likt.

Förut var mitt liv såhär: jag gick Ringvägen ned och bad till Gud. Ända tills jag nådde baren Snövit och i stället lade all kraft på att spänna upp ansiktet, darrande fiska upp en cigarett och röka den medan jag stilla tacklade vågor av panikångest. Blickade in genom lokalens stora fönster som stod på vid gavel under sommarmånaderna, hoppades att någon skulle se mig och tänka ”hur kan man ens vara sådär classy? Voguecigaretter?! Helt klart en vuxen quinna”.

Eftersom både jag och krögaren brukade ha Gud på vår sida de där åren slutade det ofta med att jag satt vid ett av hans klibbiga bord och drack mig full på Gränges. Det var jag och södermalmsgubbarna, trätoaletten som man spolade med genom en plingande kedja och Club Probation i källaren, vars punkiga livescen både var skräckinjagande och spännande. Ibland gick jag ned dit för att stalka någon kille bara för att strax återvända upp igen. Det var liksom för rått för att våga gå nära. Baren andades stammis, blev ett riktmärke på Söder för både musiker och vanligt folk. För mig framstod det som en oföränderlig punkt.

Hundvänligt. En liten prinsessa i baren. Foto: Lykke Eder-Ekman.

Därför blir jag chockad när jag en sen kväll i december råkar trilla in på Snövit för första gången på tre år. Det ser ungefär ut som vanligt. Men det är fullsatt och folk väller ut på gatan.

Det finns en sjukt skön känsla här, en känsla som annars saknas på Söder.

Jag kollar efter någon av de gamla ölgubbarna, men får bara ögonkontakt med en kille som stolt bär upp sin Black country, new road-t-shirt. Han ler lojt och jag får veta att baren bytt ägare – det är öppningskväll för det nya Snövit. Det hade han inte behövt upplysa mig om eftersom jag redan hört att Charli XCX spelas nere i källaren på det nya dansgolvet, och bakom baren lyser nu lila och rosa ljus.

Dessutom har jag sett dryckeslistan, skriven med vit penna över en spegel. Endast barer med ägare under 35 äger en sådan vit penna och en sådan spegel. Trots det skiljer sig stämningen från vinbarskänslan som annars vilar över de flesta nyöppnade ställena runt Ringvägen. Snövit har inte blivit pretto, mer bara som… Debaser? Medelåldern har sjunkit, ljudnivån har stigit.

Det här vill jag berätta om. Men först måste jag dansa. Och jag tänker att jag snart kommer att komma tillbaka.

Det är dagen efter alla hjärtans dag och hela dagen känns det som 2012. Nostalgin får mig att välja en leopardkjol som får mig att känna mig som Veronica Maggio. Eller någon från Malmö. Faktum är att hela Snövit känns som en klassisk Malmö-bar. Folk är trevliga och bär upp sina tygväskor som inga andra.

Jag tar upp min mobil och antecknar ”de spelar Bob Hund”. Sedan: ”nya Hannas källare?” utan att darra på handen, trots det faktum att jag ett: Är född 2004 och aldrig hann sätta min fot där innan de stängde, samt två: Andres Lokko hade huggit mig med kniv om han sett den anteckningen.

2012. Jag i min ”Veronica Maggio/hej jag bor på Möllan och har inte släppt glansdagarna Lilla Drevet har gjort oss till världens mittpunkt”-kjol. Foto: Lykke Eder-Ekman.

Jag menar mest bara att det finns en livescen i källaren. Dagen innan har artisten Love Truls haft skivsläpp, och DJ:n är så gammal att han ”spela skivor”. Om det inte är indie så vet jag inte.

Ikväll är medelåldern är lite högre än senast men fortfarande låg. Min väninna konstaterar att ”om man behöver hälsa på fyra hundar innan man hunnit sätta sig ned, då vet man att det är ett stammisställe”, vilket verkar stämma. Folk rör sig vant runt i lokalen, går in och ut genom det silvriga draperiet som hänger innanför ytterdörren. Pratar med personalen i baren, låter till och med en hund sitta på en av barstolarna.

Övervakare. Joel, av ägarna, med klassiskt söderskägg. Foto: Lykke Eder-Ekman.

Vi beställer tre glas vin och får betala 360 kronor, ouch. Ölen ligger kvar på 60. In till köket hänger ett draperi av blanka alla-hjärtans-dag-hjärtan och någon har tejpat upp rött papper kring taklamporna. Ett fång röda rosor står på ett av borden, Bob Hund byts ut av bandet [ingenting] i högtalarna. Det känns konstigt nog som att vara på en folkhögskola. Allra mest baserat på den virkade sjuttiotalsvästen en tjej i baren har på sig, plus att ingen ser ut att kunna slåss.

Läs mer

I trappen stöter vi på en av ägarna, Joel. Jag tar en bild och frågar varför han ville gå in som ägare till Snövit. ”Det finns en sjukt skön känsla här, en känsla som annars saknas på Söder” svarar han. Men när man står på dansgolvet är det också svårt att inte jämföra det med Club Probation. Kanske är det bara jag som har dålig koll på andra punkscener i Stockholm, men jag undrar vad som försvann med den som fanns här tidigare.

När jag efter min visit hör av mig till Club Probation-arrangören Zäta Zettergren rättar han mig, och beskriver scenen som mer än bara punkig, under 2024 var det bara 4 av 55 spelningar som var rena punkkvällar. ”Club Probation var typ mitt livsverk” fortsätter han. Beslutet att stänga var inte hans får jag veta.

Väl uppe igen ställer jag mig i toakön och försöker så diskret som möjligt fota av baren med blixt. Det går sådär, får mest arga blickar från hunden i baren. Klockan är snart så mycket att det är dags att gå hem, jag vet det för att jag har börjat längta efter snus. Står och trampar på stället i toakön, när det blir min tur skyndar jag mig in. För att sedan plötsligt stanna upp, dra för andan och ge ifrån mig ett lågt rop. Trätoaletten är borta!

Kommentar/Utrikes 07 mars, 2025

Vice president JD Vance och talmannen Mike Johnson applåderar under Donald Trumps årliga tal till nationen i kongressen den 4 mars. Foto: AP/Ben Curtis.

Trump har på några veckor ställt 80 år gamla världspolitiska sanningar på ända. Snarare än en omaskerad form av klassisk amerikansk imperialism bevittnar vi något nytt.

Den senaste tiden har veckor känts som årtionden. Geo- och säkerhetspolitiska tabun som gällt i generationer har smulats sönder, allierade småstater har förnedrats inför kamerorna, givna allianser har plötsligt ställts på ända. Och allt på grund av en amerikansk president som betraktar världspolitiken som en enda stor fastighetsmarknad.

Inom den breda vänstern har två reaktioner på denna omvälvning utkristalliserat sig. Vissa hävdar att Donald Trumps och hans underhuggares beteende bara är ett ärligare uttryck för den gamla vanliga amerikanska imperialismen. Enligt detta synsätt var den ”regelbaserade världsordningen” bara ett sätt att dölja amerikansk och i viss mån europeisk makthegemoni. Det finns fog för den synen. Det räcker med att påminna sig hur amerikanska makthavare tidigare har behandlat mindre länder och allianser.

I själva verket utgör Trumps och JD Vances beteende något helt nytt i amerikansk utrikespolitik

1964 förklarade president Lyndon Johnson för Nato-landet Greklands ambassadör i Washington varför de behövde acceptera USA:s förslag för Cyperns framtid: ”Ert parlament och er konstitution kan dra åt helvete. Amerika är en elefant. Cypern är en loppa. Grekland är en loppa. Om dessa två fortsätter att klia elefanten kan de bli mosade av elefantens svans, riktigt mosade.” Volodymyr Zelenskyj är inte den förste allierade att förnedras i Vita huset.

Ett mer samtida exempel är Barack Obamas Europa-sändebud Victoria Nulands bevingade ord i Kiev 2014: ”Fuck the EU”. För att inte tala om hur man mobbat nästan alla grannländer på den egna latinamerikanska bakgården. ”Might” har i viss mån alltid varit ”right” för USA, även när politiken kläds i fina ord om mänskliga rättigheter.

Andra menar att Trump har vänt den amerikanska imperialismen ryggen. När han först kom till makten 2017 sågs han av många som den senaste i en tradition av isolationistiska presidenter. Hans skepsis inför utrikespolitiska äventyr välkomnades försiktigt av vänstern. Men facit är förvirrande: tillbakadragandet av trupper från norra Syrien skedde samtidigt som man bombade iranska generaler i Irak och flyttade ambassaden till Jerusalem på den israeliska extremhögerns önskan. I dag ses Trump, med sina utfall mot Grönland, Kanada och Panama, i stället av många som en klassisk imperialist av 1800-talssnitt.

Båda dessa analyser leder fel. I själva verket utgör Trumps och JD Vances beteende något helt nytt i amerikansk utrikespolitik. Imperialism innebär att man har ett långvarigt intresse av att styra andra länders beteende för egen vinnings skull, antingen genom direkt politisk kontroll eller indirekt ekonomisk sådan. När Trump säger att han vill låta Europa klara sig självt talar han inte som en imperialist, eftersom alla kontinenter ligger i ett imperiums potentiella intressesfär. Samtidigt går det inte att bli mer imperialistisk än när han i sitt tal till nationen i tisdags sade: ”Vi kommer att ta över Grönland, på ett eller annat sätt.”

Trumps intresse av Grönland begränsar sig dock till några strategiska mineralfyndigheter under isen. Någon mer långsiktig maktprojektion än så tycks han inte vara kapabel till. Hans utrikespolitik är principlös, ofokuserad och transaktionell. Militär makt ska användas som påtryckningsmedel för att sluta ”deals”. När affären är gjord på en plats drar man sig direkt ur landet.

Att upprätthålla ett globalt imperium blir med detta synsätt en löpande kostnad som en affärsman inte har råd med. Samtidigt kan man plötsligt vända sig mot tidigare allierade om man tror att man kan göra en kortsiktig vinst på deras bekostnad, som Ukraina fått erfara. Låt oss föreslå ett namn på detta nya fenomen: transaktionell adhd-imperialism.

Läs mer

För Europa är detta ett gyllene tillfälle att lämna USA:s säkerhetspolitiska famn och staka ut en egen väg. Den nya tyska storkoalitionens beslut att kränga av sig sin statsfinansiella korsett och lansera ett långt större investeringspaket än Joe Bidens är ett steg i rätt riktning. Även i Frankrike har borgerliga politiker börjat inse att det inte är någon bra idé att förlita sig på ett Washington som allt mer liknar kejsar Neros degenererade hov. Det finns så klart inga garantier för att ett försvarsmässigt självständigt Europa inte skulle agera imperialistiskt. Men oberoende från USA kan bara vara en bra sak.

Nyheter 06 mars, 2025

Vänsterpartiet svartlistar Löfven: ”Omoraliskt”

Stefan Löfven talar vid utdelningen av Palmepriset i januari 2025. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Pr-byrån Rud Pedersen legitimerar den olagliga ockupationen av Västsahara, menar Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt är en av dem som nu kräver att alla politiker ställer in sina möten med firman – inklusive de tidigare politiker som är kopplade till den.

Lobbyfirman Rud Pedersen bör svartlistas helt från att träffa politiker. Det kräver Vänsterpartiet, tillsammans med finska och danska politiker, i en ny debattartikel.

Anledningen är bolagets arbete med CGEM, en arbetsgivarorganisation som uppges stå nära den marockanska regeringen. Enligt ett lobbyregister ska organisationen ha betalat mellan en och två miljoner till Rud Pedersen under 2024.

Jonas Sjöstedt, vänsterpartistisk EU-parlamentariker, är en av undertecknarna till artikeln. Han beskriver avtalet mellan CGEM och Rud Pedersen som del i ett ”frenetiskt lobbyarbete” för att legitimera ockupationen av Västsahara, som pågått sedan 1975. 

Vi uppmanar alla politiker att inte träffa dem, så länge de har den marockanska regeringen som kund

– Vi tycker det är omoraliskt att lobba för en ockupationsmakt, säger han, och fortsätter:

– Marocko är en väldigt aktiv lobbypart i Bryssel. I centrum står att de vill få ockupationen av Västsahara godkänd av omvärlden, och kunna fortsätta plundra landets naturtillgångar.

Bland annat vill Marocko utöka handeln med Europa, ett mål som varit kontroversiellt. 2024 fastslog EU-domstolen att unionens avtal om fiske med Marocko var ogiltigt, eftersom det inte respekterade den västsahariska befolkningens rättigheter och självbestämmande.

Jonas Sjöstedt förtydligar att uppmaningen inte bara gäller andra EU-politiker, utan även svenska riksdagsledamöter.

– Vi uppmanar alla politiker att inte träffa dem, så länge de har den marockanska regeringen som kund.

Läs mer

Rud Pedersen grundades 2003 av den danska socialdemokraten Morten Rud Pedersen, som tidigare arbetat för det europeiska fackorganet ETUC. I firmans svenska gren jobbar flera tidigare politiker, bland annat Sveriges tidigare finansminister Anders Borg, samt Eva Nordmark som var arbetsmarknadsminister i Magdalena Anderssons regering.

Som ”industriell rådgivare” anlitar firman även Stefan Löfven, Sveriges statsminister mellan 2014 och 2022.

Innebär det här att ni svartlistar Stefan Löfven?

– Ja, det kan man säga. Om han skulle höra av sig till oss i morgon så vill vi inte träffa honom.

Bland Rud Pedersens övriga anställda finns den tidigare vänsterpartisten Linda Snecker, som säger till Flamman att hon inte vill kommentera de tidigare partikamraternas svartlistning av hennes nya arbetsgivare.

Flamman har sökt Mattias Zackrisson, vd på Rud Pedersen.

Krönika 06 mars, 2025

”Fritidsforskare” är inte eftertraktade, vare sig på arbets- eller dejtingmarknaden. Foto: Peter Morgan/AP.

Ett direktmeddelande på Instagram dyker plötsligt upp bland de övriga mobilnotiserna om stundande världskrig, nya pandemier och trapphussprängningar. ”Kan inte du skriva något kul till oss? Kanske något om att du är arbetslös! Det är ju hett!” skriver en vän som jobbar som redaktör på Flamman.

Jag har inte ens avslöjat att jag är arbetslös för vännerna på min Instagram, men varför inte basunera ut det i en tidning?

Arbetslöshet är ju ingenting att skämmas för. Det är rentav kul. Jag har till exempel en jätterolig anekdot jag dragit för alla jag träffat på sistone, om mitt uppföljningssamtal med Arbetsförmedlingen. När man skrivs in som arbetssökande har man nämligen först ett ”planeringssamtal” (”hur fan tänkte du lösa din situation?”), som sedan följs åt några månader senare med ett uppföljningssamtal (”varför i helvete har du inte hittat ett jobb än?”).

(mer …)
Reportage 06 mars, 2025

Korten på bordet

Foto: Magnus Bjerg Sturm.

Allt fler svenska ungdomar spelar om pengar. På nätet blandas skjutspel med spekulation, och sajterna som erbjuder en paus blir allt lättare att kringgå. Flamman tillbringar en natt på nätkasinot.

Vi flyger upp ur stolarna, tar tag i varandra och hoppar upp och ned. Någon tappar sitt tequilaglas. Frukter, örnar och gyllene dödskallar blixtrar förbi till hypnotisk musik. Siffrorna fortsätter rusa.

FYRAHUNDRANITTON KRONOR!

Våra röster blandas i ett djuriskt vrål. Efter mindre än en halvtimme har pengarna fördubblats.

– Och du har fortfarande inte spenderat en krona, för det här är bara dina freespins, förklarar Kevin.

Över en fjärdedel av killarna i nian har redan gamblat. I tvåan på gymnasiet? Nästan varannan. Bland dem är det i dag 20 gånger vanligare att ha spelat om pengar än att röka cigaretter frekvent, enligt CAN.

Flamman vill veta om denna spännande hobby levde upp till hajpen, så jag får en tusenlapp att investera på valfritt nätkasino.

(mer …)
Nyheter 05 mars, 2025

Nazistnätverk poserar med vapen i Sverige: ”Oroväckande”

Ett tvådelat bildkollage. Till vänster syns en mörkklädd man på en suddig bild i en snöig skog som håller i ett skjutvapen och siktar framför sig. Den andra bilden visar en person i täckjacka och en mask som liknar en dödskalle, som håller en pistol i höger hand och en kniv i vänster hand. Ögonen har målats över digitalt med svart färg.
Till vänster: en av bilderna som sprids på kontot och som uppges vara tagen i Sverige. Till höger: en bild på en medlem i The Base från Storbritannien. Foto: VK.

Medan Donald Trump trappar ned USA:s arbete mot högerextremism har den nazistiska terrorgruppen The Base fått nytt liv. I sociala medier poserar anhängare med vapen – och några av bilderna ska vara tagna i Sverige. ”Säpo måste ta tag i detta”, säger terrorforskaren Magnus Ranstorp.

Mellan nazistflaggor och Hitlerhälsningar dyker en bild upp där två anonymiserade personer poserar framför en husvägg. På den gula fasadputsen sitter en affisch med texten ”Rädda din ras. Gå med i The Base”.

Ett annat fotografi bild visar en person i en snöig skog som tycks avfyra ett skjutvapen. Den förstnämnda bilden uppges vara tagen i maj 2024, den senare i januari 2025. Båda är taggade med ”Sweden”.

De har tränat upp sig och planerat mord och terrordåd.

Bilderna är utlagda i en kanal på det ryska sociala nätverket VK, tillsammans med dussintals andra fotografier och videoklipp. Nästan alla bilder och videoklipp på kontot innehåller maskerade män som poserar med skjutvapen – och samtliga gör reklam för The Base.

Morgan Finnsiö, utredare på Stiftelsen Expo, beskriver The Base som en ”accelerationistisk, nazistisk terrorgrupp”.

– Det finns en anledning till att de är terrorklassade i flera länder, säger han till Flamman.

– Deras medlemmar har tränat upp sin kapacitet och sedan planerat mord och terrordåd mot antifascister och minoriteter, samt terrordåd mot kritisk infrastruktur. Man har till exempel planerat att förgifta vattenkällor.

Läs mer

Även Magnus Ranstorp, forskningsledare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet, oroas över nätverkets förnyade aktivitet.

(mer …)