För någon vecka sedan såg jag skulpturen som gick rakt in i min själ.
Den föreställer en kvinna som kraftfullt slår ut armarna och bryter sig igenom en mur.
I den grönskande vackra Kenau park i den gamla nederländska staden Haarlem finns bara denna enda skulptur. Den restes till minne av den holländska motståndskvinnan Hannie Schaft.
Djupt berörd läste jag hennes livshistoria. Hannie hade som 20-årig student vägrat skriva under ett dokument till stöd för den nazistiska ockupationen. Därför förbjöds hon att studera vidare. Hannie hade progressiva föräldrar och flera judiska vänner. Det bidrog säkert till hennes beslut att, med livet som insats, ansluta sig till kampen mot nazismen.
Hon blev medlem i det kommunistiska partiet som var en viktig kraft i det underjordiska motståndet. Under åren 1940 – 45 planerade och genomförde Hannie många framgångsrika väpnade aktioner mot nazisterna. Men hon bidrog också till att rädda många judiska vänners liv. Med hjälp av falska pass gavs de en väg från ockuperat land till frihet.
Väpnad kamp är förenat med många problem, till exempel risken att våldet i sig förblindar den politiska analysen. Men Hannie var politiskt klok. Hon stoppade bland annat en framlagd plan att kidnappa tyska officerares barn. Barnen var inte fienden och Hannie sa: ”Vi ska aldrig använda nazisternas metoder”.
Hannie stod högt på den nazistiska ockupationsmaktens lista för eftersökta motståndskämpar. Hon kallades ”flickan med det röda håret” och just därför färgade hon det svart. I några väpnade aktioner var hon förklädd till man. Hon undkom många razzior. Men till sist greps Hannie när hon smugglade kommunistpartiets förbjudna tidning. Det var bara månader före krigsslutet 1945.
Hon torterades men vägrade avslöja sin identitet. Det sägs att det var först när hennes eget röda hår började växa fram under det svartfärgade som nazisterna visste att de gripit Hannie Schaft.
Trots att det fanns en överenskommelse om att inte avrätta politiska fångar alldeles inför krigsslutet, så fördes den 24-åriga Hannie bort av en exekutionspatrull den 17:e april 1945. Enligt legenden blev Hannie bara skadeskjuten av första salvan. Hon ska då ha ropat ”Jag skjuter mycket bättre än vad ni gör”, innan den andra och dödande salvan avfyrades.
Efter krigsslutet grävdes Hannies kropp fram ur sanddynerna utanför Haarlem. Hon begravdes på nytt med hedersbetygelser den 29 november 1945. Landets drottning höll ett tal där hon kallade Hannie för ”motståndets symbol”.
Sen kom kalla krigets 1950-tal. Då försökte landets styrande att tysta minnet av kommunisten Hannie Schaft. Det gick så långt att den årliga manifestationen till Hannies ära under många år förbjöds. I vår tid genomförs den åter, den sista söndagen i november, en minnesdag till Hannie Schaft.
Vi lever i en tid när nazismen åter växer fram runt om i Europa. Också i Sverige. Nazisterna har i ord och handling, då och nu, visat vad de vill göra. Nazisterna vill från jorden utrota: Judar, romer, kommunister, socialister, funktionshindrade, hbtq-personer och många andra. De ”icke-ariska” människor som trots allt får leva, ska förslavas. Det är nazismen.
Att i dag frivilligt ge nazisterna utrymme och plats att sprida sitt avskyvärda budskap, som till exempel sker på både Bokmässan och i Almedalen, kan inte kallas ”politisk naivt”. Nej, det är historielöst och politiskt vansinnigt.
Låt oss aldrig glömma att Hannie Schaft, och miljontals andra människor, gav sitt liv för att krossa nazismen. Det ska de inte ha gjort förgäves.
När kriget var slut var den gemensamma slutsatsen: Aldrig mer.
Och så måste det förbli.
