Många tidigare anhängare till Moderaterna har tagit avstånd från partiet sedan partiet började närma sig Sverigedemokraterna. De som är kvar i partiets topp har dock låtit kritiken rinna av dem som vatten på en gås. Men innan vi får upp bilder i huvudet av Ulf Kristersson i en vattenavvisande fjäderdräkt ska vi titta på deras populistiska utspel som lika gärna kunnat komma från SD.
13 november. Nu senast reagerade moderaterna på #metoo. Debatten har handlat om jämställdhet och sexuella övergrepp. Vad omvärlden förstått är att förövaren i nästan samtliga fall är en man. En partner, en kompis, en kollega, en chef eller en främling. Det är en man. Det Moderaterna förstått av debatten är dock ingenting. Deras handlingskraft tar sig uttryck i ett förslag om att kartlägga förövarens etnicitet. Det vill säga tvärtemot vad kvinnor och statistik vittnat om tidigare, att den gemensamma nämnaren för sexualbrott är mannen, inte etniciteten. Förslaget förespråkas starkt av Moderaternas rättspolitiska talesperson Tomas Tobé.
19 oktober. Beväpnad militär ska skickas in till förorter som Moderaterna anser vara ”problematiska”. Partiet i stort må ta avstånd, men 20 av partiets riksdagsledamöter står bakom förslaget som skickades in till riksdagen. En av dessa ledamöter säger att Sverige ska ”förklara krig mot de kriminella gängen”. Har man aldrig satt sin fot där målas en bild upp som påminner mer om Pablo Escobars knarkkrig än en svensk förort med många bra hyresrätter och en familjevänlig helgmarknad. Organisationen Förorten mot våld, en organisation som faktiskt finns i förorter, är inte oväntat kritiska till förslaget.
15 oktober. Moderaterna har sin partistämma och går fram hårt i migrationspolitiken. Dagens skärpa asylregler som bland annat splittrar familjer ska vara permanenta. Det ska införas hårdare försörjningskrav vid anhöriginvandring och EU ska bara ta emot kvotflyktingar. Det sista innebär att vi helt ska slopa dagens asylsystem. Det innebär att vi styr bort från grundläggande mänskliga rättigheter som vi tidigare antagit både i FN och genom Genèvekonventionen. Men Moderaterna är nöjda med sitt förslag.
5 september. Moderaterna vill inte bara förbjuda tiggeri, utan även bötfälla tiggare. Det är Tomas Tobé som står i spetsen för ett förslag som går på samhällets fattigaste och mest diskriminerade – romerna. Lena Mellin kommenterar i Aftonbladet: ”Böter som straff för tiggeri är ett utomordentligt underligt förslag, rentav dumt. För det första har tiggarna ingen adress dit bötesavin kan skickas. För det andra har de ont om pengar, det är därför de har lämnat sina hemländer för att sitta i svenska gathörn.”
Genom att syna, granska och visa vad de här förslagen, inte bara innebär, men också vad de vill säga om flyktingen, invandraren och samhället
Moderatförslaget om tiggeriet är varken ett förslag som skulle få bort tiggeriet eller få in mer pengar till statskassan, men det är ett högerpopulistiskt förslag i sin allra sämsta form. Man säger något, bara för att väljarna ska uppfatta att M verkligen inte gillar tiggare.
Det skulle krävas flera sidor till för att sammanfatta alla de exempel som finns på hur Moderaterna använder främlingsfientlighet, rädsla och rasistiska stereotyper för att närma sig SD och deras väljare. En del av förslagen skulle kunna vara kopierade från SD:s partiprogram. Men vilka sätter emot? Det skrämmande är inte Moderaternas farliga dans med rasister, utan alla som lite i taget trubbas av. Oberoende medier låter alltmer okritiska ju galnare förslagen blir, och i SVT diskuteras ”invandringen” flitigt. Socialdemokratin har många gånger tagit över samma retorik om hårda straff, även om de inte vill gå lika långt.
Miljöpartiet har svårt att samla sig och kritisera förslagen som de själva varit med och klubbat igenom. Och även om Liberalerna och Centerpartiet tyst står bredvid så rasar de inte direkt mot deras allianskollegor. Därför finns det idag ett tomrum som journalistiken och opinionsbildningen kan fylla. Genom att syna, granska och visa vad de här förslagen, inte bara innebär, men också vad de vill säga om flyktingen, invandraren och samhället. Det betyder också att Vänsterpartiet har sin chans att sätta en egen, tydlig agenda utan ängslighet. Var är de största klyftorna i samhället? Vilka dör i förtid? Och vad ska vi göra för att känna oss trygga, bortom militärpolis, höjda straff och åtstramningar i migrationspolitiken? Nu måste vänstern ha sina egna svar som kan överrösta de högerpopulistiska gässens skrik.