Att åka långt bort är för många vad en riktig semester står för. På resa till utlandet tonar problemen från livet hemma bort behagligt.
Men om man håller sig borta från turistghettona möjliggör resan också att uppleva en annan verklighet. Resan gör att man kan tänka: om det var så här i Sverige.
Det är svårt att inte tänka så om man reser i före detta Jugoslavien snart tio år efter krigen som splittrade federationen. I Jugoslavien levde bosnier, serber, kroater, slovener, makedonier, montenegriner, kosovoalbaner och andra sida vid sida. Bland annat för att federationen var uppbyggd på tanken att det var nödvändigt, men också för att dynamiken i arbetslivet, kulturlivet och armén verkade för en integration.
Steg för steg rasade den integrerande dynamiken samman och ersattes av en process där människor drog sig tillbaka till sin etniska tillhörighet. Det var inte av etniskt hat eller religiösa skäl, utan av ekonomiska och sociala: arbetslösheten sköt i höjden och nedskärningarna inom trygghetssystemen gjorde att människor fick förlita sig på familjen som var inlemmad i släkten, lokalsamhället och i förlängningen etniciteten. Krisen gjorde också att federationens rikare delar drog sig ur sitt ansvar och framhävde sin roll som det Annika Billström glatt skulle kalla tillväxtmotorer. Det var den del av historien som vi i Sverige förstår utan problem. Först senare kom religionens uppsving och de brutala etniska rensningarna. Det förstår vi sämre, och det är i stort det enda vi fått höra.
Nu odlas små skillnader som om de vore avgrundsdjupa. När jag nu var på besök i Sarajevo och Dubrovnik, pratade folk inte längre serbokroatiska, utan ”bosniska”, ”serbiska” och ”kroatiska”, trots att språken skiljer sig aningen mer än norrländska och skånska. På Bosniska institutet i Sarajevo söker man det bosniska måleriets rötter, och får gå tillbaka till den period som åtskiljer Bosnien från övriga före detta Jugoslavien. Inte ett ord om det som var för bara femton år sedan – det hade för mycket med serber och kroater att göra.
I Kroatien kan man inte gå tio meter utan att se den röd-vitrutiga flaggan i någon form – inte minst på Coca-Colaburkarna. Och människor som aldrig går i kyrkan bär det (katolska) korset runt halsen.
Under resan invigdes den återuppbyggda bron i Mostar, bron som gick mellan det östra, bosniska och västra kroatiska Mostar. Kroaterna sköt sönder den under kriget. Under tv-sändningen hyllades den mångkulturella tanken och freden men vid ceremonin var det nästan bara bosnier och höga representanter från väst närvarande. 2 300 poliser stod för säkerheten.
En tysk vi träffade på resan hade i kroatiska Dubrovnik frågat turistbyrån om de visste något om ceremonin i Mostar. Och svaret, 15 mil ifrån Mostar var enkelt:
– Det vet vi inte, det är ett annat land.