Ny bok. Bortom kravallerna: Konflikt, tillhörighet och representation i Husby
Red. Paulina de los Reyes och Magnus Hörnqvist.
Stockholmia förlag.
2013 sköts en äldre, psykiskt sjuk, man ihjäl av polisen i Stockholmsförorten Husby. En kort tid därefter sattes bilar i brand och konfrontationer och stenkastningar mot polisen ägde rum. Sambandet mellan dessa två händelser har dock inte alltid framkommit eller tillmätts någon större vikt i det efterföljande mediala och politiska samtalet. I stället har den visserligen lättförståeliga impulsen att reservationslöst fördöma egendomsförstörelse och stenkastning kombinerats med en stereotyp, rasistiskt färgad bild, av ”unga arga män” som irrationellt och i brist på ”vettiga sysselsättningar” skapar kaos och förödelse.
Det de sju författarna till antologin Bortom kravallerna har velat göra med sina texter är dels att lyfta fram Husbybornas egna röster och berättelser, dels att studera vilka diskurser som reproducerades i de efterföljande utsagorna om händelserna. Inom dessa fanns till exempel, enligt författarna, inget utrymme att prata om egendomsförstörelse i relation till det andra, strukturella, våldet som rasifierade och ekonomiskt marginaliserade kroppar utsätts för i ett kapitalistiskt och rasistiskt samhälle.
För att lyfta fram Husbybornas egna röster har skribenterna använt sig av intervjuer som vittnar om avståndstagande från förstörelse av de kvarter som är deras hem men också om trakasserier från polisen och ständiga nedrustningar av området mot invånarnas vilja.
De flesta texterna i antologin utgår från postkolonial teoribildning som diskuteras på ett lättbegripligt sätt. Centralt är den feministiska och postkoloniala teoretikern Gayatri Spivaks resonemang i den numera klassiska essän Kan den subalterna tala? som gör gällande att den koloniala maktordningen inte bara sätter upp diskursiva ramar för vad som kan sägas, utan även från vilka positioner inom denna ordning det ens är möjligt att tala, och vilka erfarenheter som kan uttryckas. Författarna till Bortom kravallerna menar att många av de tystnader som uppstod i samtalet om det som hände i Husby kom sig av att de som mest berördes av händelserna tillskrevs den position som ”rasifierade Andra” från vilken det är mycket svårt att tala och bli hörd. Det är fruktbart att som bokens författare gör sätta in förorten i en postkolonial kontext för att ytterligare belysa den perifera position dess invånare tillskrivs, deras upplevelse av villkorat medborgarskap, nedskärningarna av offentlig service och trakasserier från en alltmer militariserad polis.
Det är också viktigt att komma ihåg att dessa beskrivningar inte är unika för de akademiker som skrivit antologin utan har uttryckts tidigare av lokala organisationer som Megafonen, som också lyfts fram i Bortom kravallerna. Det hade varit intressant om författarna till en bok som så tydligt utgår från teorier om vilka positioner som möjliggör olika typer av utsagor även hade lyft fram sina egna positioner som akademiker mer i texterna. Det är nämligen ytterst tveksamt om de insiktsfulla utsagorna i denna antologi skulle vara möjliga att framföra utan att brännmärkas (såsom skedde just med Megafonen) utan dess akademiska inramning vad gäller både språk och medverkande skribenter.
