Okategoriserade 19 januari, 2006

Motståndet har tröttat hoppet

Lula, metallarbetaren som blev president i Brasilien, vann med löftet att hoppet skulle besegra rädslan. Tre år efter presidentinstallationen sitter han fast i en av landets många korruptionsskandaler. Har den brasilianska elitens motstånd mot förändring uttröttat hoppet?

BAHIA. Tre gånger ställde Lula upp som presidentkandidat för vänstern i Brasilien, tre gånger förlorade han, den fjärde gången vann han. Varje gång var han den självklare kandidaten, hur är det möjligt? Svaret är hans historia.
Den börjar i det uttorkade inlandet i den fattiga delstaten Pernambuco, där han föddes av två föräldrar som drog sig fram som lantarbetare. Men redan innan Lula sett dagens ljus hade hans pappa lämnat hemmet för att söka framtiden i södra Brasilien, där en långsam industrialisering påbörjats. Lula, hans mamma och hans syskon stannade kvar fem år i den karga hembygden där de levde på bönor och maniokmjöl, maniokmjöl och bönor. Proteintillskotten kunde vara flygmyror eller ett råttliknande djur.
När Lulas modiga mamma tagit alla barnen med sig söderut på en 13-dagars resa för att söka upp fadern fick alla barnen hjälpa till med försörjningen. Lula sålde apelsiner och jordnötter på gatan, putsade skor, alla de sätt på vilka fattiga barn tvingades hjälpa till med försörjningen. Redan från början levde Lula det tunga slitsamma liv som kanske hälften av Brasiliens barn tvingats till. Det är ytterst sällan som dessa barn lyckas lämna fattigdomen bakom sig, ännu mer sällsynt att de blir politiker. I Brasilien är det ett statusyrke förbehållet makteliten med stora möjligheter att berika sig själv. Lula som president var därför en viktig symbol, kanske kunde alla de uteslutna äntligen få bli delaktiga i samhället.
Men hans historia fortsätter. Han lyckas yrkesutbilda sig till svarvare och därmed få näsan över vattnet. Nästan genom en slump blir han facklig ledare, hans viktigaste tillgång är hans sociala talang. Han var en bra kompis. Långsamt börjar han förändra det korrumperade fack där han blivit ordförande, detta inträffar precis när militärdiktaturen börjar tappa greppet om Brasilien. Många års löneeftersläpning exploderar mitt i ansiktet på diktaturen 1978 och Lula råkar vara ordförande för de mest stridbara metallarbetarna. Den första strejken på tio år blir en framgång och genererar en strejkvåg över hela Brasilien. Lula blir symbolen för den frambrytande demokratin.
Fast det var inte bara slumpen som skapade ikonen Lula, han hade en typisk brasiliansk kvalité, förmågan att samla folk, få dem att känna sig delaktiga. Utöver detta var han en mycket skicklig förhandlare. Under den andra strejkvågen 1979 hade arbetsgivarna rustat sig bättre och hade ett starkare utgångsläge. Lula ansåg att det bud han fått var det bästa man kunde åstadkomma, men arbetarna hade fått blodad tand och ville ha mer. Då lyckades Lula få carte blanche för att slutföra förhandlingarna och skrev under budet. Egentligen var det ett förräderi, men Lula hade en sådan prestige att han kunde sitta kvar som fackledare. Här skymtar en annan sida av Lula fram, spelaren och taktikern.

Under början av 80-talet var Lula portalfiguren när den nya stridbara fackföreningsrörelsen CUT bildades och vänsterpartiet PT skapades. Han blev den samlande gestalten för vänstern och närmast en nationell klenod, Brasiliens mest folkkäre politiker. Under de tre förlorade kampanjerna lärde sig Lula ännu mera om taktik och spel. Inför presidentvalet 2002 krävde han därför att själv få utforma kampanjen och välja sina allianser. Hans använde Brasiliens skickligaste pr-makare Duda Mendonça, som tidigare arbetat för högern. Dessutom slöt han allianser med några mindre högerpartier, eftersom han menade att vänstern ensam inte hade chansen att vinna.
Som vi alla vet valdes Lula till president med en överväldigande majoritet, men det berodde inte så mycket på vänsterns och de sociala rörelsernas styrka som på att den gamla nyliberala regimen var misskrediterad. Till stor del var det också personen Lula som vann valet. I kongressen hade högern fortfarande en klar majoritet och för att kunna regera tvingades Lula fria till ytterligare några partier för att bilda ett regeringsunderlag. Den ekonomiska politik Lula valde att föra var mycket försiktig. Brasilien var efter de tidigare nyliberala experimenten i ett sårbart läge, flera gånger hade pengarna börjat strömma ur landet och en vänsterpresident som Lula ökade inte precis på kapitalets förtroende. Men Lula hade bestämt sig för att visa att en före detta skoputsare klarade av att vara president. I bagaget hade han: Är man fattig har man inte mycket att förlora. Å andra sidan kan man förlora det lilla man har.

Lula hade vunnit under devisen ”modet som övervann rädslan”. Men på många sätt verkade det vara rädslan som härskade. Både det ekonomiska och politiska läget var komplicerat. Lula hade en mycket stark politisk position och kanske skulle han vågat ta strid med det ekonomiska och politiska etablissemanget. Istället valde han som vanligt att förhandla. För vänstern inom PT och för de sociala rörelserna, som de jordlösas rörelse MST och stora delar av hans fack CUT, var detta ett svek. De ville istället att han skulle stödja sig på dem och arbeta för grundläggande förändringar som skulle gynna folkflertalet. Men under Lulas första år förföljdes inte längre de sociala rörelserna, återigen valde Lula att förhandla.
Lulas allianspolitik skördade också stora framgångar på det globala planet. Brasilien var mycket aktivt då 20 länder från tredje världen bildade G-20 gruppen inför WTO-förhandlingarna i Cancun. Lula blev en världskändis, han skapade helt nya kontakter för Brasilien i tredje världen och den brasilianska exporten fördubblades.
Högern var närmast förlamad. Men så under sommaren 2005 briserade det som kom att bli den största politiska skandalen i Brasilien på många år. Det började med att det avslöjades en korruptionsskandal inom postverket, som kontrollerades av ett av allianspartierna, PTB. Som hämnd för att Lula inte lyckades stoppa avslöjandena började PTB:s ordförande sprida rykten om att PT mutat kongressledamöter för att rösta med regeringen. Sedan dess har den brasilianska kongressen lamslagits, nästan varje dag publiceras nya korruptionsanklagelser, inte alltid så väl underbyggda.
Vad har egentligen hänt? Klart är att PT har kört med en dubbel bokföring, pengar som använts till valkampanjer har inte redovisats, källan är inte heller klar. Dessa pengar har också fördelats till allianspartierna. Detta är naturligtvis ett stort moraliskt nederlag för partiet. Ordföranden, kassören och partisekreteraren har avgått. PT var det moraliska partiet, nu sitter man där bland de andra skojarna. Fast det bör påpekas att medan andra politiker stal för att berika sig själva, handlade PT:s affärer mest om att få pengar till valkampanjen, som är oerhört dyr.
Vad är då Lulas roll? Än så länge har han sparats. Han har kanske inte direkt deltagit i transaktionerna, men kan inte ha varit helt okunnig. Varken han eller PT har agerat helt glasklart på anklagelserna, först förnekat och sedan tvingats ta tillbaka. Lula säger att han blivit förrådd, men hans bild har solkats. Inom PT har detta lett till en svår kris, som kanske också är vägen ut. När partiet genom direkta val valde en ny styrelse gick vänstern framåt och har i princip en liten majoritet. Den nya styrelsen har signalerat en mer radikal hållning inför nästa val.

Men den brasilianska vänstern befinner sig på defensiven. Den radikala tidskriften Caros Amigos som förut inte sparat på kritiken av regeringen börjar nu snarast luta mot att försvara Lula och försöka hitta blottor hos högern. Det är egentligen inte så svårt, men media i Brasilien kontrolleras av högern. I en avslöjande anonym intervju avslöjar en av högerns lobbyister hur man arbetar för att destabilisera regeringen. Det handlar om effektiva organisationer som sprider nya ”avslöjanden”. Samtidigt erkänner han utan tvekan att den gamla regeringen var mycket bättre på att stjäla, regeringen Lulas problem ligger i att han inte har trygg majoritet i kongressen
En av Brasiliens främsta filosofer menar att det helt enkelt rör sig om klasskamp. ”Högern är hotad och använder sin mediemakt för att skapa en falsk bild av en korrumperad regering.”
Hur hänger detta samman med att Lula fört en politik som i mycket gynnat makteliten? Ett svar är att eliten är rädd för hur en vänsterregering skulle agera på lång sikt. Ett annat svar är att de klickar som tidigare suttit på den politiska makten nu har förlorat möjligheten att berika sig och att det är främst dessa som agerar. En av de främsta kritikerna, Antonio Carlos Magalhaes Neto, har till exempel mitt i krisen avslöjats som en politiker som på hemmaplan lurat till sig 400 miljoner kronor från en statlig turistbyrå.
Den ständigt jovialiske Lula börjar se allt mer pressad ut. Hans allianspolitik har slagit tillbaka, det politiska maktspelet skördar sina offer. ”Den brasilianska makteliten beter sig precis som i Venezuela”, sa Lula nyligen i en intervju. Kanske skulle han istället redan från början lutat sig mot de sociala rörelser han själv kommer ifrån. Själv tycker han inte så. Han försvarar fortfarande den försiktiga politiken. Ett faktum som talar för detta är att Brasilien lyckades betala tillbaka 20 miljarder dollar till IMF, två år i förväg. Brasilien verkar ha fått kontroll på sin utlandsskuld, vilket många menade var omöjligt.

Lulas främsta stöd kom tidigare från medelklassen, nu verkar den överge honom i takt med att den politiska krisen rullar på. Istället är det bland de fattiga skikten han blivit populär. Det beror på de sociala program regeringen genomfört, fast då handlar det inte om jordreform och andra radikala reformer som de sociala rörelserna krävt. Det är istället program av nödkaraktär, små penningtransaktioner till fattiga familjer, som det mycket uppmärksammade programmet Fome Zero, Noll hunger. De radikala delarna av programmet är borta, nu handlar det mest om pengabidrag till de fattigaste.
Efterhand har också Lulas utrikespolitik något tappat glansen, G20-gruppen verkar ha förlorat sin radikala udd.
MST – de jordlösas rörelse – är till exempel mycket kritisk till Lulas politik. Ändå har de inget annat val än att stötta honom i nästa val, det finns inget bättre realistiskt alternativ. Fast stödet kommer nog inte att bli lika entusiastiskt som sist.
Det har spekulerats om Lula efter en ny valseger 2006 skulle föra en mer radikal politik. Men nu verkar det mest vara maktfrågan som gäller, perspektivet handlar om att vinna nästa val, snarare än att genomföra ett politiskt projekt.
Även för vänstern inom PT finns inget alternativ. När den nya partistyrelsen träffade Lula den 21 december 2005, var enigheten stor om att Lula skulle kandidera även 2006, men med ett mer radikalt program. Det var första gången under hela Lulas presidenttid som han träffade PT:s styrelse. Förut hade kontakterna gått mera informellt med hans förtrogna inom partiet.
Lulas seger var en personlig seger, och mycket i brasiliansk politik handlar om starka män. Lula har varit ett mycket starkt varumärke och har själv kunnat diktera mycket av PT:s strategi. Kanske har detta nu ändrats. I så fall har denna politiska kris haft något gott i sig.

Porträttet

Namn: Luiz Inácio Lula da Silva.

Ålder: 60 år, född 27 oktober 1945 i Caetés, Pernambuco, Brasilien.

Yrke: President, tidigare metallarbetare. Dessförinnan skoputsare.

Kuriosa: Saknar lillfingret på vänster hand efter en olycka med en pressmaskin på en fabrik som tillverkade bildelar.

Veckobrev 18 december, 2024

Catrine da Costa-fallet gör mig mörkrädd

De flesta spår ignorerades när Catrine da Costa-fallet sögs in i en 80-talsstorm av inkompetens, karriärism, aktivism och moralpanik. Foto: SVT.

I dag sänds sista delen av Dan Josefssons och Johannes Hallboms dokumentär ”Det svenska styckmordet” om da Costa-fallet. Om du inte sett den än så föreslår jag att du gör det. Jag brukar inte följa krim, men den är verkligen chockerande.

Så vad har hänt?

Den 18 juli 1984 hittades kvarlevor av 27-åriga Catrine da Costa i sopsäckar nära E4:an. Hon är en ung kvinna som fastnat i heroinberoende och prostitution, och snabbt misstänks obducenten Teet Härm och allmänläkaren Thomas Allgén för dådet.

Att kalla bevisningen tunn vore en överdrift. I huvudsak kommer den från läkarens fru, som mitt under en vårdnadstvist påstår att deras tvååriga dotter bevittnade dådet för ett år sedan, och nu berättar för henne om det via lekar.

Hon gav 80-talets konservativa moralpaniker kring incest och skräckfilm en allierad i radikalfeminismen.

Hon lägger fram kirurgiska verktyg framför barnet och uppmanar henne att visa på dockan hur den unga kvinnan styckades. Ibland bankar barnet förutsägbart nog på dockan, och säger saker som ”bibba” – vilket mamman tolkar som en term för sexuellt våld. Hon är övertygad om makens skuld, då hon redan misstänkt honom för sexuella övergrepp på barnet för att förskolan upptäckt röda märken i baken – något som förnekats av fyra oberoende läkarundersökningar. 

Jag kan bara hoppas att barnet inte lidit alltför stor skada av att växa upp med en mamma som pratar maniskt om ett styckmord.

Absurditeterna är för många för att återge. Framför allt chockeras man av rättsväsendets oändliga inkompetens. Detta är då det mest högprofilerade rättsfallet, och den ena experten är värre än den andra.

Rättsläkaren som utan grunder ändrar sitt vittnesmål över natten och pekar ut Teet Härm med godtycklig bensäkerhet. (Han ligger bakom andra kontroversiella utlåtanden, som en studie på 1990-talet som sägs bevisa hur många som ”dött av hasch” i Sverige.)

Utredaren kunde inte ens bevisa att Catrine da Costa träffat de båda misstänkta, men släppte ändå alla andra spår för att helt fokusera på denna galenskap. Utredningen föll i träda när alla resurser krävdes av Palmeutredningen – varifrån sedan en åklagare hämtades över till da Costa-fallet. Undrar varför den gick som den gick.

Utredaren plockade då in en barnpsykiater och en barnpsykolog, som utifrån förhör med mamman gav tungt stöd till ”barnets berättelse” så att åtal kunde väckas. Att barnet lekte glatt när hon togs till obduktionsrummet där styckmordet ska ha ägt rum tolkade de som en ”tillkämpad oberördhet” i stället för en vederläggning av hypotesen.

Fallet gav också upphov till protester mot att de båda männen till slut friades, med hänvisning till Hanna Olssons lovprisade bok Catrine och rättvisan. Med den gav hon 80-talets konservativa moralpaniker kring incest och skräckfilm en allierad i radikalfeminismen.

Konsekvensen är inte bara två krossade liv, vars olycka blev en trampolin för rättsexperter och debattörer. Även Catrine da Costa själv är ett offer för denna kollektiva psykos. Det snäva fokuset på tvååringens ”vittnesmål” gjorde att andra spår knappt följdes upp – inte minst ett antal manliga sexköpare som hon hade längre kontakt med. Nu är sanningen om hennes död begravd, och rättvisan kommer troligen aldrig att bli skipad. Skulden för det delas av många.

Vilka slutsatser bör vi dra i dag? Dels blir man mörkrädd av att Sveriges främsta rättsliga experter och utredare var så taffliga. Men innan man sadlar en hög häst bör man fundera över de egna impulserna att utesluta och straffa – som av detta fall inte minst väcks mot experterna (som jag valde att inte namnge här).

För aktivister gäller det att hålla sig till sanningen, hur god man än anser sin kamp vara. Och för oss journalister gäller att se en människa bakom dem som vi granskar, och inte falla med i ett grupptänkande. Var skarp, korrekt, men glöm inte att också vara snäll.

Kultur 18 december, 2024

”Vi pratade om droger och Virginia Woolf”

Tone Schunnesson hade Peter Englund, Svenska akademins ständige sekreteraren, som bordssällskap. Foto: Christine Olsson/TT.

Glöm både Silvia och ”wokegröten” – det var Tone Schunnesson som fick Sveriges blickar på sig när hon halsade öl i t-shirt med Svenska akademiens tidigare ständiga sekreterare vid sin sida. Flamman frågade ut henne om festen.

Du stack ut med din alldagliga, svarta klänning och ölhalsande. Vad inspirerade dig till din look?

– Många på Nobelfesten har glitter, och det gillar jag inte förutom på ögonen. Jag gillar inte heller att leka prinsessa. Men jag och min frisör Sofia Geideby var inspirerade av att folk hänger krimskrams på sina väskor just nu. Så det blev looken.

Hur var stämningen på festen?

– Det var hög energi. Man blev full! Jag var där som reporter så jag fick dessutom vara på telefonen utan att bli ifrågasatt, vilket höjde stämningen ett snäpp för mig.

Ditt bordssällskap var Peter Englund. Höll du dig till etikett och ställde frågor eller pratade du om dig själv?

– Är etiketten att man bara ska ställa frågor? Det visste jag inte. Men jag brukar ändå maniskt ställa frågor när jag träffar människor för det är så tråkigt att prata om sig själv. Vi pratade om att festa, om droger, om Virginia Woolf, om kriser och om att bli lämnad.

Hur många plus sätter du på bordssamtalen?

– En fyra!

Och maten då, skulle du kunna vänja dig?

– Den kändes som all mat man får på en helt vanlig petit-bourgeois [småborgerlig] krog i Stockholm, så jag är redan van!

Kultur 18 december, 2024

Vi spelar inte längre – men vänskapen består

Animationerna i ”Arcane” har prisats av kritiker. Illustration: Netflix.

Signe Krantz om hur de förhatliga dataspelen skapar livslånga band hos en ungdomsgeneration.

Visst hade jag kunnat plugga mer i stället för att spela datorspel efter skolan. Men det brukar gå rätt bra för unga trots vuxnas ångest. Och vännerna som jag snackade över Skype och spelade League of legends med har jag kvar än i dag. I lag om fem tävlade vi mot fem främlingar om vem som kunde ta över den andras bas först. För att vinna samarbetade, pratade och klickade vi tills händerna domnade. Tolv år senare sänder Netflix andra säsongen av Arcane, en animerad serie baserad på spelen som formade mina tonår.

Arcane handlar om en familj som slits isär när stadens styrande råd vill ta kontroll över slummen de bor i. Barnen förlorar allt till kriminalitet, polisbrutalitet och andras maktbegär. Deras trauma hemsöker både dem och staden en lång tid framöver.

Staden är uppdelad i två delar. Den vackra och rika ”Piltover” ovan jord och den fattiga och farliga ”Zaun” under jord. Som i ett högteknologiskt 1910-tal har magiska lokomotiv revolutionerat världen. Ovan jord leker barn med mässingsfjärilar som fått liv av ny magisk teknologi medan barnen i Zaun blir sjuka av Piltovers föroreningar. Systrarna kämpar, på olika vis, för självbestämmande och för att Zaun inte ska fastna i fattigdom medan Piltover blir allt rikare.

Det planerades bara två säsonger av Arcane, de ville inte sträcka ut storyn längre än så. I stället kommer fler serier baserade på spelet. I de sista avsnitten försöker de lösa så många trådar att den första säsongens teman om klasskamp, våld och trauma hamnar i baksätet. Trots det skakiga slutet är Arcane ett mästerverk. Jag ser det som ett kärleksbrev till gamla fans som också välkomnar nya. På internet pågår det långa diskussioner om vilken karaktär som gör mest för att stoppa stadens fattigdom och polisbrutalitet. Allt med bland den vackraste animationen som gjorts och som tog nio år att göra två säsonger av.

I de sista avsnitten försöker de lösa så många trådar att den första säsongens teman om klasskamp, våld och trauma hamnar i baksätet.

Före World of Warcraft fanns Warcraft 3. 2003 modifierade en spelare Warcraft 3 till ett helt eget spel som snart blev ännu större. Varje lov i högstadiet satte jag och mina vänner upp våra datorer i mina föräldrars källare och spelade Dota hela nätterna. Basshunters låt Vi sitter i Ventrilo och spelar Dota dunkade både i våra hörlurar och i radion. Han sjöng om oss. Vi var nördar, men alla i Sverige hörde ljudet av vårt spel. Dota inspirerade i sin tur ett dussintal spel. Det största är League of legends, som i världsmästerskapet 2024 följdes av nästan sju miljoner människor samtidigt.

LoL gick ut på samma sak. Hjärtat började dunka när vi valde våra roller inför spelet. Vissa ska göra skada med svärd eller magi, andra ska låsa fast motståndaren med snaror och besvärjelser. Jag var ofta den som läkte såren eller tog smällarna så att mina vänner inte behövde. Efter trettio minuter av fullt fokus, hejarop och svordomar hade vi vunnit eller förlorat. Andra grupper hade kanske skrikit och skyllt på varandra när man förlorade, eller skrivit fula ord till motståndarna. Men inte vi.

Läs mer
Kultur 14 augusti, 2022

Krig i nördfabriken

I dag är det få av oss som fortfarande spelar spelet. Men spelkulturen har blivit så stor att det finns något för alla. Serietidningar, spel, böcker, cosplay och nu en avslutad tv-serie. Min storebror visar mig konserterna som spelas i samband med LoL-turneringarna och jag skickar memes till vänner om de lesbiska paren i Arcane.

Det är inte längre samma okomplicerade gymnasietid. Sedan dess har vissa hållit ihop, andra glidit ifrån varandra och vissa har slitits isär. Skoltidens trauma och nostalgi räcker inte till för att bevara en relation, utan likt karaktärerna i Arcane behöver man göra om det på nytt. Vilket inte är det lättaste i en värld som känns som att den när som helst kan kollapsa. Men medan man räddar världen kan man i alla fall ha sina bästa vänner runt sig.

Och jag undrar om det ändå inte är dags att höra om någon vill köra en omgång igen, som på den gamla goda tiden.

Inrikes/Nyheter 17 december, 2024

Medlem i Liberalernas styrelse blir lobbyist

Simona Mohamsson valdes in i Liberalernas partistyrelse 2021. Här fotograferad strax innan kongressen. Foto: Stina Stjernkvist / SvD / TT.

Simona Mohamsson, ledamot i Liberalernas partistyrelse, blir kommunikatör på pr-byrån Narva – med hemliga kunder och uppdrag. ”Inget jag kan kommentera”, säger hon om skolkoncernen Academedias tidigare samarbete med byrån.

I måndags kom nyheten om att Simona Mohamsson, medlem i Liberalernas partistyrelse, börjar arbeta på pr-byrån Narva Communications. För tidningen Resumé uppger hon att hon kommer att sitta kvar i styrelsen, trots sitt nya arbete.

– Jag kommer hjälpa myndigheter, företag och organisationer inom civilsamhället med allt ifrån budskap till hur de ska bygga trovärdighet kring sitt varumärke, säger hon till Flamman, och tillägger att hon kommer vara del av ett arbetslag som jobbar med flera olika kunder.

(mer …)
Essä 17 december, 2024

Det är ekonomin som behöver terapi

Anders Krisár, ”Utan titel”, 2015 (beskuren).

Ångest och depression ökar bland unga. Men i stället för att skylla på telefonerna borde vi rikta våra blickar mot den drivande kraften bakom ohälsan: kapitalismen.

Tack vare de bästsäljande amerikanska psykologerna Jean Twenge och Jonathan Haidt har det som tidigare ansågs vara diskutabelt blivit allmänt accepterat: den psykiska folkhälsan, särskilt bland unga människor, försämras i många västländer.

Bevisen för trenden är övertygande, och syns i medicineringsfrekvenser, diagnoser och enkätstudier. I USA har antalet självmord ökat med 35 procent under de senaste två årtiondena. Under samma period har andelen människor som beskriver sin psykiska hälsa som ”utmärkt” sjunkit från 43 procent till 31 procent. 2024 rapporterade 43 procent av de vuxna att de kände sig mer oroliga än de gjorde året innan – en ökning från 37 procent 2023 och 32 procent 2022.

(mer …)
Rörelsen 16 december, 2024

Socialismen behöver inte Jesus

En skulptur av kardinalen Franz Hengsbach (1910–1991) lyfts bort med kran från katedralen i tyska Essen, efter att misstankar om sexuella övergrepp framkommit. Foto: Christoph Reichwein/dpa/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman nr 49 skriver Joel Halldorf målande om de historiska kopplingarna mellan en tillsynes rigid marxistisk materialism och den andligt upphöjda religiositeten. Kyrklig solidaritet med socialismen är såklart vacker, men är också en överkorrigering. En närmare läsning av historien komplicerar bilden avsevärt. Vänstern demoniseras inte som ”gudlösa kommunister” av en slump.

Jag måste erkänna mina fördomar mot argumenten som Halldorf driver kring människans andliga behov. För mig var den retoriken en del av livet.

Jag är uppvuxen i Jehovas vittnen, som i sina propagandaskrifter beskriver hur människor som jag – avfällingar – vänder sig ifrån Gud och mot det tomma, världsliga och flyktiga. Sådana personer hamnar i depression, fattigdom, drogmissbruk och nihilism. När jag själv lämnade så blev det en självuppfyllande profetia – när jag tappade band till den sociala tryggheten som sekten bidrog med så följde år av depression, arbetslöshet och social isolering.

Socialismen har för många av oss lovat frihet från religiös vidskepelse och fördom.

Det är för Jehovas vittnen ett bevis på deras tes. Jag tappade min andliga gemenskap och därmed försämrades mitt liv. Men det var inte en andlig brist jag hade – det var odiagnostiserad adhd som gjorde studier omöjliga, arbetsmarknaden i Södertälje, kamper med försörjningsstöd och risk för hemlöshet. Att uteslutas ur Jehovas vittnen innebär inte bara att man förlorar Gud, men också ett socialt kontaktnät.

Halldorfs ”andliga behov” är inte lika cyniskt, men fungerar på samma sätt. Man ser att något saknas i samhället, och erbjuder en färdig lösning för att fylla tomrummet. Man talar inte om problemen på dess egna termer, utifrån brister på sociala band, materiell trygghet och hinder för kreativt uttryck under en kapitalism där människan ska tjäna marknaden. Man utmålar i stället alla dessa symptom som en brist på kristen andlighet. Sedan tar man allt positivt som vänstern kämpat för – frihet och solidaritet – och påstår att de uttrycker samma andlighet, även fast Gud ofta medvetet exkluderades.

Läs mer

Jag håller med om att socialismen inte bara är en fråga om omfördelning och tillväxt. Jag delar också Halldorfs försök att skapa en berättelse om världen och en rörelse, och vänstern måste släppa det postmoderna föraktet mot ”stora berättelser”. Men att insistera på att en sådan berättelse till sin natur är andlig känns som en övning i ideologiskt självbekräftande, och alienerar dem av oss som sett religionens baksidor. Här finns också en arrogans: ”Du är kristen, fast du inte vet det, och fast du på ett filosofiskt, politiskt och socialt plan avsäger dig religiositet kan jag hitta ett sätt att konvertera dig mot din vilja.”

Socialismen har redan, utan andlighet, imponerat på miljontals människor världen över med löften om solidaritet och rättvisa, om ett liv bortom underkastelse och materialism, och om motstånd. Denna rörelse har också för många av oss lovat frihet från religiös vidskepelse och fördom. Att Halldorf inte är lika imponerad behöver inte vara ett problem för resten av oss.

Svar direkt från Joel Halldorf:

Till allt som vänstern och kristendomen har gemensamt hör också att båda gett upphov till sekteristiska rörelser. De är inte representativa för vare sig kyrkan eller vänstern – men de manar båda till att reflektera över den egna traditionens svaga punkter.

Jakob Pettersson har absolut en poäng i sin eftertänksamma replik: jag inser att en text som talar om att vänstern inte ska rädas kristendomen kan uppfattas som en antydan om att dagens vänster lider av en bristsjukdom som bara kyrkan kan bota. Men det var inte min poäng.

I stället hade jag två andra. Det första var att vänstern inte ska vara rädda för att slå bryggor till kyrkor, för likheterna är fler än man kan tro. Det andra att vänstern fungerat som bäst när den gett utrymme för en andlig eller existentiell dimension i sin politik. Den här behöver inte vara kristen, men det krävs något som gör politiken till mer än byråkratisk teknokrati.

Visst, det är en eld att leka med, men jag tror att den utopiska horisonten är nödvändig för att ge oss något att sträva mot.

Ledare 16 december, 2024

Ett svenskt stolpskott

Fredrik Reinfeldt har öppnat sina hjärta inför Saudiarabiens mördande av migrantarbetare. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Det svenska diktatursvassandet har dragit på sig fotbollströja. Att vi stöder den saudiska drömmen om att spela boll på arbetares gravar är skamligt.

I dag känner jag mig gay. I dag känner jag mig funktionsnedsatt. I dag känner jag mig som en migrantarbetare.

Fifachefen Giovanni Infantinos empatikavalkad under en presskonferens under Qatar-VM 2022 är redan legendarisk.

Migrantarbetarna utgör två av den bisarra diktaturens tre miljoner invånare, samt 95 procent av arbetsstyrkan. Enligt en beräkning från The Guardian dog fler än 6 500 migrantarbetare i Qatar mellan 2011 och 2020 – enligt officiell statistik från Indien, Pakistan, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka. Det är tolv arbetare per dag, och den totala siffran är sannolikt högre med tanke på att den endast gäller dessa länder.

Vi talar om femicid och genocid, men det saknas underligt nog ett ord för denna form av systematiskt mördande. Varför talar vi aldrig om laborcid?

Nu är den genomkorrupta organisationen i alla fall på det igen. Den 11 december stod det klart att Saudiarabien tilldelas 2034 års världsmästerskap i fotboll.

Undrar vad Giovanni Infantino kommer att känna den här gången. Kanske att det blir ett passande 100-årsfirande av när tävlingen hölls i hans hemland – under fascistdiktatorn Mussolini?

Framför allt undrar jag vad Fredrik Reinfeldt känner, som röstade ja till det saudiska VM-budet i egenskap av ordförande i Svenska fotbollförbundet. Har han öppnat sitt hjärta för mördandet av hundratals migrantarbetare längs med gränsen mot Jemen mellan mars 2022 och juni 2023, skildrat i Human Rights Watch-rapporten ”Deras kulor föll över oss som regn”? Eller för att kvinnor kan torteras och fängslas i 10 år för att inte bära heltäckande kläder, samt kritisera det manliga förmyndarsystemet på nätet?

Förbundet verkar inte bry sig ett dugg om att vi ska ha ännu ett VM som ska genomföras på bekostnad av tusentals döda och skadade migrantarbetare.

Vi får se hur många migrantarbetare som hinner dö denna tioårsperiod, då 11 av 15 arenor samt 74 träningsanläggningar ska byggas. Landet påminner om Qatar, med sitt brutala islamiska förtryck av folkmajoriteten och kvinnorna, samt i det att landets 13,4 miljoner migrantarbetare utgör 42 procent av befolkningen.

Enligt en färsk rapport från Human Rights Watch präglas landet fortfarande av ett så kallat kafala-system, där arbetarnas hela liv är i händerna på arbetsgivaren definierad som ”sponsor”. De utfattiga migranterna tvingas betala mer än tiotusen kronor i avgift för att ens anställas, lönen understiger ofta det som utlovats, och dödsolyckor definieras ofta om till ”hjärtstillestånd” eller ”naturlig död” så att arbetsgivaren slipper kompensera familjen.

Det är välkänt hur landet försöker tvätta bort blodspåren med allt från golfturneringar till museer och datorspelsfestivaler i Jönköping. Sverige – eller Suediarabien om man så vill – har nu satt sitt sigill på varje enskild dödsattest.

”Det är modernt slaveri”, dundrar alltså med rätta fackförbundet Byggnads ordförande Kim Söderström, och tillägger: ”Förbundet verkar inte bry sig ett dugg om att vi ska ha ännu ett VM som ska genomföras på bekostnad av tusentals döda och skadade migrantarbetare. I min värld borde Sverige vara landet som lägger ner sin röst och säger att det här är fan i mig inte okej.”

Läs mer

Nej, det är inte okej att Saudiarabien rullar ut konstgräs över migrantarbetarnas gravar. Men sådant bryr man sig inte om i ett Sverige som skär ned på myndigheter för arbetsmiljö, trots att lika många dör på jobbet som i gängvåldet. De svenska fotbollsspelarna kommer inte att märka någonting på de perfekt luftkonditionerade anläggningarna, och de saudiska kulregnen lär inte överrösta de svenska tv-soffornas popcorn-smatter. Tacka Fredrik Reinfeldt för det.

Kultur 16 december, 2024

”Folk är engagerade, men det behövs breda allianser”

Toivo Jokkala. Foto: Linnéa Sveider.

I ”Rörelsesocialisms” tjugosju minikapitel uppmanar Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd att skippa SSU och i stället sparka igång det gamla Rörelsesverige igen.

Är det slut på tron att parlamentarisk demokrati någonsin kan åstadkomma något?

– Nej, men vi vill med boken Rörelsesocialism (Verbal, 2024, red anm) bidra till att sprida insikten att vi inte kan förvänta oss progressiva samhällsförändringar utan ett rörelsetryck underifrån. Det är sällan inifrån de parlamentariska församlingarna som initiativen till verkligt samhällsförändrande projekt tas. Ändå talas det bland många om att ”om man vill ändra något på riktigt måste man in i statsapparaten och påverka”. Det är en stympad bild av hur samhällsförändring går till.

Var det inte just en rörelserenässans som skedde för tio år sedan?

– Sådana här renässanser ser vi med jämna mellanrum. Rörelser lever dessutom även när de inte är lika mycket i ropet i den allmänna debatten. Men den stora utmaningen är att hitta sätt att uppnå en ännu mer varaktig rörelsekraft i samhället, att bygga allianser mellan rörelser så att de tillsammans kan bli mer systemkritiska och systemförändrande.

Hur hoppas ni att er bok ska användas?

– Det är helt okej om folk bara läser den rakt upp och ned på sin kammare och ser vad den väcker för reaktioner hos dem – vare sig den inger bekräftelse och lite råg i ryggen eller väcker nya kritiska funderingar.

Kommentar 13 december, 2024

Henrik Jönsson och Anders Holmberg. Foto: SVT.

Högerdebattören Henrik Jönsson skiner upp som ett juleljus i tv-rutan.

”Var det 30 minuter?”, utbrister han överraskat.

Sällan har någon sett så lättad ut. Inte så konstigt – den senaste halvtimmen har Youtubeprofilen fått svettas som en julskinka. Medan han snurrade in sig i invecklade resonemang och formuleringar (”tendenserna tenderar att amplifieras”) fick han sin kritik av svenska medier söndersmulad.

(mer …)
Ledare 13 december, 2024

Jubla inte när arbetare får sparken

Två danska arbetare blickar ut över en vindkraftspark. Foto: Dragan Mihajlovic/istockphoto.

Medan den norska vänstern sätter arbetarna i centrum för klimatkampen ser danskarna dem som ett hinder. Men utan dem tappar arbetarrörelsen sin själ.

Våren 2023 utbröt jubel på den danska vänsterns sociala medier, när ett stort slakteri på Nordjylland stängdes. På det rödgröna vänsterpartiet Enhetslistan kongress försäkrade en talare publiken om att det saknades anledning att ”tycka synd om” de 800 arbetare som förlorat sina jobb.

Det är dessvärre inte bara vegetarianism som ligger bakom ointresset för landsbygdens arbetare. Även året innan – mitt i valrörelsen – varslades 800 personer, den gången på Siemens Gamesa som tillverkar vindturbiner. Men saken registrerades inte på partikontoren eller vänstertidningarnas redaktioner i Köpenhamn.

I år genomförde danska hamnarbetarfacket en blockad mot ett skepp som installerar vindturbiner utan kollektivavtal. Arbetarna oroade sig för dumpade villkor i den gröna energisektorn, som sysselsätter över 100 000 människor, primärt utanför storstäderna. Men de stod ensamma på barrikaderna. Vänstern har varken tagit upp konflikten i den offentliga debatten eller frågat regeringen om företag utan kollektivavtal verkligen ska få bygga landets havsbaserade vindkraft.

I år, när en koldioxidavgift på lantbruket debatterats har vänsterns position varit att lantbruket är en så liten del av bnp, och det är så många andra branscher som man kan få jobb i att det är helt okej att folk blir av med jobbet. Kort sagt: du är inte lönsam, lille vän – dags att skaffa ett riktigt jobb. Inte undra på att stödet för de rödgröna ligger under det nationella genomsnittet på den danska landsbygden.

Med de nya, gröna buden har den norska klimatrörelsen och fackföreningsrörelsen hittat gemensamma saker att kämpa för.

Kontrasten är stor mot grannlandet Norge, där arbetarrörelsen allt mer ses som en central aktör i omställningen. Där har tankesmedjan Manifest Analyse organiserat ett samarbete mellan klimatorganisationen Natur og Ungdom och den fackliga gräsrotsrörelsen Industriaksjonen, för att utveckla tio ”bud” för grön industri.

Idén refererar till den industristrategi som 1971 samlade tio principer för hur Norge skulle utvinna den nyfunna oljan, genom att socialisera tillgångarna och etablera statliga bolag och en inhemsk oljeindustri. Utan strategin hade oljan berikat företagen Shell, BP och Exxons aktieägare i stället för det norska folket.

Med de nya, gröna buden har den norska klimatrörelsen och fackföreningsrörelsen hittat gemensamma saker att kämpa för: Mer förnybar energi! Krav på trygg arbetsmiljö och kollektivavtal! Nej till liberalisering av elmarknaden! Koppla grön industriutveckling till regional utveckling! Det gemensamma språket möjliggör samarbete mellan den progressiva rörelsens olika grenar för att göra sig kvitt oljeberoendet.

Inställningen till industrin har smittat av sig på vänsterpartierna: en facklig representant i ett stort industriföretag berättade för mig att det gamla lärarpartiet Sosialistisk Venstreparti är den viktigaste industripolitiska samarbetspartnern i Stortinget för facket i dag.

2021, när jag själv arbetade på Manifest, utvecklade vi en strategi baserad på en kritik av vad tankesmeden Magnus Marsdal kallat ”mental avindustrialisering”, och som präglar policyeliten både till höger och vänster. Det handlar inte om någon tröttsam kritik mot ”woke” eller ”identitetsfrågor”, utan snarare om hur politiken griper an de materiella frågorna.

För den avindustrialiserade policyeliten och deras socialt och geografiskt närliggande studenter, NGO:er, tankesmedjor och akademiker blir klimatomställningen något som primärt handlar om reduktionsmål, koldioxidavgifter och konsumtionsmönster. Ett industriellt angreppssätt tar grund i olika sektorers tekniska alternativ, energibehov, arbetsplatser och insatsvaror för att förstå hur utsläppen kan minska. Denna ingång gör det lättare för vänstern att tala med arbetarrörelsen och utveckla en klimatpolitik som kan få brett stöd.

Skillnaden mellan det norska och danska angreppssättet gör vänsterns vägval tydligt: ser vänstern vanliga människors liv som en kraft för samhällsförändring – eller är de egna projekten överordnade?

Det här handlar inte bara om principer, men också om strategi. Visst, på grund av Socialistisk Folkepartis roll som ofarligt protestparti för besvikna socialdemokrater har Danmarks två vänsterpartier vuxit till 25 procent. Men V:s systerparti Enhetslistan ligger still mellan 6 och 7 procent – trots att Socialdemokraterna sitter i en historiskt opopulär regering som avskaffat lediga dagar, skurit ned på välfärden, och sänkt skatten för höginkomsttagare. Strukturellt är vänstern instängda i att jaga veliga storstadsväljare.

Läs mer

Den franske journalisten och parlamentsledamoten Francois Ruffin har formulerat att ”förlorar vänstern arbetarklassen förlorar den sin själ”. Det vill säga att vänstern behöver arbetarklassen för sin egen skull – annars förlorar man sin sociala förankring.

En bra början är att inte jubla när arbetare får sparken.