Det var nog många som undrade vad delegaterna på MUF:s förbundsstämma hade tagit till morgonkaffet när de röstade för att anta en utförsäljning av Riksbanken som officiell politik. Beslutet hånades från vänster och väckte bestörtning bland liberaler – att sälja ut den institution som ger ut svenska sedlar och mynt och ansvarar för penningpolitiken är tydligen svårsmält även för många privatiseringsivrare.
Även om stolliga MUF-förslag ibland har en tendens att sluta som genomförd politik tjugo år senare lär det här inte vara ett sådant – inte minst för att storbankerna är helt beroende av en statlig centralbank som räddaren i nöden i kristider. Men den ideologiska kontext beslutet tagits i är ändå intressant.
För inte så länge sedan var det nämligen vänstern som stod för kritiken av penningpolitiken. Riksbankens oberoende och ensidiga fokus på inflationsbekämpning snarare än full sysselsättning betraktades som centrala pelare i det nyliberala systemskiftet. I dag är det i stället Timbro-skribenten Mattias Svensson som på Aftonbladets kultursida (16/11, 2018) pekar ut västvärldens centralbanker som odemokratiska expertvälden som med hjälp av låga räntor och massiva stödköp av värdepapper blåst upp tillgångspriser, spätt på ekonomiska klyftor och bäddat för nya finansiella kriser.
Hur blev det så här? Sedan finanskrisen har det finansiella systemet intagit en central plats i den nationalekonomiska debatten. Det är inte bara Marx som fått ett uppsving utan också moderna klassiker som John Maynard Keynes, Irving Fisher och Hyman Minsky. Även utanför akademin finns ett sug efter nya förklaringsmodeller – postkeynesianska ekonomer som Steve Keen når ut till tusentals i sociala medier med sina föreläsningar om den kommande skuldkrisen. I det sammanhanget ägnar sig ideologerna i MUF åt något som alla ungdomsförbund borde ha som ett av sina huvuduppdrag: att driva idédebatt bortom det som uppfattas som realistisk politik i dag.
Ideologerna i MUF ägnar sig åt något som alla ungdomsförbund borde ha som ett av sina huvuduppdrag: att driva idédebatt bortom det som uppfattas som realistisk politik idag
I den österrikiska skolan och Ludwig von Mises pengateori hittar hårt ansatta nyliberaler en grund för en slags systemkritik från höger. Enligt denna kritik är återkommande bubblor och krascher inte en inneboende tendens hos den oreglerade finanskapitalismen. I stället beror de på centralbankernas manipulation av räntan, som beskrivs som en slags planekonomisk styrning av hela ekonomin. Lösningen är inte oväntat att avskaffa de statliga centralbankerna och lämna pengaskapande, räntor och kredithantering helt i marknadens händer.
Till skillnad från von Mises och MUF har vänstern lösningar som är både praktiskt genomförbara och beprövade. Under decennierna efter andra världskriget när välfärdsstaten växte fram och kapitalmarknaderna var mer reglerade upplevde den industrialiserade världen inte en enda allvarlig bankkris. Därför är det extra förvånande att vänsterns intresse för det finansiella systemet falnade så snabbt efter finanskrisen.
En förklaring kan vara att ivern att berätta hur bra det går för Sverige under det rödgröna styret övertrumfat behovet av systemkritik. Att Vänsterpartiet under den gångna mandatperioden ställde sig bakom det finanspolitiska ramverket och överskottsmålet har inte heller ökat utrymmet för att prata om sambanden mellan en extrem penningpolitik, växande skuldberg, uppblåsta bostadspriser och börser, krona-för-krona-finansiering inom de offentliga finanserna och låga reallöneökningar.
En annan förklaring kan paradoxalt nog vara vänsterns förnyade intresse för klassbegreppet. Klassanalysens återkomst är välkommen i sig, men kan i värsta fall åtföljas av en vulgärmarxistisk tendens att betrakta det finansiella och monetära systemet som en ”överbyggnad” som styrs av klassrelationer och den reala ekonomin men som inte påverkar dem på några avgörande sätt. Vänstern behöver studera Marx och prata om klass, men vi behöver också förstå vad Riksbankens ”kvantiativa lättnader” – massiva stödköp av värdepapper – innebär för ekonomin och vad alternativen är.
Kanske är det också ett problem att frågorna av många betraktas som alltför självklara. Vi som har ett levande minne av 80- och 90-talets systemskifte – avregleringen av kreditmarknaden, 90-talskrisen och nedskärningsåren, EU-anpassningen, det nya pensionssystemet, nedmonteringen av bostadspolitiken – bör komma ihåg att detsamma inte gäller yngre generationer. För den som växt upp i ett Sverige där det anses naturligt att en handfull storbanker har tillgångar motsvarande BNP flera gånger om, där vårt pensionskapital används till spekulation och där det snabbaste sättet att bli rik är att göra ”bostadskarriär” är det knappast lättare att föreställa sig alternativ.
Oavsett anledning är det därför förödande om vänstern i dag lämnar kritiken av det finansiella och monetära systemet till nyliberaler. Frågan är inte om utan när nästa kris slår till. Om vi ska stå för de trovärdiga analyserna och lösningarna när den dagen kommer gäller det att börja ställa de relevanta frågorna i dag.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
