Nyheter 13 februari, 2025

När bubblan sprack började skuldspiralen

Stadsdelen Ronna i Södertälje räknas till Sveriges särskilt utsatta områden. Foto: Simon Rehnström/SvD/TT.

Mer än trettio år efter 90-talets bostadsbubbla finns det fortfarande de som plågas av kraschens efterdyningar. Och enligt vissa slutade aldrig krisen – den bara drogs ut.

Frosten glimmar på bänkarna i Södertälje centrum. Trots solsken och klar himmel är det så kallt att händerna blir röda och andedräkten skapar moln i luften. På en av bänkarna sitter tre medelålders herrar med bylsiga vinterjackor. En av dem har ett stort grått skägg och heter Christer.

– Jag har ju hela mitt kontaktnät här i Södertälje, så det är ju här jag vill bo, säger Christer.

Christer flyttade till Södertälje 1987. Då var det raggarkultur som gällde, och han hade själv flera amerikanare. I dag är han arbetslös och bor på ett av kommunens stödboenden. Bilarna är sålda sedan länge.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur/Nyheter 13 februari, 2025

Bråk kring samisk utställning: ”Häxjakt”

Den dramatiska naturen i norska Finnmark skildras i en fotobok av Cato Lein, som är föremål för en kontrovers i Oslo. Foto: Jan Langhaug.

En utställning om samisk identitet i Oslo innehåller bilder av Cato Lein, vars fotopris drogs tillbaka på grund av fusk i fjol, vilket uppmärksammas i norska Klassekampen. Själv säger han att kritiken liknar förföljelse.

Fem renar som vandrar längs vattenbrynet. En dramatiskt krökt stenbumling på ett öppet fält. En barrskogsvidd fångad från ett krön.

Bilderna i Cato Leins svartvita fotoalbum Northern silence (2022) är bländande karga. De sägs vara tagna i Norges nordligaste fylke Finnmarken mellan mitten av 80-talet och 2012, och han tilldelades Svenska fotobokspriset 2023 för en ”dramatisk skildring av det nordligaste Norge” som ”ger en personlig bild av fotografens uppväxtmiljö”.

– Jag började i min egen by, med mina rötter, min släkt. Jag gick från hus till hus nästan och träffade de människor jag mindes från barndomen, berättar han i en intervju på Svenska fotografers förbunds hemsida.

Även i förordet står att bilderna skildrar den finnmarkska naturens ”överväldigande spektakel”.

Det fanns bara ett problem. Flera av bilderna, inklusive de tre beskrivna i inledningen, är tagna av andra fotografer, varav fyra av etnografen och sameforskaren Ernst Manker (1893–1972). När detta uppdagades drogs både priset och pengen på 40 000 kronor tillbaka i mars 2024, något som uppmärksammades i flera svenska medier.

(mer …)
Okategoriserade 13 februari, 2025

Bil kör in i facklig demonstration i Tyskland

Polisen samlar in vittnesmål på restaurangen Löwenbräukäller nära platsen där en man körde in i en folkmassa. Foto: Matthias Balk/dpa/AP/TT.

En bil har kört in i ett demonstrationståg för fackförbundet Verdi i München. Fler än 20 är skadade, inklusive barn, men omständigheterna är i övrigt ännu inte kända. Enligt vittnen körde föraren medvetet in i folkmassan.

Flera människor skadades när en bil körde in i en folkmassa i München i södra Tyskland under förmiddagen.

De hade samlats för att demonstrera under en kortstrejk arrangerad av fackförbundet Verdi för statsanställda, för en åttaprocentig löneökning, högre bonusar och ytterligare tre lediga dagar. Enligt tidningen Süddeutsche Zeitung är minst 20 personer skadade, varav några var i kritiskt tillstånd. Flera av de skadade var barn.

Ett ögonvittne på plats säger till mediebolaget Bayerischer Rundfunk att bilen körde in i folkmassan medvetet. Vittnen berättade också om två män, varav en sköts av polisen och bars bort.

Ett vittne som medverkade i demonstrationen säger till BR att han sprang över och ”såg att en man låg under bilen. Sedan försökte jag öppna dörren, men den var låst.” Sedan kom polisen och sköt mot bilrutan, så han drog sig undan för att ta hand om de skadade.

Journalisten Sandra Demmelhuber rapporeterade klockan tio i elva på X att en person låg på gatan, och att en ung man hade förts bort av polisen. ”Folk som sitter på marken och gråter och skakar. Detaljerna är fortfarande oklara”, skriver hon.

Händelsen ägde rum vid Stiglmaierplatz, ett livligt torg i centrala München i närheten av centralstationen. Lokalpolisen meddelar på X att föraren säkrades omedelbart, och inte utgör en fortsatt fara. De har också upprättat en vittnesinsamlingsplats på en närliggande pub.

Verdi är Tysklands näst största fackförbund med 1,9 miljoner medlemmar inom service- och tjänstesektorn. Fackförbundet har varit involverat i flera arbetsmarknadskonflikter under det senaste året.

I januari 2024 utlyste förbundet en landsomfattande strejk inom kollektivtrafiken med krav på en 35-timmarsvecka med bibehållen lön, där över 90 000 anställda på drygt 130 bolag deltog. Månaden därpå strejkade 25 000 medlemmar i markpersonalen på Tysklands sju största flygplatser, för att sätta press i förhandlingar om löner och arbetsvillkor.

I november varnade Verdis ordförande, Frank Werneke, för att stigande priser och fortsatt arbetskraftsbrist inom vissa sektorer kan leda till fler lönekonflikter, inte minst som lönerna för busschaufförer och säkerhetspersonal ofta har halkat efter prisökningarna

– Strejker är en del av demokratin, underströk han och varnade politiker för att urvattna rätten.

Münchens socialdemokratiska borgmästare Dieter Reiter sade att han var ”djupt chockad” i ett första uttalande: ”Mina tankar går till de skadade.”

Texten uppdateras.

Inrikes/Reportage 13 februari, 2025

Vår man i Mar-a-Lago

Sverigedemokraterna hoppas bli en länk mellan Trumpsfären och borgerligheten i Sverige. Foto: Nancy Ellison/Polaris.

I strävan efter en konservativ hegemoni blickar Sverigedemokraterna utanför Sverige. Drömmen rymmer vapenskrammel, fackförakt, och dollartecken – och en inflytelserik doldis, som vill föra SD och USA närmare varandra.

”MAKE AMERICA SWEDISH AGAIN”, skriver Andreas Palmlöv när han uppdaterar sin profilbild på Facebook 2016, en månad efter Donald Trumps första valvinst.

21-åringen har prydligt bakåtkammat hår, slips, och en liten gyllene pin på kavajen med USA:s och Sveriges flaggor korslagda. Bilden tas några månader in i hans utbytesår på University of Illinois i Chicago, och drömmen sedan dag ett har varit praktik i Washington DC.

I maj 2017 meddelar en stolt Palmlöv att den gått i uppfyllelse. Han ska till Svensk-amerikanska handelskammarens högkvarter i House of Sweden, där Sveriges – men även Islands och Liechtensteins – ambassader ligger.

Läs mer

”Där kommer jag arbeta för att fortsätta bygga handelsbroar mellan våra två otroliga nationer. Detta kommer låta mig se till att varje amerikan följer mig, och byter från tuggtobak till snus.”

Jag har hört att SD:s starkaste valdistrikt nuförtiden är Strandvägen.

I november 2024 har den ambitiösa politikstudenten hunnit fylla 29, och börjat lägga grunderna för det konservativa snusvarumärket ”No Woke”. På Linkedin lägger amerikanen Keith Williams upp en bild, där han bland andra poserar med SD:s riksdagsledamot Mattias Eriksson Falk och flera från USA:s handelskammare.

(mer …)
Inrikes 12 februari, 2025

Vapenilskan mot Åkesson: ”Syltrygg”

Jimmie Åkesson har varit pressad inom partiet sedan överenskommelsen om en striktare vapenlag. Foto: Lars Schröder/TT.

I en intervju förklarar Jimmie Åkesson att ”Rambovapen” inte passar för jakt. Men bland gräsrötterna växer ilskan – och flera tunga Sverigedemokrater kritiserar öppet sin partiledning.

Vapenfrågan delar Sverigedemokraterna.

I måndags avgick Richard Jomshof från justitieutskottet i protest mot att partiet ställde sig bakom ett förbud mot geväret AR-15. ”Det är ett förhastat och känslomässigt beslut som saknar förankring i våra respektive partier”, skrev han på X.

Även Tobias Andersson riktar kritik mot förslaget. ”Under mina snart 13 år i Sverigedemokraterna har jag aldrig varit med om en sådan kritikerstorm”, skriver han på X under måndagen. Till Sveriges Radio (11/2) säger han att han förstår Richard Jomshofs frustration.

– Man tar ett hastigt beslut i ett svårt läge som inte träffar Örebromannens vapengarderob, men som innebär att man misstänkliggör jägare som aldrig gjort något fel, och de misstänkliggörs nu för att vara en samhällsfara.

I en intervju med Sveriges Radio (11/2) försvarar partiledaren Jimmie Åkesson överenskommelsen med Tidöpartierna, och uttrycker besvikelse inför kritiken.

Det kokar ute i landet. Sverigedemokraterna är inte som andra partier. Man kan inte köra över en så stor majoritet av gräsrötter.

– Det är väldigt svårt att driva partiets politik med det ansvar som han har om man inte håller med om partiets politik, och om man dessutom offentligt tar avstånd från det som jag tagit statsministern och övriga regeringen i hand på, säger han.

Han ifrågasätter också att AR-15 är lämpligt för jakt.

– Om man frågar den breda massan vad de tycker om att man använder den här typen av vapen, som alltså ser ut som rena Rambovapen, till jakt, så tror jag att väldigt få tycker att det är rimligt.

Enligt Göteborgs-Posten (10/2) står 24 av 27 SD-distrikt bakom protesten. Även Sveriges jägare är kritiska mot beslutet, som de kallar ”hastigt” i ett uttalande. De skriver också att ”Sveriges 300 000 jägare är mer laglydiga än genomsnittsbefolkningen”, men att de nu ”blir misstänkliggjorda av inget annat skäl än att dom har licensbelagda vapen och jagar”.

AR-15 är en familj av halvautomatiska gevär som liknar modellen Colt AR-15, som blev särskilt populära under Irakkriget. Sedan dess har det också blivit känt för sitt bruk i flera amerikanska skolskjutningar, och har åtminstone sedan 1990-talet varit föremål för en diskussion om striktare vapenlagar. Det demokratiska partiet har tillsammans med anhöriga förgäves försökt få till ett förbud mot det som lobbyorganisationen NRA kallar ”Amerikas gevär”.

Det användes dock inte av massmördaren i Örebro, vilket är ett vanligt argument bland Sverigedemokraternas många upprörda följare i sociala medier. 

Laddat. Den amerikanska gevärstypen AR-15 har länge varit föremål för en debatt om vapenlagar. Nu även inom Sverigedemokraterna. Foto: Alex Brandon/AP/TT.

”Viker sig ni för trycket och straffa laglydiga vapenägare är det slutröstat på er ska ni ha klart för er!” skriver en följare på Facebook, och en annan: ”Jag trodde SD och DU Jimmie Åkesson var ett parti och en ledare som INTE var som övriga syltryggar, kappvändare, lögnare och svikare till politiker och partier i Sveriges riksdag! […] Men ack så jävla fel jag hade!!!”

Det höga tonläget präglade enligt flera källor till Aftonbladet (11/2) även partistyrelsens möte under måndagen, där en pressad Jimmie Åkesson ska ha höjt rösten flera gånger.

– Det var rejält skrikigt på mötet, säger en av källorna.

– Det kokar ute i landet. Sverigedemokraterna är inte som andra partier. Man kan inte köra över en så stor majoritet av gräsrötter.

Medlemmarnas kritiska kommentarer lyfts också fram i ett inslag i den sverigedemokratiska tv-kanalen Riks (7/2). Där får Henrik Vinge, som nu har tagit över posten som ordförande i justitierådet efter Richard Jomshof, försvara partiet mot kritiken.

Läs mer

Han förklarar att även om AR-15 inte användes i Örebro, handlar åtgärden om att förhindra kommande fall, och lyfter amerikanska skolskjutningar som exempel.

– Många som söker licens för AR-15 är bra, hederliga människor som använder dem till jakt. Men det är också så att gevär som ser ut på det sättet lockar också en annan typ av människor, säger Henrik Vinge, och berättar att han både syftar på kriminella och på psykiskt sjuka.

Kommentar 12 februari, 2025

Brigadgeneral Mattias Hansson (höger) visar tillsammans med en kollega upp försvarsutrustning mot drönare i februari 2024. Foto: Linus Sundahl-Djerf/SVD/TT.

När drönarna tar över både krigen och freden är det inte längre befolkningar långt bort som ska övervakas – utan alla.

Förföljd av ett klockslag!

Så skriver en anonym användare på familjeliv.se om den kusliga effekten av att råka titta på klockan vid exakt samma tid varje dag. Denna konfirmeringsbias verkar inte ha ett namn, men är tämligen vanligt förekommande: själv råkar jag jämt se på klockan när hon är 10:04 (tiden då blixten slår ned i Tillbaka till framtiden), en datavetare jag känner säger sig alltid märka när klockan är 13:37 (nördlingo för ”leet”/elite), medan en häxa jag känner ser andligt viktiga ”ängelsiffror” som 11:11 och 22:22. Min moster, däremot, vägrar säga vilken tid det är hon jämt märker, eftersom hon inte vill att även jag ska hemsökas av den.

Jag tänkte på fenomenet när det spreds nyheter om drönare över New Jersey i slutet av förra året. Trots att journalister gång på gång påvisade att det inte var något nytt eller ovanligt, spreds en mängd teorier. Det var Kina, eller ryssarna, eller hemlig amerikansk övervakning. Likt klockslagets förföljelse vill man hitta skäl till det man lägger märke till, något meningsfullt i kaoset.

(mer …)
Utrikes 12 februari, 2025

Bortom Tel Aviv och Damaskus

Sedan Bashar al-Assads fall i Libanon hoppas många på en nystart. Beirut, den 26 januari. Foto: Hussein Malla/AP/TT.

När Assad-regimen föll vaknade även grannlandet Libanon upp till en ny verklighet. Samtidigt kvarstår hotet från Libanons andra granne Israel, och spänningarna mellan olika etniska grupper bubblar precis under ytan.

– Folk var i chock. Fullständig chock. ”Ska vi fira nu? Ska vi bli rädda?” I Libanon blandar vi alltid hopp med fruktan, det är en försvarsmekanism antar jag.

Så beskriver Ralph Baydoun (bilden), libanesisk journalist och aktivist, stämningen i Beirut på morgonen den 8 december, när nyheten kom att Assad-regimen i grannlandet Syrien just fallit. Vi talas vid över telefon två månader senare, och han berättar att den absoluta majoriteten såg diktatorns fall som goda nyheter.

– Sunniterna firade att det var Rafik Hariris mördare som hade fallit. Maroniterna för att han var Bashir Gemayels mördare, och druserna för att han var Kamal Jumblatts mördare. De enda som inte firade var Hizbollahs anhängare. De hade offrat så mycket för honom. Det var mer än en politisk förlust, det var djupt personligt.

Sunniten Rafik Hariri var en affärsman och tidigare premiärminister som mördades 2005, Bashir Gemayel var en kristen nationalist som valts till premiärminister 1982 när han mördades i en bombattack, och den progressiva drusiska politikern Kamal Jumblatt sköts till döds 1977 i sin bil. Alla hade på olika sätt motsatt sig Assad-familjens grepp om Libanon.

Assads fall och Hizbollahs försvagning har kastat om rollerna. Den osynliga handen som styrde staten har huggits av.

Bortom frågan om vem som gladdes och inte säger detta något om hur våldsam och känslofylld relationen mellan Assad-regimen och det libanesiska samhället varit. Under decennier hade ledare på ledare – från varje religiös och etnisk grupp, inklusive den shiitiska, så länge de satte sig upp mot Syrien – mördats av den syriska säkerhetstjänsten eller dess allierade.

För dem som i stället allierade sig med honom väntade nycklarna till presidentpalatset. Och det var en relation som varade i nästan ett halvt sekel.

– Assads styrkor kom till Libanon 1976, och hade som förevändning att de skulle agera fredsbevarande styrkor i inbördeskriget. I själva verket kom de för att ockupera oss.

Den syriska interventionen innebar i praktiken att det sekteristiska politiska system som vänstersidan i inbördeskriget kämpat emot i stället permanentades. Under förevändning att skydda minoriteter började Assad-regimen tillämpa samma logik i Libanon som hemma i Syrien.

– Hafez al-Assad [Bashar al-Assads far] spelade alla kort han hade på hand, säger Baydoun.

– Han växlade fram och tillbaka mellan att stödja den kristna högern och vänstern och de palestinska styrkorna. En klassisk söndra och härska-strategi helt enkelt.

Till slut blev det libanesiska 80-talet så komplicerat och blodigt att få förstod vem som slogs med vem och för vilka mål. Men inte ens när kriget äntligen tog slut 1991 så innebar det slutet på Syriens inblandning. I ett historiskt handslag mellan Gulf-monarkier och ”progressiva” militärdiktaturer delade man på makten och härligheten. Saudiarabien tog den dominerande ekonomiska rollen, medan Syrien behöll den militära kontrollen.

Blockad. Anhängare till Hizbollah hindrar framfarten med brinnande bildäck nära flygplatsen, i samband med mötet mellan USA:s särskilda utsända Morgan Ortagus och landets president Joseph Aoun den 7 februari. Foto: Bilal Hussein/AP/TT.

– Assad bestämde vem som skulle bli president och vem som skulle styra säkerhetstjänsten. De kontrollerade alla institutioner från kasinot till hamnen till banksektorn. Jag minns hur syriska soldater marscherade förbi utanför vårt klassrumsfönster – en påtaglig påminnelse om ockupationen.

Så utvecklades det alltid bräckliga maktdelningssystemet i Libanon, designat av fransmännen för att ingen minoritet skulle kunna växa sig för stark på en annans bekostnad, till ett klickvälde där de ledande familjerna från varje religiös grupp delade upp landets rikedomar mellan sig. Allt under överinseende av Assadregimen.

– De lät den politiska eliten agera ostraffat, som en politisk maffia, så länge den gav Syrien vad de ville ha, säger Baydoun.

Den dominerande kraften på den Syrien-vänliga sidan i libanesisk politik var alltid hotet från den andra grannen: Israel. Shiitiska Hizbollah, en stat i staten och med väpnade styrkor som överträffar landets egen armé, hade också länge stöd för kampen för att befria södra Libanon från Israels ockupation. Men när Israel till slut tvingades ut ur södra Libanon år 2000, med undantag för de omstridda Sheeba-gårdarna, försvagades det argumentet.

Vi lever i efterskalven av vår största kris i modern historia, och politiken är fortfarande ett maffiasystem. Men jag är hoppfull.

Fem år senare exploderade Libanon i protester mot den syriska närvaron, efter att den ledande sunnitiske politikern Rafiq Hariri mördats. Strax därpå drog sig också de syriska styrkorna formellt ur landet, men den politiska låsningen bestod. Det prosyriska blocket, med Hizbollah i spetsen, hade även fortsatt stor makt.

2019 skakades landet återigen av protester, ledda framför allt av unga libaneser som Ralph Baydoun. Under parollen kullun ya’ani kullun (”Alla betyder alla”, ungefär detsamma som det klassiska latinamerikanska slagordet Que se vayan todos) krävde man en fullständig uppgörelse med den härskande eliten. Men trots ett utbrett folkligt motstånd, med en stor majoritet bakom sig i alla de religiösa grupperna, under den klassiska vänsterparollen att bryta det sekteristiska politiska systemet och införa verklig demokrati, hände mycket litet.

Tills för två månader sedan. Efter tolv misslyckade försök att välja en president blev det plötsligt möjligt över en natt.

– Assads fall och Hizbollahs försvagning har kastat om rollerna. Det politiska spelet är åter i libanesernas händer. Den osynliga handen som styrde staten har huggits av, säger Baydoun.

Till ny president valdes den tidigare överbefälhavaren Joseph Aoun, med stor majoritet i parlamentet. Snabbt därpå utsågs även en premiärminister – juristen Nawaf Salam, allmänt betraktad som okorrumperad med libanesiska mått mätt, och dessutom en välkänd kritiker av Israel från sin tid som ordförande för Internationella domstolen i Haag.

Ett land som tycktes dömt att för evigt balansera på gränsen till sammanbrott, började bygga något nytt. Och det har gått fort.

– Skillnaden märktes direkt – från en dag till nästa gick slutade tjänstemän att ta emot mutor. Det var som om var och en i hela statsapparaten insåg att det kanske skulle kunna straffa sig. Och det är inte så konstigt: detta är första gången som presidenten och premiärministern inte hämtats direkt från någon av de traditionella sekteristiska maktfamiljerna.

I Libanon har alltså en ny framtid öppnat sig. Men det betyder inte att alla mörka moln är skingrade. Inte minst för den shiitiska minoriteten, för vilka Assads fall betyder en kris för deras politiska företrädare i Hizbollah och partiet Amal, och alltså potentiellt för möjligheterna att få skydd och stöd i ett system helt strukturerat kring religiös sekterism.

– För shiiterna är oron att en försvagning av Hizbollah ska göra dem ännu mer sårbara som grupp, säger Adam Almqvist (bilden), forskare vid Center for Advanced Middle Eastern Studies vid Lunds universitet.

– När de dessutom bestraffas kollektivt när Israel urskiljningslöst bombar deras stadsdelar och byar, försvagas inte känslan att de måste skydda sig själva.

Trots att de utgör en knapp tredjedel av befolkningen har shiiterna bara en femtedel av platserna i parlamentet, som fördelas efter religion. Trots stödet från Iran och Syrien, och politiska privilegier som rätten att välja talman, är de shiitiska regionerna fattigare och mer underutvecklade än övriga landet, och dessutom känsligare för krig och internationella sanktioner.

Detta är första gången som president och premiärminister inte hämtats från de traditionella maktfamiljerna.

En avgörande fråga, inte bara för shiiter utan även möjligheten för en demokratisk framtid för Libanon, blir alltså att integrera shiiterna och deras politiska representanter i ett nytt system.

– Nawaf Salams har försökt vara inkluderande. Han har sagt att han inte vill exludera någon grupp, och lyft möjligheten att bilda en enhetsregering, säger Ralph Baydoun.

Det låter hoppingivande. Men några dagar efter intervjun meddelar Vita huset att man lägger in sitt veto mot deltagande för båda de shiitiska grupperna Hizbollah eller Amal – vars ledare Nabih Berri är talman i parlamentet – i en framtida Libanesisk regering. USA:s utsända Morgan Ortega meddelar att de inte ska ”tillåtas terrorisera det libanesiska folket, inklusive att ingå i en regering”. Hizbollahs gruppledare Mohammad Raad kallade i ett uttalande detta för ”ett flagrant inkräktande på Libanons suveränitet”.

I bakgrunden här finns förstås en förhoppning från USA:s sida att bryta Hizbollahs inflytande permanent. Men det är, menar Adam Almqvist, en utopisk tanke. Enligt opinionsundersökningar har 85 procent av Libanons shiiter förtroende för Hizbollah. I den övriga befolkningen ligger förtroendet bara runt 30 procent, medan 55 procent helt saknar stöd för gruppen.

– Visst har Assads fall gjort det svårare att föra in vapen, och det är ett stort problem inför framtiden. Men de visade sig stå emot Israels markinvasion väl, och de är långt ifrån militärt slagna. Generellt bör försvagningen av Hizbollah inte överdrivas. Ekonomiskt har de inte heller några problem med att få in medel. Den nya ledaren Naim Qassem har till exempel precis meddelat att man kommer att använda motsvarande 850 miljoner kronor till att stötta familjer som drabbats av Israels invasion.

Just Israels agerande lär definiera framtiden för Libanon – när Damaskus tillfälligt försvinner från scenen kommer Tel Aviv att spela en än större roll. För samtidigt som de flesta libaneser är klart negativt inställda till Hizbollah inrikespolitiskt, är motståndet mot Israels inblandning i landets angelägenheter desto större. Kampen mot Israel ses som legitim av minst två tredjedelar av befolkningen, och Hizbollahs fortsatta popularitet är alltså direkt beroende av att det finns en roll i att fylla där.

Läs mer

Om Israel menade allvar med att enbart vilja bekämpa Hizbollah skulle det mest effektiva alltså kunna vara att lämna Libanon i fred. Den nuvarande linjen, där man tvärtom drar ut på att uppfylla sin del av fredsavtalet och helt lämna landet, kan däremot gynna Hizbollah. Liksom USA:s försök att lägga sig i landets regeringsbildning.

Libanons problem lär alltså inte ha upphört med Assads fall. Men trots allt som återstår att åstadkomma är Ralph Baydoun positiv.

– Vi står inför monumentala utmaningar. Vi lever fortfarande i efterskalven efter vår största ekonomiska kris i modern historia, och det politiska systemet är fortfarande ett maffiasystem. Men ja, jag är hoppfull. Det kommer inte att vara enkelt, men det känns möjligt. Det har vi inte känt på oerhört länge.

Rörelsen 11 februari, 2025

Vi måste förstå kritiken mot DEI

Studentspexare utanför Chalmers i Göteborg, där ett DEI-kontor nyligen invigdes. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Häromveckan invigdes ett DEI-kontor vid Chalmers tekniska högskola som ska stödja arbetet med mångfald, jämlikhet och inkludering vid lärosätet. Prorektor Maria Elmqvist menade att initiativet syftade till ”en arbetsmiljö som ger alla anställda goda förutsättningar att göra sitt bästa, utan att hindras av ovidkommande faktorer som kön, ålder, ursprung med mera. Så är det tyvärr inte alltid i dag.” För att locka lovande forskare från olika bakgrunder behövs den här typen av arbete.

Invigningen väckte reaktioner, sannolikt triggade av just bokstavskombinationen ”DEI” som är på god väg att överta ”woke” både som invektiv och som måltavla. ”L borde förstå bättre än att stödja wokeismen”, skrev exempelvis Sverigedemokraternas skolpolitiska talesperson Patrick Reslow i Aftonbladet (25/1).

Detta händer samtidigt som Trump eskalerar nedmonteringen av motsvarande initiativ i USA, och allt från bränderna i Los Angeles till helikopterkraschen i Washington skylls på politiskt korrekta rekryteringar. Häromdagen rapporterade Washington Post att forskningsfinansiären National Science Foundation beordrats att undersöka om pågående forskningsprojekt strider mot presidentens exekutiva order. De har fått en lista av ”flaggade” termer som inkluderar ”diversity”, ”disability” och ”trauma”. Det är värt att nämna att detta inte är någon ny utveckling. Nedmonteringen av DEI inom högre utbildning har pågått i republikanskt styrda delstater länge, något som tidskriften Chronicle of Higher Education rapporterat om.

För den som inte har ett specialintresse för frågan (eller ork) är det svårt att hänga med i svängarna. Det är avsiktligt så; offensiven är ämnad att förfära och paralysera liberalt sinnade, och inte lämna utrymme för utredning eller diskussion. Vi pratar trots allt om en person vars valspråk är You’re fired!

Det är lätt att avfärda vad som händer i USA som ytterligare en del av det allmänna populistiska vansinnet. Det är så vi tenderar att hantera en utveckling vi inte kan påverka: som ett skämt. Men när en rörelse avfärdas riskerar det att bli obegripligt varför någon skulle vilja tillhöra den. Och när vi blir obegripliga för varandra tenderar polariseringen att bli permanent.

I stället för att låta olika perspektiv, erfarenheter och kompetenser påverka verksamheten gör man en symbolhandling av att ”inkludera” minoriteter, men inom orubbliga befintliga ramar.

Därför behöver vi ignorera larmet ett tag, och försöka isolera argumentationens kärna. Inte bara för att förstå hur den andra sidan tänker utan också för att påminna om våra egna övertygelser, och vad de är grundade i. Det är också en nödvändig förutsättning för att ge likabehandlingsarbete substans och riktning, och för att säkerställa arbetets legitimitet så brett som möjligt.

(mer …)
Kultur 11 februari, 2025

Boffa lim med inuitiska andar

Tanya Tagaq, som även är känd som musiker, är född och uppvuxen i Ikaluktutiak, i territoriet Nunavut i nordligaste Kanada. Foto: Rebecca Wood.

I ”Spricktand” väller våldet fram mellan sprickorna med ett språk för sår som inte läker.

I ett avsnitt av podden A-kursen, med titeln ”Varför är våra författare så självupptagna?”, talar litteraturvetaren Lisa Grahn om den autofiktiva romanens framtid. Hon pratar om författare som med hjälp av sina traditionella myter och legender skriver fram erfarenheter på ett sätt som vi, de västerländska läsarna, inte känner igen som autofiktion – men som man man likväl måste som ett sätt att utforska det sanna. Tänk dig Salman Rushdies Midnattsbarnen, eller kanske Kitchen av Banana Yoshimoto.

Lisa Grahn vill sätta den autofiktiva genren i ett nytt ljus, och Tanya Tagaqs debutroman Spricktand (Tranan, 2025) är allt det som hon söker efter.

I svindlande surrealism, med en mytologi som är lika traditionstyngd som egenartad, tränger sig här en verklighet fram, som är just så våldsam och sann som bara vanliga dagar i livet kan vara.

I boken är året 1975, 1978 och 1982. En ung flicka lever, precis som Tagaq själv, på den arktiska tundran i Nunavut. Spricktand är en lömsk labyrint, men i begynnelsen är den mest som filmen Stand by me (1986), en sällsam historia om barndom och vuxenblivande på landsbygden. Flickan, bokens berättarjag, leker med sina vänner och med sina mobbare. De sover över, snurrar flaskan, boffar lim och stjäl öl i en karg men magisk och fri värld.

Men berättelsen faller hela tiden isär, och genom sprickorna väller våldet fram. Föräldrar är frånvarande eller försupna och det finns få vuxna som går att lita på. I Spricktand är övergreppen den grund på vilken barndomen målas. Och under allting finns alltid de inuitiska myterna, om is, andar och norrskenets elektricitet.

Tanya Tagaq är född och uppvuxen i Ikaluktutiak, i territoriet Nunavut i nordligaste Kanada. Hon är musiker och kompositör, en avantgardistisk strupsångare som samarbetat med såväl Björk som Kronos Quartet. Spricktand är hennes skönlitterära debut. När den släpptes i USA 2018 blev den snabbt både hyllad och prisad. Nu möter den absurda berättelsen, i Nika Abiris översättning, svenska läsare.

Berättelsen faller hela tiden isär, och genom sprickorna väller våldet fram.

I en särskilt drastisk drömsekvens i kärnan av romanen ser flickan sin bror med ett gigantiskt korphuvud kraxande stå och laga wok i köket. Sedan tar hon en jättelik räv i munnen, suger och renar honom ifrån korpdrottningens förbannelse. Det är lynchskt och knasigt, men trots det litar jag ändå på Tagaq, på att hon vet vad som är verkligt och sant. ”Två av uterummets väggar bestod enbart av glas”, skriver hon, ”och det var då jag förstod att det var en dröm, för ett sådant uterum skulle ha kostat en förmögenhet att hålla varmt”. Världen och verkligheten, till och med det andliga, är trots allt materiell. Det går inte att förneka – världen rentav hämnas på den som gör det – och i Nunavut finns det inga pengar. Förtrycket i Spricktand är ett historiskt ok och arvegods, och det våld som genomsyrar hela Tagaqs roman är i grund och botten kolonialt.

Genom hela romanen arbetar Tanya Tagaq med prosa och poesi om vartannat. Den flytande texten är expansiv, där kan Tagaq berätta om norrskenspsykosernas graviditet och parasitära barn som uppgår i varandra, i vattnet och blir till sälar (allt det här i bokens andra andning, där utvecklingsroman-spåret är nästan övergivet).

Läs mer

Dikterna, å andra sidan, är kalla och avskalade. Det musikaliska språket i hennes prosa vävs samman med en karg poesi, som låter långa skönlitterära sjok understrykas av radbruten vers. Ibland kan de brottstyckena kännas överflödiga. Poesin är bitvis omotiverad och poserande (”äkthet är det vackraste som finns”), när Spricktand är som bäst lyckas Tagaq visa just vad poesi kan vara. Den kärva återhållsamheten blir då i stället, som det enda sättet att hantera barndomens övergrepp, ett rum för det outsägliga – ett språk för de sår som inte läker.

Samtidigt som Spricktand på alla dessa vis är helt rasande, genomsyras Tagaqs värld av en radikal acceptans. Det handlar inte om att förlåta, inte om att släppa det förflutna och gå vidare, på den punkten är hon våldsamt tydlig, men det handlar om att bära Tiden med sig och förstå. ”[M]an måste lita på / att världen fördelar sitt kaos / med precision.”, skriver hon. I Spricktand tar Tanya Tagaq med läsaren in en magisk värld som är helt verklig, och hon talar om att naturen är parasitär, att empati är till för dem som har råd men att vår tid varken är början eller slutet. ”Gör det ni är här för att göra”, uppmanar hon oss alla, ”våga KÄNNA”.

Inrikes/Kommentar 08 februari, 2025

Blomsterhavet växer på minnesplatsen utanför Risbergska skolan i Örebro under lördagen, efter skolskjutningen i tisdags där 11 människor miste sina liv. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Polisen och politikerna insisterar på att se masskjutningen som verket av en ensam galning. Men även om Örebromördaren inte skrev något manifest har attacken har samma isande effekter i samhället som annan terror.

De två tungt beväpnade bröderna var klädda som en maskerad insatsstyrka. De bröt sig in på franska satirtidningen Charlie Hebdo vid tolvtiden den 7 januari 2015 och öppnade eld mot redaktionsmötet. De flyende salafistiska bröderna sköt sedan mot polisen som anlände till platsen. Bland de tolv döda fanns fem satirtecknare och två poliser. 

För tio år sedan var vi alla Charlie. Och vi tvekade inte att kalla det terrorism.

Terror är kommunikation. Det är en noga planerad iscensättning av ett grovt våldsdåd för att skapa maximal rädsla och chockverkan. Det är den resurssvages desperata vapen mot en överväldigande fiende, konstaterade författaren Yuval Noah Harari i The Guardian efter massakern.

Trots avsaknaden av manifest talade terrorn

Men vad händer om våldsdådet inte kommer med ett manifest, om mördaren inte tydligt förklarat sina tankar och politiska mål bakom dådet? Efter masskjutningen på Campus Risbergska i Örebro har både politiker och polis manat till försiktighet i att spekulera om motivet bakom massakern.

(mer …)
Rörelsen 08 februari, 2025

Vänstern tystnar när Nato drar in Sverige i krig

Statsminister Ulf Kristersson (M) håller pressträff tillsammans med Natos tidigare generalsekreterare Jens Stoltenberg, den 15 januari 2025. Foto: Lars Schröder/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Stora delar av Sverige saknar i dag ett så kallat territorialförsvar, och måste lita till hemvärnets stridsförmåga. Med Natomedlemskapet har inriktningen nu blivit att de få markstyrkor försvarsmakten håller på att bygga upp, ska förflyttas österut mot Natos gräns till Ryssland för att stationeras i norra Finland och Baltikum. Ett första steg är en svensk bataljon till Lettland.

Svenska arméchefen Jonny Lindfors skrev 2024 en text med namnet ”En armé i behov av förändring”. Där förklarade han att Sverige troligen främst kommer att försvaras utomlands, och tillsammans med allierade snarare än ensamma. ”Detta betyder att Sverige också oundvikligen kommer att bli indraget i nästa stormaktskonflikt, även om stridshandlingar inledningsvis inte riktas mot Sverige.”

Detta är en total förändring av svensk försvarspolitik, från defensivt territorialförsvar till militär avskräckning under USA:s och Natos flagg. Sverige har blivit bundsförvant och frontstat för en av världens starkaste militära stormakter, USA, och för Natos krigsplanering i Norra Europa. De senaste månaderna har svensk försvarspolitik snabbt konkretiserats och underordnats Nato och stormakten USA.

I riksdagsbeslutet ”Svenskt bidrag till Natos avskräckning och försvar under 2025” (december 2024) står att ”i händelse av ett angrepp mot en allierad ska de delar av det svenska bidraget som står under Natobefäl kunna stanna kvar med bibehållet bemyndigande och övergå från fredstida verksamhet med avskräckning som sitt huvudsyfte till försvar mot det väpnade angreppet inom ramen för Natos operationsplanering och mandat.”

I ”Förslagsbeslutet 2025–2030” från samma månad står att ”Sverige ska aktivt bidra i amerikanska försvars- och avskräckningsoperationer i fred och under väpnad konflikt till försvar av allierade territorier.”

Tystnaden om den nya försvarsinriktningen behöver brytas, inte minst inom vänstern.

Regeringen tillåts från och med 2025 att använda svensk militär och vapen utomlands för att delta i Natos avskräckning. Detta är ett mandat från riksdagen med uppenbar risk för direkt svenskt deltagande i krig utom vår kontroll och insyn, och innebär att Sverige frånsäger sig självbestämmanderätten över hur svenska militära styrkor ska disponeras i utlandet och vilka risker de och därmed Sverige ska utsättas för.

Det råder enighet över partigränserna om detta vittgående mandat som i sig kan komma att innefatta att Sverige dras in i krig utan beslut av riksdagen.

Syftet tycks vara att Sverige ska bli en bundsförvant som litar till den ena stormaktens krig mot den andre, i stället för att försöka stå utanför krig. Med Trump i Washington känns denna nya försvarsinriktning än mer osäker. Sverige har nu med riksdagens strategiska beslut flyttat vår egen gräns för krig till Finlands och de baltiska ländernas direkta gräns mot Ryssland vilket är en farlig väg att gå.

I det konfliktläge som vi fått efter Rysslands folkrättsvidriga aggression mot Ukraina, kan det tyckas modigt att ställa sig på den ena stormaktens sida, samtidigt som vårt eget defensiva territoriella försvar med marktrupper och materiel nästan helt saknas. Men det kan också visa sig övermodigt, osäkert och medföra stor risk för att bli indraget i krig och konflikt mellan stormakterna med stora konsekvenser för Sveriges befolkning. Förändringen sker i stort sett utan offentlig diskussion och debatt, men med stöd av i princip alla partier i riksdagen.

Men är denna nya försvarsstrategi verkligen rimlig och till fördel för Sverige?

Vänsterpartiet stödde riksdagsbeslutet nu i december om deltagande med svenska beväpnade marktrupper i Baltikum 2025, så vad händer 2026? Vad säger Vänsterpartiet och dess försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson om denna nya inriktning av vårt försvar?

Läs mer

Hur värderar partiet arméchefens uttalande om att Sverige ”oundvikligen kommer att bli indraget i nästa stormaktskonflikt, även om stridshandlingar inledningsvis inte riktas mot Sverige?” Innebär inte svenska marktrupper och flygplan vid den ryska gränsen i Baltikum en stor risk för att Sverige dras in i stormakternas krig? Blir de 17 baserna ett primärt bombmål för Ryssland? Vilka röda linjer finns för Vänsterpartiet för hur långt vi ska underordna oss och integreras i USA:s militärstrategi mot Ryssland i norra Europa? Vilka risker är partiet beredda att ta?

Tystnaden om den nya försvarsinriktningen behöver brytas, inte minst inom vänstern. Den behöver en alternativ politik som bygger större tillit till eget starkt territoriellt försvar, och desto mindre till stormaktsallianser, samt drar röda linjer mot militärt deltagande i krig utomlands.