Folkpartiet liberalerna är troligen det parti som oftast framhäver sig självt som den stora motkraften till rasism och högerextremism i debatter, artiklar och uttalanden från olika partiföreträdare. Partiets ungdomsförbund vill se sig som ett bålverk mot intolerans och rasism.
Men folkpartiet och dagens liberaler är svensk politiks värsta hycklare och agerar i praktiken efter devisen ”har vi ingen ryggrad kan man inte knäcka oss”. För när det väl gäller, och partiets opinionssiffror börjar dala, är det folkpartiet som går extremhögern till mötes genom att fiska i främlingsfientliga vatten.
När det väl gäller är det folkpartiet som bjuder in sverigedemokratiska partiföreträdare på bästa sändningstid i tv några veckor innan valet – och förlorar debatten. När det väl gäller så är det liberala Expressen som, i panik över att man ligger risigt till opinionsmässigt, lyfter på luren och ringer till Sverigedemokraterna och erbjuder dem en första helsides debattartikel – om de hejar på Maud.
I samtliga fall är det rasisterna och extremhögerns partier som är de verkliga vinnarna. Det är de som legitimeras. Och det sker av rent kortsiktiga parti-egoistiska skäl.
Det är folkpartiet och liberalerna som är de mest kallhamrade försvararna av den israeliska ockupationspolitiken i Palestina – trots dokumenterad rasism och flagranta brott mot mänskliga rättigheter. Krigshökarna och arabhatarna i Tel Aviv applåderar. Under den pågående folkomröstningskampanjen är det folkpartiet och liberalerna som går i främsta ledet i den stora anti-intellektuella smutskastningskampanj som nu riktas mot nej-sidan. En smutskastningskampanj där landets alla nej-sägare i förlängningen anklagas för att göra gemensam sak med extremhögern. När ja-sägarna sätter ett likhetstecken mellan en sund och utbredd skepticism till det stora centraliserade högerprojektet EMU och extremhögerns rasism, betyder det att extremhögerns partier normaliseras, den viktiga rågången mellan en demokratisk diskussion och diskussion med anti-demokrater hotas. Vilka som tjänar på det i längden behöver inte sägas.
Men när valet är över så lutar sig Leijonborg & co åter tillbaka vid skrivborden i sina etniskt rensade villakvarter och innerstadslägenheter för att knappa fram en ny debattartikel mot bristande tolerans och medmänsklighet. Var så säker.