I skrivande stund har sittstrejken, arrangerad av rörelsen Ung i Sverige, pågått i trettio dagar. Det uppmärksammar Fatemeh Khavari, den sjuttonåriga talespersonen för nätverket, med orden: ”Det är kallt och regnar. Vi fryser och har legat på torget under påsar… Glömmer aldrig!”
Varken regn, kyla eller attacker från vuxna, organiserade rasister kan bryta ungdomarnas strejk; tvärtom har de satsat på att sprida och bredda den. För när ungdomarna marscherade från Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm, till Norra Bantorget framför LO-borgen var det inte bara under parollen ”Stoppa utvisningarna” som stod på banderollerna – utan även ”Stöd BB-ockupationen”, ”Höj LSS-stödet” och ”Höj pensionerna”.
De barn och ungdomar som ansvarar för och driver rörelsen har identifierat ett faktum politikerna gärna undviker: Sverige kan välja annorlunda. Inte bara vad gäller asylpolitiken, utan också vad gäller välfärden. De senaste åren har det blivit utbrett och accepterat att ställa flyktingar mot allt från pensionärer, sjukvård, kvinnor och hbtq-personer till skäliga löner, beroende på vilken poäng man vill få igenom. Men i sitt uttalande sätter Ung i Sverige frågetecken kring den problemformuleringen och pekar istället på sammanhanget den är till för att dölja – att de här frågorna och grupperna allihop bortprioriteras. Därför finns det också ett gemensamt intresse kring att ställa upp för och alliera sig med varandra.
Det är en syn på Sverige, samhället och politisk aktivism som tål att spridas.
Situationen för ensamkommande flyktingbarn i Sverige har länge varit akut, någonting som har uppmärksammats av organisationer som Rädda barnen och nätverk som Vi står inte ut. Det handlar om barn och ungdomar vars livsvillkor är osäkra, som saknar grundläggande tryggheter, som har genomlevt trauman och skiljts från sina familjer. Utrikesdepartementet avråder svenska medborgare från att ens resa till landet många av dem riskerar att utvisas till. Tidigare i år rapporterades det om psykisk ohälsa och ett flertal självmord i gruppen. Ändå är det de här ungdomarna – snarare än de organiserade rasisterna – som lägger ner tid, energi och engagemang på att slå vakt inte bara kring sina egna, utan även andra utsatta människors rättigheter. Det är en syn på Sverige, samhället och politisk aktivism som tål att spridas.
”I Sverige används vi som en grupp att skylla på,” skriver Ung i Sverige i ett uttalande på sin hemsida. ”Som de andra ska hata för att de inte ska kräva mer av politikerna”. Men, påpekar de, det är i grunden människor som har makten. Gemensamt kan vi ifrågasätta och förändra hur politik ser ut, hur den förs och vilka som gynnas av den. Det borde vara självklart att gravida kvinnor inte ska behöva föda i bilar; det borde vara lika självklart att pensionärer inte ska behöva leva under EU:s fattigdomsgräns, att folk med funktionsvariationer ska ha tillgång till stöd, och att barn inte ska utvisas till Afghanistan. När strejkarna nu uppmanar till demonstrationer den tolfte september, och vill att folkrörelser ska gå ihop och ställa sina krav tillsammans, blir man hoppfull. Ungdomarna påminner oss om att politik inte är ett spel – det är en kamp.