Det är jag, därintill, den 21 augusti 1975. Två år gammal håller jag på att skolas in i en värld av manchester, vinskinka och folkkampanjer. Med en FNL-flagga och VPK-föräldrar.
Det skulle inte bli vi som tog makten i samhället.
När jag 15 år senare blev politiskt aktiv, 1989, då var vänstern körd i botten. Vi kom in i organisationer som rasade samman och partilokaler där fanorna luktade mögel. Jag blev immun mot möglet, men från den tiden är jag allergisk mot dem som påstår att ”allt var möjligt 1968”.
Ändå var sådana som jag tvingade att söka sig till optimismen från 1968. Jag själv läste Göran Palm, Sara Lidman, Jörn Svensson och Jan Myrdal. Det var ju vad som fanns att tillgå. Ingen skrev vettiga böcker om vänstern 1989. Hittar du en är den inte värd att läsa nu heller. Utan viljans optimism blir intellektets pessimism värdelös.
1968:orna blev också vår enda publik. Vårt problem var inte bara att våra socialistiska åsikter i samtiden betraktades som nostalgisk kuriosa. Vi stod i ett kulturellt ingenmansland. Om 68:a generationens bästa hjärnor skrev om tredje världen i FiB och DN, funderade vår generations hjärnor ut knepiga karaktärer till Killinggängets sketcher eller skrev copytexter åt Hill & Knowlton.
Men det gick ändå inte att gå i 68:ornas fotspår. Ett skäl var att det blivit de sämsta företeelserna ur 1968 som fanns kvar i vänstern vid 1990-talets ingång, föraktet mot vanliga Svenssons och utopismen. I den unga vänstern dominerade typer som ansåg att köttätande var nazism, i den gamla dominerade typer som ansåg att välfärdsstaten borde skrotas till förmån för en världsregering. Vi ägnade tio år åt att samla ihop allt som en gång hållit vänstern samman och som försvunnit bort: klassanalysen, antiimperialismen och organisationsdemokratin. Om 68:ornas uppgift var att öppna ögonen för världen, blev vår att åter koppla vänstern till vardagliga frågor. Så blev vi snarare inspirerade av 1930-talets folkfrontskommunister och 1950-talets dansande demokratiska ungdom, än av 68:orna.
Ju längre tiden gick, desto mer såg jag hur illa 68-mentaliteten passade min egen tid. 68-vänstern var en rörelse som uttryckte stark kritik mot mygel och maktmissbruk, klassamarbete och konformism inom arbetarrörelsen, som en svensk variant av kulturrevolution. Men den hade, åtminstone i Sverige, en stark arbetarrörelse som förutsättning.
Det verkade otänkbart att Sverige skulle kastas ned tillbaka i en ny borgerlig era. Men när arbetarrörelsen och välfärdsstaten inte ens klarar försvara sig själv, då lönar det sig inte heller att göra uppror i dem. Om 68:ornas mentalitet var byggd för att spränga saker, blev vår uppgift att försöka lappa ihop dem. Utan intellektets pessimism blir viljans optimism verkningslös.
När jag nu läser om den epok som – helt rättvist – fortfarande överskuggar min generations, har jag svårt att se någon täckning för allt förlöjligande och alla förkastelsedomar. Öppnar vi historieböckerna om hundra år kommer 1968-epoken finnas där som en tid av spännande förändring. Det är troligtvis inte sekteristiska tokerier, utan daghemsutbyggnaden och USA:s första nederlag i Vietnam och Sovjetunionens nederlag i Tjeckoslovakien, som kommer att finnas med.
Vår nutid, det tidiga 2000-talet, kommer också att finnas där, i en annan dager. Som epoken då kapitalismen bevisats ohållbar av miljöproblemen, men ändå rasade vidare utom mänsklig kontroll. Den ekonomiskt rikaste perioden i mänsklighetens historia som inte hade råd med pensioner till sina äldre, förstörde framtidstron hos de yngre och lät generationerna emellan stressa ihjäl sig. Tiden då världens politiska ledare var George W Bush, och när Paris Hilton var den mest omskrivna kulturella personligheten. Och tiden då ingenting av denna torftighet kunde gömmas bakom en armé av PR-konsulter.
Vi måste ut härifrån.
