I Boredom With the Economy från 1983 beskriver Frigga Haug hur hon uttråkad lägger ifrån sig ekonomidelen. Hon vet att hon borde ta del av vad som står i den, men hon upplever inte att hon har något inflytande över de skeenden som beskrivs. Skeenden som dessutom verkar så fjärran från hennes direkta vardagliga erfarenheter.
Från vardagslivets utgångspunkt är frågan om samhälleliga processer svårbegriplig och därför tråkig. Samtidigt betraktas erfarenhet ofta som något som bör lämnas därhän vid framställningen av kunskap om verkligheten. Erfarenheten uppfattas som så genomgripande indränkt i den förhärskande ideologin att allt den kan ge upphov till är ytterligare villfarelser.
I antologin The Feminist Standpoint Theory Reader diskuteras kopplingen mellan vardaglig erfarenhet och sociala strukturer. Författarna menar att uttråkning med ekonomin har sitt ursprung i vårt misslyckande att analysera sättet som kvinnor i sin vardag erfar de strukturer som den politiska ekonomin beskriver.
Ståndpunktsteori växte fram under 1970- och 80-talen som en feministisk kritisk teori om relationen mellan kunskapsproduktion och maktpraktiker. Botemedlet mot existerande ”neutrala” vetenskapsteorier var enligt dessa teoretiker att forskningen tog sitt avstamp i kvinnors erfarenheter, liv och arbete. Det var ett vetenskapsprojekt med det politiska syftet att teoretisera utifrån praxis för att återföra teori till rörelsens praxis.
Ståndpunktsteorin var starkt influerad av marxisten Georg Lukács. Från Lukács hämtade man ett begrepp om helheten samt förståelsen av ståndpunkt. Med Lukács förstod man totalitet som en historisk utvecklingsprocess – inte som ett abstrakt system. Marxistisk feminism beskrivs idag ofta ytligt som att man kombinerar klass och kön. De marxistiska ståndpunktsfeministerna betonade istället att de var feminister som använde den historiematerialistiska metoden för att förstå och upphäva kvinnoförtryck. Med ett historiematerialistiskt förhållningssätt blev fokus förlagt till historiskt sammanhang och historiska processer istället för vid universell giltighet. Man kritiserade radikalfeministerna för att de undvek analyser av historiska processer till förmån för det abstrakta argumentet att det är samma patriarkat överallt.
Själva begreppet ståndpunkt har ofta förenklat betecknat insikten om att hur man ser på världen är avhängigt var i världen man står. Samtidigt finns det i begreppet en spänning mellan vad man kan betrakta som en objektiv position och en politisk position. Det faktum att man är arbetare innebär som bekant inte att man är socialist, liksom det faktum att man är kvinna inte innebär att man är feminist. I Historia och klassmedvetande skriver Lukács:
”Att den historiska materialismen växer fram ur proletariatets ’omedelbara, naturliga’ livsvillkor, att den totala kunskapen om verkligheten kan uppnås utifrån dess klassperspektiv, betyder emellertid inte alls, att denna kunskap eller den metodologiska attityden till den nu skulle vara omedelbart och helt naturligt given för proletariatet som klass (och ännu mindre för de enskilda arbetarna).”
Det subjekt som ståndpunktsfeministerna anförde var ett kollektivt subjekt vars erfarenhet och kunskap växte fram genom praxis. Det var ett subjekt som var ett resultat av sociala relationer som samtidigt genom sin position i dessa relationer hade en kollektiv förmåga att förstå och förändra dessa relationer.
I ståndpunktsteorin finner man en kritik av dagens postmoderna vetenskapsteori. De relativistiska tendenserna i denna bejakar ståndpunktsteorins betoning på att kunskap är situerad – det vill säga det finns ingen kunskap eller vetenskap om samhället och människan som överskrider det historiska sammanhang i vilket den är producerad. Men de drar denna insikt till sin ytterlighet genom att hävda att det överhuvudtaget inte går att få någon kunskap om helheten. Det är med andra ord varken möjligt eller önskvärt med omfattande teorier. Man behåller insikten om ståndpunkt, men använder den för att förneka möjlighet till kunskap om helheten.
För Lukács och de marxistiska ståndpunktsfeministerna var det just ståndpunkten som möjliggjorde en sann kunskap om helheten. Ståndpunkten utgjorde en intern kritik av systemet utifrån dess grundläggande motsättningar. Lukács beskrev det som att proletariatets kunskap om sig självt på samma gång är den objektiva kunskapen om samhällets väsen. Den ståndpunktsbaserade kritiken förutsätter en strategisk utgångspunkt i den historiska utvecklingsprocessens inneboende motsättningar. Denna förståelse av ståndpunktsteori låter sig inte lånas till en generell förtrycksanalys. Det är en kritik som med Engels har som sitt kött och blod systemets kärnkonflikter, konflikterna över samhällets produktion och reproduktion. Häri ligger också en av de viktigaste lärdomarna för vänstern: det är när vi släpper denna avgörande historiematerialistiska insikt vi låter oss bli offer för det moraliska argumentet att alla förtryck är lika centrala.
Slagordet ”det personliga är pol- itiskt” syftade till att tydliggöra kopplingar mellan erfarenhet och ett större sammanhang. Nyckeln till politisk förändring låg i att vidmakthålla ett dialektiskt förhållningssätt till historiska processer, erfarenhet och rörelseformering. Mycket av dagens feminism tycks ha tappat denna ambition. Abstrakta argument av karaktären ”det är samma patriarkat överallt” möjliggör inte konkreta förståelser av kvinnors levda erfarenhet. Liksom betoningen på skillnader mellan kvinnor ofta glider över i att man inte ser skogen för alla träd. Alltmedan den politiska ekonomin fortsätter att producera sina redogörelser fjärran från majoriteten kvinnors direkta vardagliga erfarenheter.
