Andra världskriget saknar inte dramatiska händelser, och en av de absolut mest dramatiska var belägringen av Leningrad.
Under 900 dagar försökte de tyska nazisterna att svälta staden till underkastelse. Det här var Lenins stad, och därför hade det stort symbolvärde att erövra den.
Hitler planerade att hålla en storslagen segerparad, och sedan jämna staden med marken.
På motsvarande sätt var försvaret av Leningrad av största betydelse för den sovjetiska viljan att strida och försvara sitt fosterland.
Det lidande som framför allt civilbefolkningen utsattes för var obeskrivligt. Man uppskattar att över en miljon människor svalt ihjäl under belägringen. Den amerikanske filmmanusförfattaren David Benioff har skrivit en roman som utspelar sig under några dagar under belägringen.
Förment är det hans farfars historia, vid den tiden en ung man på 17 år som är på väg ut i livet, under omständigheter som med alla mått mätt måste betraktas som exceptionella. Om det är sant eller inte spelar mindre roll. Benioff har läst på och kan sitt ämne. De inledande avsnitten när vi får bekanta oss med huvudpersonen Lev och situationen i ”Piter”, som Leningradborna kärleksfullt kallar sin stad, tillhör avgjort bokens absolut bästa del.
Mycket åskådligt förmedlar Benioff bilden av en stad där bristen på allt är så enorm att det inte finns ens någonting kvar till råttorna.
Hungern är en ständig följeslagare, och människornas uppfinningsrikedom att få tag på vad som helst som innehåller lite proteiner är totalt obegränsad.
Smaka bara på ordet ”biblioteksgodis”.
Här antyds fall av kannibalism, och det är svårt att veta hur mycket tilltro man ska sätta till sådana skrönor. Men det är svårt att inte hålla med om Levs lakoniska konstaterande: ”Vi hade sett saker den vintern ingen borde behöva se…”
Stämningen i den belägrade staden präglas av en desperat beslutsamhet. ”Jag trodde på vår sak”, som farfar säger i början. Det här var nog mycket vanligt i Sovjet vid den tiden, även om det fanns mycket bitterhet mot ledningen för alla svidande nederlag som Röda armén hade lidit mot de framryckande tyskarna.
Det finns en oerhört talande bild, och det är metronomen som hörs på radion när det inte är några sändningar.
Ett hjärta som slår och talar om för världen ”jag lever”.
Alla är förvisso inte hjältar, och det finns förrädare, men de ses inte med blida ögon. Militärdisciplinen i Leningrad är drakonisk, och summarisk avrättning hotar för minsta förseelse. Människoliv är inte mycket värt, tvärtom blir det bara en mun mindre att mätta.
Trots det är alla mycket frispråkiga, något som är allmänt omvittnat. Det är som om kriget har skingrat skräcken från de stora utrensningarnas tid under 1930-talet.
Inte för att minnena från den tiden är borta.
Så gott som alla inblandade, med huvudpersonen i spetsen, har antingen drabbats själva eller har någon närstående som har gjort det. Men det är som om dödens närhet gör människor modiga, åtminstone i vissa avseenden.
Bokens styrka ligger just i det nyanserade och mångdimensionella. Därtill är ryssarna människor av kött och blod, och en del är inte bara läs- och skrivkunniga utan kan citera hela Eugen Onegin utantill. I bokens senare del råkar vår hjälte ut för ett fatalt missöde och måste bege sig ut på en ”mission impossible”.
Han återvänder givetvis helskinnad, även om hans vän symboliskt nog råkar bli ihjälskjuten av misstag. Här tappar berättelsen tyvärr lite i tempo.
Inte för inte är Benioff filmmanusförfattare, romanen är uppbyggd som en serie filmscener. Slutet tråcklas ihop helt i enlighet med tvåloperans dramatiska logik.
Men det är som sagt mångfacetterat och kunnigt, dessutom flyhänt skrivet, och berättelsen saknar inte ett angeläget budskap.
