På ett psykologiskt plan var själva ålen den äckligaste detaljen i PM Nilsson-skandalen. I våra blanka kök är det svårt att föreställa sig den tid då kockens svåraste uppgift var att avliva djur för tillagning. En våldsam, kaotisk akt. Djur är svåra att hantera för slakt: ingen levande varelse vill dö, och en del tar lång tid på sig. Ålen är ett sådant djur.
Jag har själv barndomsminnen av en infångad lake, vars hjärtat fortsatte pumpa långt efter att huvudet avskiljts. Det är i alla fall så jag minns den uppskurna, krängande kroppen, som ett nyss levande men ett ännu inte dött objekt. I det lantliga köket med rutiga gardiner uppfylldes jag av fasa och äckel inför den själlösa kraften av blint sprattlande kött uppspikat på en planka.
Samma känslor drabbar mig inför Francisco de Goyas målning Saturnus slukar sin son, nyligen aktualiserad genom Flammans satirtävling. Munnen, kroppen och den vansinniga blicken hos ett väsen som slukar sina barn i blind strävan utan vare sig själ, dygder eller politik. En passande bild för en diktator, men kanske också för vår samtid.
Vi har alla råkat ut för högerns politiska bas, undervegetationen i sociala medier. Vi har sett dess härförare förskjuta gränserna för ”vad som får sägas” om andra människor, och beskrivas som framtiden i insmickrande personporträtt. De har drivit fram starka affekter på plattformar som främjar känsloinnehåll. Internet och provokatörerna har smält samman i ett digitalt affektsamhälle som slukat hela det politiska samtalet levande. Frågan är om vi står inför en hobbesiansk samhällskropp representerad av en dygdig furste, eller en vansinnig Saturnus av förvridna drifter. Jag lutar åt det senare.
Internet mår inte bra. Facebook tappar användare, teknikjättarna dyker på börsen, och ingen vågar längre beskriva internet som ett tempel, torg eller bibliotek. Algoritmer och botar tar långsamt kål på allt liv, tiden för teknologins progressiva eller revolutionära potential är över, tidigare banbrytande högertwittrare låter allt tröttare.
I de hörn jag dröjer mig kvar vid orkar människor inte bli upprörda längre. Man håller sig till skämt och vardagsnära förtretligheter. Affektekonomins storhetstid är över. Vad det innebär för svensk höger återstår att se.
Politisk vilja och politisk kapacitet utgör två viktiga faktorer för hur högerpartier väljer att agera inför fascismen, skriver Daniel Ziblatt i Conservative parties and the birth of democracy (2017). För att kunna motstå frestelsen att ta en auktoritär riktning behöver högerpartier lägga ett större värde i att bevara demokratiska institutioner än i att uppnå sina egna politiska mål. Viljan att vinna får inte slå över i ett nedbrytande av demokratin. Men den svenska högern har varken velat eller kunnat hålla rent.
Vad som återstår är en blint pulserande maktsträvan utan dygder hos några snabbt åldrande provokatörer, i ett döende affektsamhälle. Den själlösa kraften hos ett ännu inte dött objekt.
