Det räcker inte med smyganslutningen till Nato längre. Trots att Estlands utrikesminister kallat Sverige ”de facto”-medlem av Nato och regeringen säger sig vara nöjd med sakernas tillstånd har Dagens Nyheter använt den senaste veckan till att, på inrikesplats, föra fram tanken att vi inte kan försvara oss själva längre och är hotade igen av Ryssland. Sedan följer ledarsidan, i god folkpartistil, upp med hårda krav på svensk Nato-anslutning, och kritiserar regeringen för att ”vara för passiv” och inte vilja sätta Nato-medlemskap ”på agendan”. Det är en kampanj, som går ut på att sprida rädsla, för att få igenom sina krav. På så vis är den både obehaglig och klassisk. Med rädslan för ryssen i ryggen ska Sverige slutligen puttas in hundraprocentigt i Natolägret och de sista små resterna av självständig utrikes- och säkerhetspolitik ska raderas ut.
Planens första del, att lägga ned regementen, avskaffa värnplikten och rikta in det svenska försvaret på dyra krigsäventyr (Afghanistan, Libyen) utomlands, är redan genomförd. Nu kommer dess andra del: att hävda att vi ”ändå inte kan försvara oss själva” och att vi ”ändå bidrar med allt till Nato utan att få försvarsgarantierna” med full kraft. För Nato-motståndare räcker det inte att vända sig mot själva medlemskapet, vi måste ifrågasätta planens alla delar. Från inriktningen av det svenska försvaret på krig utomlands till avskaffandet av värnplikten och, ja, till och med de stora försvarsnedläggningarna måste ifrågasättas. Detta land kommer att ha ett försvar inom överskådlig framtid, sitt eget eller någon annans. Att sedan Dagens Nyheter vräker på med grava överdrifter om krigshotet från Ryssland är en annan sak.
En sak är dock säker. I osäkrare tider mellan Ryssland och Nato är det lättare för Sverige att hålla sig utanför krig och konflikter som alliansfritt än som Nato-medlem, inte svårare. Men nu är det inte det som är målet, utan snarare uppslutningen bakom den enda vägens utrikespolitik, med fler misslyckade krigsinsatser för att införa demokrati världen runt, hur usla resultat man än kan visa upp från de tidigare.
Under pågående Folk & försvar i Sälen trycker Nato-lobbyn som vanligt på hårt för svenskt medlemskap, trots att bara 19 procent i den senaste opinionsundersökningen stöder det. Här finns en politisk öppning för den som vågar driva en annorlunda säkerhetspolitik än den nuvarande. Aftonbladets ledarsida viftar bort Natofrågan som en ”icke-fråga” eftersom det folkliga stödet för ett medlemskap är så lågt. Men hur länge ska då klyftan mellan en Nato-kritisk opinion och Nato-vänlig politik få växa?
En alternativ politik skulle bygga på omlagd kurs i försvarspolitiken. Pengarna läggs på ett försvar som inte är Nato-kompatibelt i varje del utan i stället inställt på att försvara landets gränser, deltagande i FN:s fredsbevarande operationer och förmåga att rycka in vid naturkatastrofer och stora samhällsstörningar, det sistnämnda något som med all säkerhet kommer att bli viktigare i framtiden. Ett återinförande av värnpliktsarmé står först på dagordningen och då Försvarsmakten redan har svårt med rekryteringen av sina nya yrkessoldater bör det inte vara omöjligt att få gehör för ett sådant krav. En elitarmé är dessutom per definition odemokratisk.
När Dagens Nyheter och Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen lockropar om att Sverige inte karar sig utan Nato, bör alltså svaret bli ungefär som denna ledarsida skrev i november 2011. ”Sverige behöver ett starkt försvar för att hävda sin självständighet. Idag sätter svenska soldater sina liv på spel i Afghanistan, samtidigt som vi får ringa Nato om vi skulle bli anfallna. Varför ska skattebetalarna ställa upp på det?” Den på vänsterkanten som tycker det är kontroversiellt bör genast sätta sig och skissa på ett annat alternativ, för som det är nu går tåget i allt raskare takt mot Nato.
