”Kapitalism och globalisering ökar jämlikheten och minskar fattigdomen” är det budskap som på sistone torgförts från Timbrohögern och partihöger. Till stöd för denna tes använder våra frihandelsivrare ofta resultatet av den norska så kallade NUPI-undersökningen om globalisering och ojämlikhet. Här sägs inkomstojämlikheterna i världen från 1960-talet till nutid ha minskat från 15:1 till 13:1. Problemet är bara att NUPI faktiskt visar på raka motsatsen. Till exempel konstaterar även NUPI att ”… det är uppenbart att den fattigaste delen av världens befolkning hade en mindre del av världsinkomsten 1997 än 1965” (s. 17).
Men huvudproblemet är att den bevisning om minskade inkomstojämlikheter som NUPI ändå försöker fastslå inte gäller i reell köpkraft. Baserat på s.k. köpkraftskorrigerade pariteter (PPP) konstaterar man:
”Vi observerar en liten men mer eller mindre entydig minskning av [inkomstojämlikheterna] mellan 1968-1998. Den mindre skillnaden mellan världens fattigaste och rikaste beror på en högre ekonomisk tillväxt bland de fattiga än bland de rika. Den fattigaste femtedelens inkomst var 551 PPP 1965. 1998 hade denna inkomst mer än fördubblats (1137). Inkomsten hos de 20 % rikaste ökade med ca. 75 % från 8 315 till 14 623 PPP.”
Citatet visar förvisso att det relativa gapet mellan de rikaste och fattigaste minskar från 15:1 år 1965 till 13:1 år 1998, men att därur dra slutsatsen att inkomstojämlikheterna minskar är djupt missvisande! Inkomstökningen i reella termer var under tidsperioden 586 PPP för de 20 procent fattigaste och 6 308 PPP för de 20 procent rikaste. I reella termer ökade alltså ojämlikheten med 5 722 PPP.
Den rikaste femtedelens inkomstökning på 6 308 PPP var mer än tio gånger så stor som den fattigaste femtedelens på 586 PPP. 1965 var inkomstskillnaden mellan jordens fattigaste och rikaste femtedel 7764 PPP medan den 1998 var hela 13 486 PPP, vilket är en ökning med 73 procent! Allt enligt NUPI självt.
Att hävda minskade inkomstojämlikheter och att den ekonomiska tillväxten varit högst hos de 20 procent fattigaste är en specifik form för logik som bara kan rymmas i fartblinda frihandelsivrares huvud.
NUPI använder ett så kallat köpkraftskorrigerat index (PPP), vilket motiveras med att en enhetlig valuta är missvisande för att undersöka inkomstojämlikheter, eftersom inte bara inkomstnivåer utan även olika prisnivåer på lokala marknader avgör individens konsumtionsförmåga. En hamburgare kostar till exempel motsvarande cirka två USD i Kina men cirka fem USD i Norge.
Dessutom, hävdar NUPI, spelar skillnader i valutakurser mindre roll om individens konsumtion inte består av import, vilket kan ”antas vara fallet för majoriteten av befolkningen i stora eller fattiga länder” (s. 10). Men här uppstår problem för vår frihandelsivrare. Något förenklat: enligt liberal frihandelsteori antas på en fri marknad priser och löner över tid ”konvergera”, bli alltmer lika varandra. Detta är läroboksdefinitionen på marknadsintegration (under namn som ”Heckscher-Ohlinteoremet” eller ”Faktorpristeoremet”): ett enda pris på en och samma vara. Slutsatsen blir att jämlikheten borde öka med frihandel: priser och löner blir ju alltmer lika varandra. Men när NUPI hävdar att inkomstojämlikheterna minskar görs detta på motsatt teoretisk grund. Man måste anta:
(i) Marknaden är inte integrerad, eftersom priset på en och samma vara varierar kraftigt (vilket i sig motsäger ”Faktorpristeoremet”).
(ii) Frihandeln kan svårligen sägas leda till inkomstutjämning, eftersom det bara är med antagandet att individer inte importerar (det vill säga deltar i frihandeln) som en inkomstutjämning kan härledas.
Vid import spelar valutakurser roll för köpkraften och då måste man enligt NUPI konstatera att inkomstojämlikheten ökar. (Betänk till exempel vilken köpkraft en norrman som vill köpa en hamburgare i Kina har jämfört men en kines som vill köpa en hamburgare i Norge.)
Nu blir vår frihandelsivrare nervös. Det är endast under antagandet om slutna ekonomier, som NUPI kan försöka dra slutsatsen om minskande inkomstklyftor. Om vi däremot antar öppna ekonomier, import och konsumtion utomlands, då ökar inkomstskillnaderna.
NUPI:s ”inkomstutjämning” uppnås inte på grund av – utan trots frihandel och globalisering. Vår frihandelsivrare blir än mer nervös: han försöker härleda konvergens (utjämning) i inkomster genom att anta divergens (ökande skillnader) i pris- och lönenivåer. Hans teoretiska bevis för frihandelns välsignelser kan inte grunda den inkomstjämlikhet han vill tro på. Bara genom att förneka frihandelsteorin kan han ens försöka hävda att inkomstskillnaderna minskar (och ändå misslyckas!).
Men vi kan förstås avvisa den liberala frihandelsteorin. Faktum är att globaliseringen i den verkliga världen inte alls leder till löne- och priskonvergens. Och inkomstklyftorna minskar inte!
För att förklara detta behöver vi en teori om kapitalismen som ojämlik utveckling, inte en som på dogmatiska jämviktsprinciper försöker påvisa en utjämning som inte finns, och som därför tvingas till teoretiska begreppskullerbyttor: där ökad ojämlikhet ses som bevis på motsatsen, där antaganden om slutna ekonomier ska bevisa frihandelns fördelar, eller att utifrån ett antagande om divergens försöka bevisa konvergens.
Även NUPI visar att inkomstojämlikheterna ökar i världsekonomin. Med all säkerhet är det dessutom betydligt värre än vad NUPI:s problematiska perspektiv avslöjar. Ju större kakan blir, desto större blir smulorna som faller från den rikes bord till de allra fattigaste. Det är den väldigt specifika form för ”jämlikhet” som världskapitalismen nu erbjuder oss. Och det tycks vara det bästa våra försvarare av kapitalismen har att komma med.
