Segern för Bush i presidentvalet för fyra år sedan var även en seger för USA:s kristna fundamentalister. Sedan George W Bush bestämde sig för att lämna sitt, stundtals stökiga, förflutna bakom sig och bli pånyttfödd kristen, har den Heliga skrift varit vägledande för honom. De religiösa institutionernas makt över amerikansk politik har under hans år vid makten ökat.
Krigen mot Irak och Afghanistan har USA sökt legitimera genom tal om massförstörelsevapen och att man måste slå till mot terrorism var den än befinner sig i världen. Enligt Moscow Times den 26 juni 2003 var dock Bush desto mer uppriktig under ett besök i Israel förra året.
”Gud uppmanade mig att slå till mot al-Qaida och jag slog till, och sedan instruerade Han mig att slå till mot Saddam, vilket jag också gjorde och nu har jag föresatt mig att lösa problemen i Mellanöstern”.
Uttalandet påminner om när han inför kristna högerns ledare förklarade att han ställer upp i valkampanjen med orden:
”Jag är kallad att söka de högsta poster”. Den franske journalisten Eric Laurents kartläggning av den kristna högern är skrämmande. I tron att man har Guds stöd styrs nu Vita huset av kristna religiösa fundamentalister med egna tolkningar av Bibeln som styr politiken. Abort bekämpas, liksom homosexualitet och annat som anses okristligt.
Den ideologi de styrs av, neokonservatismen, är en blandning av religion och liberalism, vilket har resulterat i tron på USA:s och amerikanernas utvaldhet att frälsa världen. Att Bush tror sig ha blivit uppmanad av Herren är ett exempel på hans verklighetsuppfattning. Om statsminister Göran Persson sagt något liknande skulle han sannolikt skickats till Beckomberga.
Många menar nog att det judiska inflytandet i Vita huset är stort i förhållande till den judiska befolkningens andel av den amerikanska, men Laurent menar att slutsatsen är helt igenom falsk. Och även vad gäller judiska lobbyorganisationer menar han att deras inflytande inte är i närheten av att diktera amerikansk Mellanösternpolitik.
Förklaringen till Israellobbyns starka inflytande är i stället att den till största del består av den kristna högern som tror att Israels existens är en del av Guds profetia. Laurent hävdar att republikanernas anser att Bush den äldre inte återvaldes för att han misslyckades att locka till sig den stora väljargrupp de fundamentalistiska kristna utgör. Hans son har dock lärt sig.
Redan i en intervju 1993, som Eric Laurent citerar, sa George W Bush: ”Bara de som tror på Jesus kommer till paradiset”. Uttalandet åskådliggör att den kristna högern egentligen inte känner någon större sympati för det judiska folket, utan stöder den judiska staten eftersom den tros påskynda Messias återkomst. Det judiska folket är bara en bricka i detta spel.
Israels Ariel Sharon tycks dock inte se några problem i att många av hans anhängare är antisemiter.
Efter sin avgång sade Ronald Reagan i en intervju att han trodde att sionismen påskyndar Messias återkomst. Hans administration bestod dock inte av lika fanatiska kristna som Bushs, men neokonservatismen har växt fram under en längre tid.
Bushs okända värld är en nödvändig läsning för att få inblick i de neokonservativas tankegångar, som får konsekvenser för miljarder människor världen över. Den som har läst Laurents bok lär knappast bli förvånad av vad som väntar om Bush och hans extrema vänner tillåts sitta kvar vid makten fyra år till.
