Över tiotusen dödade och otaliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna från både den maoistiska gerillan och regimen. Ett land indraget i inbördeskrig och utan någon folkvald församling. Den enda politiska ledningen: En återinsatt premiärminister som för över två år sedan sparkats av kungen för inkompetens. Nepal oktober 2004.
– Maoisterna kan inte sägas kontrollera några delar av landet helt, men visst har de ett starkt grepp på landsbygden eftersom folk är rädda, säger Binda Pandey, fackföreningsaktivist från Nepal på besök i Sverige. De inledde med en del sociala reformer och med att prata sig varma för folkets rättigheter, men nu måste de röva bort människor för att tvinga till sig anhängare.
Detta är ett av världens fattigaste länder, sällan uppmärksammat i västliga media. Med en analfabetism på över 50 procent och där över 80 procent av befolkningen saknar tillgång till elektricitet. Sedan 1990 råder här flerpartisystem med allmänna och fria val, men den politiska oron har gjort att regeringar suttit i genomsnitt ett år åt gången. Det handlar inte minst om att kungen, som fram till den folkliga resningen 1990 hade i det närmaste oinskränkt makt, ständigt manipulerar sig i riktning mot ökat inflytande. Det handlar också om hur den maoistiska gerillan, men kontakter till naxaliterna i Indien och som efter mönster från Sendero Luminoso i Peru, i Nepal bedriver vad man kallar ”folkkrig”.
– Folket slits mellan två krigande krafter som begår övergrepp och dödar också civila. Det var inget lätt liv att leva före 1996 då kriget inleddes, och det är inte direkt lättare idag, säger Binda Pandey.
Hon är aktiv i General federation of Nepalese Trade Unions, Gefont, som är den största fackföreningsrörelsen i Nepal och hon befinner sig tillsammans med en kollega i Sverige på inbjudan av vänsterpartiet. Sedan några år tillbaka samarbetar vänsterpartiet och Gefont för att organisera kvinnor på lokal nivå och utbilda dom i fackliga rättigheter och kvinnors rättigheter. Det senaste året har det dock varit mycket svårt att organisera lokalt fackligt arbete på grund av oroligheterna i landet.
– Vi är med i regeringen för att vi vill utnyttja möjligheterna för fredssamtal och för att skapa eldupphör i kriget.
Så förklarar Madhav Kumar Nepal, generalsekreterare i Nepals Kommunistiska Parti (UML) för Flamman att man valt att delta i regeringsarbetet trots att det inte finns något parlament vid en intervju i Kathmandu ett par veckor tidigare.
– Vi ser det som en seger att kungen efter vårens proteströrelse tvingades återinsätta premiärministern och flyttar nu fram våra positioner.
– I våras genomförde de fem stora partierna gemensamma demonstrationer för att sätta press på kungen att backa tillbaka och återinföra demokratin. Under flera månader böljade protesterna fram och tillbaka och repressionen från kungens polis och militär var hård. Men vi fortsatte, och slutligen fick kungen backa. Det vore fel av oss att då inte ta ett steg framåt, säger han.
Men kommunistpartiets regeringsmedverkan är omstridd internt. Många tycker att det händer för lite, och att partiet förlorar mark till de partier, främst huvuddelen av Kongresspartiet, som fortfarande genomför demonstrationer. Man vill se omedelbart eldupphör och inledda fredssamtal för att kunna visa att det spelar roll att partiet medverkar i regeringen.
– Visst finns det kritik, det förstår jag mycket väl. Jag är själv kritisk till att det går så trögt. Men man måste också vara medveten om att maoisterna spelar dubbelspel, de säger en sak ena dagen och något helt annat nästa, och man kan inte heller lita på kungen, kommenterar Nepal.
