När vår välfärdsstat bildades gjorde den det i ljuset av att den klass som hade det sämst, arbetarna, behövde trygghet. Man hade också under årtionden kämpat för att kunna uppnå denna trygghet. I dag försöker såväl socialdemokratin som fackföreningsrörelsen sitta i orubbat bo med så liten förändring som möjligt. Detta utan att ens försöka inse att vi idag i stället för proletariatet har en stor och växande klass som är prekariatet. De som i dag står med mössan i hand och fogligt tar de dåligt betalda vikariat som erbjuds, eller som flackar runt på olika timanställningar. Under denna klass finns många som inte ens kommer i fråga för ovan nämnda möjligheter. Arbetarklassen idag är medelklass, måhända som ett resultat av den tillkämpade klassresan. Men man måste ha modet att se nedåt! Mot dom som kommer efter! Inte som politiker och fackföreningsrörelse i dag, hävda kollektivavtalen och i princip stänga dörren för förändring.
Vi har också en stor grupp invandrare som behöver integreras i samhället och snabbt bli nyttiga samhällsmedborgare. Samtidigt som många redan integrerade står utanför de trygghetssystem som en fast anställd arbetare har. Otrygga liv där man har svårt att få bostad och svårt med försörjning och även i övrigt svårt att ta del av den trygghet och det liv vi vill att samhället ska erbjuda.
Detta hade känts igen av min morfar och farfar, de män som byggde det samhälle vi har i dag. Det var det liv de kämpade för att komma bort ifrån. Men i dag sitter vår arbetarrörelse tryggt med armarna i kors. Det finns ju trygghetssystem! Jo, men vilken trygghet inför framtiden känner den som uppbär försörjningsstöd?
Det finns utvägar, den jag förespråkar heter medborgarlön och har stöd både från vänster och på högerkanten. Utifrån delvis olika ideologiska utgångspunkter. Oavsett ideologisk ståndpunkt, min är till vänster, har samhället och medborgaren allt att vinna på denna modell. Min ide är att den ska införas oberoende av nuvarande system och avlasta dessa.
Behovet av en samhällsreform är stort och det blir den som hinner först dit som får sätta agendan. När jag pläderar för medborgarlön som ett komplement till nuvarande system kan man se det från högerhåll som en möjlighet till utfasning av nuvarande system. En stor och nödvändig avlastning blir det i alla fall. Som i alla reformer måste man se helheten och inte hänga upp sig på kvartalsekonomiska argument. Finansieringen måste till och det måste även ske med skattemedel. Intjänandegraden ligger i de pengar man inte måste betala ut i det övriga bidragssystemet såsom försörjningsstöd och olika stödformer från arbetsförmedlingen. Vinsten ligger även i delaktigheten och i samhällsbygget.
Medborgarlön får inte komma utan motkrav om en prestation från den enskilde, detta finns redan i dag för försörjningsstödet. Skillnaden bör ligga i nivån på medborgarlönen och prestationskravet.
Försörjningsstödet är i dag så urholkat så att lägga nivån där ter sig som orimligt. I stället bör nivån vara i höjd med en lägstalön på arbetsmarknaden och prestationskravet därefter. Av detta följer en ökad trygghet och i förlängningen också möjligheten att kunna ställa krav på rimliga villkor vid en anställning på den reguljära arbetsmarknaden.
Alla arbeten som i dag inte utförs bör kunna omfattas av reformen. Vare sig det rör sig om den privata eller gemensamma sektorn. Att prata om att det tränger undan riktiga jobb är inget bra argument, tvärtom kommer det att skapas nya jobb när det upptäcks vilket behov som fanns. I dag räknas bara ekonomiska incitament, inte det faktiska behovet, vilket alla vi som har ett jobb märker i vår vardag.
Om nivån är sådan att alla som inte är sysselsatta eftersträvar en medborgarlön och erlägger den prestation som krävs skulle samhället tjäna på detta både integrationsmässigt och trygghetsmässigt. Nivån på medborgarlönen och på prestationen är en politisk fråga och en fråga som måste lyftas. I stället för att hålla på och peta än här och än där med små reformer, genomför en stor där delaktighet är ledord.
