Det största brottet
Marte Michelet.
Svensk övers: Jan Stolpe.
Albert Bonniers förlag.
Den 7 oktober 1942 fick den norske nazistledaren Vidkun Quisling ett brev Från Halldis Neegård Østbye med rubriken ”Betr. Judefrågan”. Østbye var en av partiets mest fanatiska antisemiter, men i brevet manade hon till besinning. De norska judarna borde visserligen avlivas, men etappvis. Försök inte använda norrmännen som bödlar, skrev hon, utan hyr in balter till att göra det.
Østbye visste vad hon pratade om. Hon hade nämligen fått rapporter om det som pågick vid östfronten. Bland annat hade hon hört talas om en man i Litauen som slagit ihjäl femtio judar med en järnstång utanför sin bilhandel, lagt dem i en hög, ställt sig ovanpå och spelat nationalsången på dragspel. Ett sådant barbari skulle norrmännen aldrig klara av. Det fanns visserligen en folklig antisemitism här, men den måste lockas fram varsamt. Därför rekommenderade Østbye att man skulle bygga koncentrationsläger i det tysta och när massarresteringar gjordes skulle medierna förbjudas att rapportera om det.
19 dagar efter att Quisling mottagit brevet gjorde han som Østbye rekommenderade. Samtidigt som han lät arrestera 348 judar såg han till att ingen tidning skrev om det, och när ett stort lass judar sedan skeppades från Norge var medierna tysta. På kajen syntes endast en fotograf som tog en kornig bild av skeppet som gick mot Auschwitz. Det är det enda bildbeviset av den norska förintelsen.
Denna historia återges i Marte Michelets bok Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska förintelsen. Många höjer nog på ögonbrynen bara åt titeln: norska förintelsen? Fanns det en sådan? Men faktum är att Norge dödade över 700 judar. Detta är givetvis ett litet antal jämfört med dem som dödades i till exempel Polen, men det handlade ändå om närmare 40 procent av den judiska befolkningen i Norge. Den norska dödsmaskinen var välsmord, även om den var småskalig.
I Norge blev Det största brottet mycket uppmärksammad när den publicerades 2014. Det fanns en utbredd uppfattning om att förintelsen var de ockuperande tyskarnas verk. Michelets kontroversiella tes var att norrmännens delaktighet förtigits.
För att förstå den norska förintelsen är det viktigt att ha den ideologiska bakgrunden klar för sig. Efter första världskriget spred sig antisemitismen som ett gift i hela Europa. En anledning var att de vita – motrevolutionärerna – såg bolsjevikrevolutionen i Ryssland som judarnas verk. Deras propaganda var massiv. Bland annat trycktes falsariet Sion Vises protokoll i hundratusentals exemplar. I Norge blev den särskilt populär hos den juridiska eliten. Under 1924 bedrev Aftenposten en kampanj mot judisk invandring, och under hela 1930-talet avvisades judiska flyktingar från Norge. Att det inte fanns särskilt många judiska medborgare i landet var alltså resultatet av en medveten politik.
En annan faktor som gjorde Norge mottagligt för antisemitismen var den norska polismakten som beundrade tyskarna för deras disciplin och professionalitet. Under 1930-talet gjorde norsk polis flera studiebesök hos den tyska, trots att den vid det laget flätats samman med nazisternas organ. Och när Quisling tog makten ställde den norska polisen sig villigt i hans tjänst.
Michelets bok har anklagats för att förringa det norska motståndet mot nazisterna. Det är ett märkligt påstående för Michelet skriver mycket om den folkliga antinazismen och det finns i boken rikligt med historier om norska ”hjälpare” som såg till att judar kunde fly. Hennes poäng är att man måste kunna hålla två saker i huvudet. Det kan existera en stark antinazism och antisemitism i ett land samtidigt.
En sak som man däremot kan kritisera Michelet för är att hon påstår att Det största brottet är den första brett upplagda studien om den norska förintelsen, för det är den inte – 1994 kom Kristian Ottossens I slik en natt som är en detaljerad sammanställning av den norska förintelseforskningen. Den nämns inte någonstans i Michelets bok, vilket är underligt. Hon kan ju knappast ha missat den.
Detta betyder inte att Det största brottet är en dålig bok. Tvärtom berättar Michelet mycket medryckande om flyktingar som kryper längs fårorna på leråkrar för att gömma sig och kollaboratörer som hänger upp rödsvarta hakkorsbanderoller på offentliga byggnader. Det märks att hon i grunden är journalist för boken är en riktig nagelbitare. Det är imponerande att hon lyckats göra en thriller av en historia vars utgång är välkänd.
Det största brottet är också ett viktigt bidrag till den förintelseforskning som under de senaste decennierna har visat hur välförankrat judehatet var i konservativa kretsar i Europa. En av Michelets poänger är att den norska juridiska eliten, polisen och militären var djupt nedsänkta i antisemitism. På så sätt stärker hon historikern Peter Longerich tes om att förintelsen inte bara kan förstås som byråkratiskt beordrade ”skrivbordsmord”, utan också som en massaker som pågick under flera år med hundratusentals gärningsmän som skolats i judehat av sina inhemska eliter.
Förintelsen hade olika karaktär i olika länder. Med Det största brottet har Michelet visat vilka drag som var specifika för Norge. Och samtidigt monterat ner myten om att det bara var tyskar som sparkade in dörrarna till judiska hem.