Utrikes 26 oktober, 2005

Norsk regeringsförklaring, del 2

Regjeringen vil legge til grunn at WTO-avtaleverket ikke må ta fra fattige land styringsrett og virkemidler som har vært viktige for å utvikle vårt eget samfunn til et velferdssamfunn.
Når det gjelder handel med tjenester innen rammen av GATS-avtalen vil Regjeringen gjennomgå og revurdere de norske posisjonene. Norge skal ikke fremme krav overfor fattige land som kan innebære en svekkelse av mulighetene til å utvikle sterke offentlige tjenester innen helse og utdanning, og heller ikke gå inn for en avtale som kan presse fram privatisering av offentlige tjenester i Norge.

Hensynet til tilgang på billige medisiner mot livstruende sykdommer (hiv/aids, malaria, tuberkulose) i fattige land må tillegges avgjørende vekt i de internasjonale forhandlingene om patentrettigheter (TRIPS-avtalen).

Handelsliberalisering skal kun skje innenfor en ramme hvor man hensyntar fordeling, grunnleggende sosiale standarder, miljø og nasjonal matsikkerhet.

Regjeringen vil:
gjennomgå og revurdere alle krav Norge har stilt til u-land om liberalisering av tjenestesektoren i GATS-forhandlingene.
at Norge i WTO-forhandlingene om landbruk og om markedsadgang for andre varer enn landbruksprodukter skal arbeide for å gi land i sør tilstrekkelig handlingsrom til å velge utviklingsstrategier som tar hensyn til deres særegne behov og utviklingsnivå.
at man i WTO-forhandlingene anerkjenner retten til produksjon av mat for egen befolkning.
arbeide for å fremme norsk eksport av fisk og fiskeprodukter samt andre eksportinteresser i de pågående WTO-forhandlingene.
at Norge skal støtte utviklingslandenes krav om reforhandling av avtalen om patentrettigheter (TRIPS-avtalen).
legge vekt på økt åpenhet om hvilke anmodninger Norge sender til andre land i GATS-forhandlingene, og så langt som mulig innenfor WTO-regelverket gi offentligheten innsyn i de anmodninger Norge mottar.
bidra til å sikre fattige land tilstrekkelig politisk handlingsrom til å beskytte egen matproduksjon.
øke importkvotene for fattige land, også ikke-MUL land. Regjeringen vil målrette bistand mot å sette MUL-land i stand til å utnytte sine handelspreferanser.
arbeide internasjonalt for en gjennomgang av tidligere WTO-runder før forhandlingene utvides til nye områder.

Kapittel 3: Den økonomiske politikken
Målene for den økonomiske politikken skal være arbeid til alle, en bærekraftig utvikling, en mer rettferdig fordeling og styrking av velferdsordningene. De ulike delene av politikken skal virke sammen for å oppnå dette.

Den nordiske modellen, som bygger på godt utbygde og universelle velferdsordninger, nært samarbeid med og mellom partene i arbeidslivet, og en konkurransedyktig privat sektor, kommer godt ut i internasjonale sammenligninger. Et høyt velferdsnivå, god produktivitet, god økonomisk vekst og relativt lav arbeidsledighet er et resultat av en aktiv offentlig sektor som sammen med næringsliv, organisasjoner og befolkning har utviklet gode samfunn. Disse erfaringene vil vi bygge videre på.

Verdiskapingen og sysselsettingen må styrkes i alle deler av landet, blant annet gjennom økt innsats på forskning og utvikling og gjennom å styrke samfunnets evne til å sikre alle tilgang til sentrale velferdsordninger som barnehage, utdanning, omsorg og helse.

Vi vil føre en økonomisk politikk som bidrar til fortsatt økonomisk vekst, og veksten må skje innenfor rammen av en bærekraftig utvikling slik at ikke kommende generasjoners muligheter for å dekke sine behov undergraves. En bærekraftig utvikling forutsetter at Norge og andre land forvalter miljø- og naturressursene i et langsiktig perspektiv. Samtidig er ren luft, tilgang på rekreasjonsområder og naturopplevelser også av uberørt natur, viktig for folks livskvalitet og helsetilstand.

Vi vil styrke velferdsordningene og tjenestetilbudet i offentlig sektor. Innretningen på de offentlige budsjetter skal bidra til å styrke landets samlede konkurranseevne, særlig gjennom satsing på utdanning, forskning, samferdsel og gjennom en mer aktiv næringspolitikk. Videre skal konkurranseevnen sikres gjennom konkrete og målrettede tiltak som øker produktiviteten uten å gå utover de ansatte eller miljøet . Vilkårene for å drive næringsvirksomhet skal være stabile og forutsigbare. Vi vil invitere til et tettere inntektspolitisk samarbeid med partene i arbeidslivet. For å møte konkurransen kan ikke norske bedrifter over tid ha en sterkere kostnadsvekst enn hos våre handelspartnere.

Å finansiere framtidens velferdssamfunn er en krevende oppgave. Befolkningssammensetningen vil endres slik at det blir stadig færre yrkesaktive som skal finansiere inntektene til stadig flere som mottar pensjon og trygd. Vi vil sikre et godt og omfattende velferdssamfunn også på lang sikt ved å bidra til økt verdiskaping, en ansvarlig økonomisk politikk med en langsiktig forvaltning av petroleumsformuen, et bærekraftig pensjonssystem og en sterk offentlig sektor. Vi vil hele tiden forbedre, fornye og omstille offentlig virksomhet i samarbeid med de ansatte, slik at tjenestene tilpasses folks behov. Det forebyggende arbeid må styrkes. Mye av velferdsstatens utgifter har sammenheng med mangelfull forebygging av skader og at mange støtes ut av arbeidsliv og samfunn.

For å kunne opprettholde og styrke velferden er det nødvendig med en sterk konkurranseutsatt sektor. Nedbygging av konkurranseutsatt næringsliv er uheldig for sysselsettingen, svekker distriktene og tapper landet for kompetanse. Konkurranse kan bidra til å utvikle teknologi og kunnskap. Vi vil føre en aktiv næringspolitikk med satsing på forskning og utvikling, som styrker det næringslivet vi har og stimulerer til at nye virksomheter vokser fram.

Det er et mål for Regjeringen at de økonomiske forskjellene skal reduseres og fattigdom avskaffes.

Statsbudsjett-utvalgets rapport om økt langsiktighet i statens budsjettering legges til grunn for en gjennomgang av et mulig skille mellom drift og langsiktige investeringer i statens budsjettpolitikk.

Regjeringen vil arbeide for å utvikle nye styringsredskaper og modeller i den økonomiske politikken nasjonalt og globalt.

Retningslinjene for den økonomiske politikken
Vi vil føre en finanspolitikk som bidrar til en stabil økonomisk utvikling både på kort og lang sikt. Vi legger til grunn handlingsregelen for budsjettpolitikken. Over tid skal bruken av petroleumsinntekter tilsvare realavkastningen av Petroleumsfondet slik at også kommende generasjoner får nyte godt av petroleumsformuen. Finanspolitikken skal brukes til å jevne ut svingningene i økonomien for å holde arbeidsledigheten nede. Handlingsrommet i budsjettpolitikken skal benyttes til å styrke sysselsettingen og vekstkraften i økonomien, og til å videreutvikle velferdsordningene. Pengepolitikken skal virke sammen med finanspolitikken og videreføres slik det er nedfelt i Forskrift om pengepolitikken, der både hensyn til inflasjon, kronekurs og sysselsetting tillegges vekt.

I denne plattformen legger vi fram våre felles målsettinger for politikken de neste fire årene. Hvor langt vi lykkes i å nå målene vil avhenge av det økonomiske handlingsrommet. Hvor stort dette handlingsrommet er, avhenger av en del faktorer som det er vanskelig å forutsi utviklingen av. Dette gjelder blant annet veksten i regelbundne utgifter i Folketrygden, varierende skatteinntekter og framtidig oljepris. Hensynet til lav arbeidsledighet og høy sysselsetting, stabil økonomisk og bærekraftig utvikling er grunnleggende hensyn i Regjeringens økonomiske politikk.

Gjeldende retningslinjer for Petroleumsfondets plasseringer legges til grunn. Vi vil videreføre og videreutvikle de etiske retningslinjene for Statens petroleumsfond. Fondet skal forvaltes slik at formuen gir god avkastning også på lang sikt. Dette er avhengig av at man oppnår en bærekraftig utvikling i økonomisk, økologisk og sosial forstand. Petroleumsfondet skal ikke foreta investeringer som utgjør en uakseptabel risiko for at fondet medvirker til uetiske handlinger eller unnlatelser.

Etter hvert som fondet høster erfaringer med de nåværende etiske retningslinjer vil vi vurdere å utvikle en mer aktiv investeringsprofil også for etiske hensyn, for eksempel ved utøvelse av eiermakt.

Skatte- og avgiftspolitikken
Vi vil arbeide for et skattesystem som gir stabile inntekter til fellesskapet, bidrar til rettferdig fordeling, et bedre miljø, fremmer sysselsettingen i hele landet og som bedrer økonomiens virkemåte. Skattesystemet skal sterkere enn i dag bidra til en mer rettferdig inntektsfordeling i samfunnet. Det skal innføres skatt på aksjeutbytte. Vi vil gjennomføre de vedtatte endringene i skattesystemet.

Kampen mot skatteunndragelser skal skjerpes. Det betyr blant annet en gjennomgang av skjerpede regler for internprising for konsern.

Vi vil sørge for stabile og konkurransedyktige skattemessige rammevilkår for næringslivet, og vil i kommende stortingsperiode videreføre det samlede skatte- og avgiftsnivået fra 2004. Innenfor dette nivået er det rom for å skape en bedre fordeling og tiltak som kan fremme vekst og sysselsetting.

Regjeringen vil gjennomgå skatte- og avgiftssystemet med sikte på å foreta endringer, for å fremme miljøvennlig atferd. Dette skal skje innenfor en provenynøytral ramme.

Internasjonaliseringen av økonomi og produksjon skaper skattekonkurranse landene imellom. Dette setter begrensninger for hvordan vi kan utforme vårt skatte- og avgiftssystem uten å svekke næringslivets konkurransemuligheter. Vi vil finne beskatningsformer som gjør det vanskelig å unndra seg beskatning gjennom tilpasninger eller utflagging. Derfor vil vi arbeide for internasjonale skatteavtaler som begrenser muligheten for skatteunndragelser.

Regjeringen vil:
videreføre det samlede skatte- og avgiftsnivået som gjaldt for 2004.
jevne ut forskjellen i beskatningen av henholdsvis arbeids- og kapitalinntekter, blant annet ved å innføre skatt på aksjeutbytte.
øke fradraget for fagforeningskontingent til det dobbelte av dagens nivå.
gjeninnføre grunnavgiften på engangsemballasje.
ha en gjennomgang av særavgiftssystemet for å endre avgifter som er en ulempe for norske produksjonsarbeidsplasser blant annet i konkurranse mot import.
ha en omlegging av bilavgiftene for å stimulere til sikrere og mer miljøvennlige biler.
styrke Skatteetaten og intensivere arbeidet mot svart arbeid og skatteunndragelser.
at samboere som har bodd sammen i to år eller mer skal ha samme rett til fritak for arveavgift som ektefeller og samboere med barn.
øke fribeløpet for ungdom.
beholde fradraget for gaver til frivillige organisasjoner.
gjøre generasjonsskifte i familiebedrifter lettere ved å gjennomgå arveavgiften.

Kapittel 4: Næringspolitikk
Vårt mål er at Norge skal bli en av de ledende, innovative, dynamiske og kunnskapsbaserte økonomier i verden innenfor de områder hvor vi har fortrinn. Norge skal være er et godt land å drive næringsvirksomhet i.

Næringslivet er avhengig at det føres en økonomisk politikk som sikrer konkurranseevnen. Vi vil gi stabile, forutsigbare og konkurransedyktige rammebetingelser, og føre en aktiv næringspolitikk hvor staten er engasjert i partnerskap med næringsliv og arbeidstakerne. Vi vil etablere gode rammebetingelser som bidrar til innovasjon og nyskaping. Det offentlige virkemiddelapparatet skal styrkes og være en fleksibel partner, ikke et byråkratisk hinder for næringslivet.

Staten skal engasjere seg på et bredt felt i næringspolitikken for å bidra til nyskaping og et konkurransedyktig næringsliv, innen forskning og utvikling, i lokalisering og markedsføring, i partnerskap og som tilrettelegger, i kapitaltilgang og eierskap. Strategiske nasjonale satsinger skal bygge opp under målet om å skape en bærekraftig utvikling, gjøre Norge til et miljøpolitisk foregangsland og skape arbeidsplasser i hele landet. Regjeringen vil også ha fokus på tjenestenæringenes betydning for næringsutviklingen.

Regjeringen vil:
utvikle nasjonale strategier innen de næringsområder hvor Norge har kompetanse eller særlige fortrinn, som marin sektor, maritim sektor, energi, miljø og reiseliv.
øke støtten til næringsutvikling gjennom Innovasjon Norge, herunder investeringstilskuddet, SIVA og de regionale utviklingsmidlene, samt gjeninnføre kommunale næringsfond.
øke offentlige bevilgninger til såkornkapital. Fokus må omfatte en større del av virksomhetens aktiviteter enn bare produktutviklingen. Vi vil at den landsdekkende såkornordningen knyttet til universitetene også bør omfatte Universitetet i Tromsø. Ordningen i Tromsø bør samordnes med den distriktsrettede låneordningen.
øke bruken av statlige forsknings- og utviklingskontrakter. Vi vil konvertere deler av statsgjelden til SIVA til egenkapital.
utvikle sentra for spisskompetanse rundt om i landet, og sentra for fremragende forskning knyttet til universitetsmiljøene.
i større grad arbeide for å utvikle regionale verdiskapingsmiljøer.
bidra til at det etableres lokale servicekontorer for næringslivet.
forbedre norsk patentpolitikk slik at vi kan sikre patentrettigheter på høyde med våre konkurrentland.
utvide ordningen med etableringsstipend til gründere i regi av Innovasjon Norge og utrede opprettelsen av en Gründer-bank.
sikre gründere og etablerere gode sosiale ordninger, blant annet ved å se på vilkårene for selvstendig næringsdrivende til å kombinere yrkeskarriere med barneomsorg.
utvikle en nasjonal handlingsplan for kvinnelige entreprenører og opprette finansieringsordninger som særlig stimulerer til innovasjon og entreprenørskap blant kvinner.
etablere nye ordninger for å sikre bedre kapitaltilgang til norske bedrifter. Et eget fond med betydelig kapitalbase skal utredes.
styrke samarbeidet mellom forskning og næringsliv og opprette kompetanseprogram for ulike bransjer hvor hele spekteret fra fagarbeidere til forskningsinnsats inngår.
utrede en næringsretta designpakke, som inkluderer utdanning, viktige næringer og industrimiljøer og Innovasjon Norge.
gjennomgå den regionale transportstøtteordningen og vurdere om den skal økes og hvilke næringer den skal omfatte.

Fiskeri- og havbrukspolitikk
Vi vil føre en ny og helhetlig kystpolitikk. Kyst og fiskeripolitikken skal bidra til langsiktig miljømessig forsvarlig verdiskaping for hele samfunnet og samtidig bidra til rettferdig fordeling av ressursene. Regjeringen er opptatt av å beholde en variert eierskapsstruktur. Det er viktig å ta vare på de lokalt forankrede selskapene i fiskeri og havbruksnæringen. Regjeringen vil opprettholde Råfiskloven og Deltakerloven.

Vi vil sikre langsiktig nasjonal råderett og styring over de marine ressursene og havområdene våre. Gjennom lovverket og reguleringer skal fellesskapet sikres styring og kontroll over ressurser og fordeling av fisken i havet, marine organismer og oppdrettede arter. Det uregulerte fisket, særlig i Barentshavet, er et alvorlig miljø- og økonomisk problem, og må stoppes.

Verdiskapningen av våre nasjonale fiskeressurser skal i størst mulig grad komme kystsamfunn som er avhengig av fiskeriene, til gode. Kystnært fiske og økt markedstilbud på fersk fisk er en viktig del av denne strategien.

Regjeringen ser det som en styrke at næringen har en struktur der aktørene varierer i størrelse. Regjeringen vil legge til rette for en fiskeflåte som bidrar til aktivitet og sysselsetting langs hele kysten, og som kan sikre industrien helårig stabil tilgang på råstoff.

Regjeringen mener at strukturtiltak for fiskeflåten må utformes i tråd med målene om å sikre fiskeressursene som felles eiendom, sikre en fiskeflåte som bidrar til aktivitet langs hele kysten og samtidig sikre en flåte som er moderne, variert og lønnsom. Regjeringen vil sette i verk en bred utredning for å vurdere hvordan de strukturtiltakene som er gjennomført, virker i forhold til disse målene. Mens utredningen pågår må adgangen til omsetning av kvoter og rettigheter fristilt fra fartøy fryses.

Det skal oppnevnes et bredt sammensatt, hurtigarbeidende utvalg hvor interessene både til lokale og regionale folkevalgte myndigheter langs kysten, næringens organisasjoner, fagmiljøene og andre samfunnsinteresser er representert. Utvalget skal også gjennomgå spørsmålet om tidsavgrensing for alle konsesjoner, rettigheter og deltakeradgang.

Driftsordningene for kystflåten videreføres inntil Regjeringen har besluttet hvilke tiltak som skal iverksettes for kystflåten under 15 meter.

Regjeringen vil:
trekke opp en nasjonal strategi for utvikling av fiskerinæringa som bygger på vårt fortrinn ved tilgang på ferskt råstoff av høy kvalitet. Leveranse av ferskt råstoff må ha prioritet i forhold til leveranse av råstoff som er frosset på havet.
at fiskeressursene må forvaltes med sikte på høyest mulig langsiktig ressursuttak innenfor bærekraftige rammer, og et mest mulig stabilt uttak fra år til år. Vi vil at kvoteåret skal gjøres mer fleksibelt. Ressurskontrollen må styrkes, det må være krav til meldeplikt om når og hvor fangst fra større fartøy skal landes, og hyppigere kontroller om bord.
at fiskeressursene ikke skal privatiseres. Ingen skal kunne eie en fast andel av den til enhver tid fastsatte kvoten. Regioner og kommuner, sammen med aktive fiskere, skal kunne eie fartøy med kvoterettigheter innenfor dagens deltakerlov. Leveringsvilkårene må håndheves strengt slik at konsesjoner ved grove brudd blir inndratt.
at fiskeforedlingsindustrien skal sikres stabil tilgang på råstoff. Langsiktige avtaler innenfor rammene av råfiskloven kan bare settes til side for å sikre leveranse fra små fartøy som ikke kan levere annet sted. Fiskeråstoffet skal som hovedregel foredles ved anlegg på land. Regelverket for produksjon om bord skal være mest mulig likt regelverket for produksjon på land.
kongekrabben er en fremmed art i norsk fauna. Vi vil gå gjennom evalueringsrapporten om forvaltningen av kongekrabbe når den foreligger, samt gjennomgå mandatet for å sikre at spørsmål om fritt fiske i norsk forvaltningssone blir vurdert.
opprette rekrutteringskvoter eller andre ordninger som sikrer ungdom en vei inn i fiskerinæringen. Regjeringen vil legge til rette for å få ungdom til å søke fag innen fiskeri- og havbruk.
at dagens distriktskvoteordning forsterkes og tas mer aktivt i bruk. Nasjonale myndigheter skal årlig kunne avsette inntil 10 prosent av den nasjonale kvoten til landing og bearbeiding i spesielt utsatte distrikter for å sikre sysselsettingen i industrien. Fartøy i alle deler av landet som ønsker å levere fisk for bearbeiding i den aktuelle regionen, skal behandles likt. Regionale myndigheter tilbys å fordele disse landingene til de områder og virksomheter som i kortere eller lengre tid har behov for slike spesielle virkemidler.
sikre en desentralisert mottaksstruktur gjennom fortsatt støtte til mottaksstasjoner og styrke bevilgningen til føringstilskuddet.
sette i verk et program for fornyelse av kystfiskeflåten.
gi investeringstilskudd gjennom Innovasjon Norge for investeringer innen kystflåten.
videreføre kondemneringsordninger.
gjøre en aktiv innsats overfor myndighetene i våre naboland og i det internasjonale reguleringsutvalget for å hindre overfiske og uregulert fiske, særlig i Barentshavet, i Nordsjøen og i internasjonale farvann.
at Fiskeridirektoratet og kystvakten må sikres økte økonomiske ressurser for å stoppe uregulert fiske.
etablere et system med offisiell kvalitetsmerking av norske fiskeprodukter.
utvikle et verdiskapingsprogram for fisk, med spesiell fokus på fersk fisk, og sette i verk en nasjonal satsing på fangstbasert havbruk og oppdrett av nye arter. Formålet er å utvikle nye og mer forbrukervennlige produkter, utvikle gode logistikkløsninger, øke kunnskapene om internasjonale markedsmuligheter, drive markedstilpasset utviklingsarbeid og å styrke markedsarbeidet i Norge og internasjonalt.
opprette et eget statlig investeringsfond for marin sektor som skal kunne gå inn med eierinteresser i oppdrett og i foredling av marine produkter.
arbeide for å gjøre oppdrettsnæringa bærekraftig.
ha økt marin forskningsinnsats og styrking av marint innovasjonsprogram, for å legge til rette for forskning, utvikling av nye produkter, og marin teknologi.
gjennomgå konkurranseforholdene i havbruksnæringen. Det forutsettes et tak for eierskap som er vesentlig lavere enn i dag. Eventuelt nye konsesjoner bør ha som mål å styrke små og mellomstore aktører.
åpne for styringsvirkemidler som fórkvoter med videre, for å sikre langsiktig balanse i produksjonen av oppdrettslaks.
gjennom Innovasjon Norge åpne for at havbruksnæringen kan sikres muligheter for risikoavlastning i oppstartsfasen ved utvikling og introduksjon av nye arter i oppdrett.
flytte fordeling og refordeling av oppdrettskonsesjoner til regionalt folkevalgt nivå. Regjeringen vil vurdere hvorvidt konsesjonsavgiften skal tilfalle kommuner som stiller arealer til disposisjon for nye konsesjoner.

Industri
Industri er viktig for Norge. Industrien gir mange arbeidsplasser i alle deler av landet, store eksportinntekter og etterspør underleveranser og tjenester som har store ringvirkninger. Vi har gode forutsetninger for industri, blant annet gjennom naturressurser og høy kompetanse. Vi vil ta vare på og videreutvikle industrien og samtidig bidra til å utvikle ny industriell virksomhet. Norske råvarer bør i stor grad videreforedles i Norge. Gjennom sentrale og lokale virkemidler vil vi sikre industrien gode stabile rammevilkår og legge til rette for ny industriell virksomhet fremover.

Regjeringen vil:
sette inn bedrifts- og bransjerettede tiltak for å opprettholde og utvikle framtidsrettet industrivirksomhet.
innføre en ny og forsterket ervervslov innenfor EØS-avtalens ramme.
utrede og etablere et eget industrikraftmarked. Et slikt marked skal gjennom objektive kriterier sikre lik konkurranse om den kraft som legges ut i markedet gjennom auksjon. Ordningen skal stille krav til energieffektivisering og energigjenvinning når det inngås langsiktige kraftkontrakter.
gjennomgå reglene for grunnrentebeskatningen innen vannkraftsektoren med siktemål om å oppnå mer langsiktighet i kraftmarkedet.
iverksette tiltak for å dempe den negative virkningen for de kraftforedlende bedrifter som har fått økte utgifter på grunn av økning i påslaget på nettariffen.
sikre et effektivt importvern innenfor gjeldende avtaler som en forutsetning for en innovativ og offensiv næringsmiddelindustri.
gjennom strategisk satsing gjøre norsk industri ledende innenfor miljøforbedringer. Det vil gi vårt næringsliv et forsprang og nye salgsprodukter, når nye internasjonale krav til BAT (best tilgjengelige teknologi) økes og når markedene for miljøvennlig energi og produkter vokser.
forutsette gjenkjøp og industrielle deltakelse ved større forsvarsanskaffelser i større grad enn i dag.

Landbruk
Landbruket spiller en viktig rolle for bosetting og sysselsetting i store deler av landet. Landbruket i Norge har flere funksjoner: produsere trygg mat og sikre matforsyningen og samtidig bidra til sysselsetting og bosetting over hele landet. Landbruket er mangfoldig og omfatter jordbruk, skogbruk, beitebruk og reindrift, og den er viktig også for næringer som reiseliv, kultur og næringsmiddelindustri. Norsk matjord er en begrenset ressurs som det er et nasjonalt ansvar å ta vare på for våre etterkommere. Målet er å opprettholde et levende landbruk over hele landet.

Regjeringen vil:
sikre utøvere i landbruket inntektsutvikling og sosiale vilkår på linje med andre grupper.
videreføre markedsordningene. Samvirkets rolle som markedsregulator skal sikres.
sikre et landbruk med en variert bruksstruktur over hele landet. Strukturprofilen må styrkes, kanaliseringspolitikken skal opprettholdes og driftstilskuddsordningen gis en klarere distriktsprofil. Virkemiddelbruken må stimulere til økt beiting med husdyr for å kunne opprettholde et åpent kulturlandskap.
gi velferdsordningene en spesiell prioritet gjennom forslag til bedre avløserordninger og sikring av ferie og fritidsmuligheter.
prioritere bønder som henter en vesentlig del av sysselsetting og inntekt fra gården og fra annen primærnæringsvirksomhet ha en totalgjennomgang av WTO-forhandlingenes konsekvenser for norsk landbrukspolitikk. I en nær dialog med næringen vil vi legge grunnlaget for utforming av virkemidler i tråd med Stortingets mål for landbrukspolitikken og internasjonale forpliktelser.
ha et sterkt importvern for innenlandsk landbruksproduksjon.
det er ikke grunnlag for nye innrømmelser under artikkel 19 i EØS-avtalen så lenge de pågående forhandlingene i WTO foregår.
videreutvikle verdiskapingsprogrammene for mat, trevirke og reindrift, og stimulere til utvikling av nisjeprodukter, satse på bygdeutviklingstiltak og bioenergi og utvikle en ny politikk for fjellområdene.
bidra til å øke videreforedlingen av norske trevarer, og videreutvikle en nasjonal skogpolitikk der staten tar et medansvar for planting og ungskogpleie. De økonomiske støtteordningene til skogbruket skal forbedres.
utrede en gunstig låneordning i forbindelse med etablering innen landbruket slik at generasjonsskifte og rekruttering kan sikres bedre.
at det skal være et mål at 15 prosent av matproduksjonen og matforbruket i 2015 skal være økologisk.
prioritere dyrevelferd og bedre kapitaltilgangen i næringen slik at nye krav til dyrevelferd og fornyelse av driftsapparatet kan imøtekommes. Ordninger må utformes på en slik måte at man samtidig ivaretar målet om mangfold og variasjon i bruksstørrelse.
at Mattilsynet i større grad skal finansieres av offentlige midler med bakgrunn i at det oppfyller en offentlig kontrollfunksjon.
at bøndenes rett til å bruke formeringsmateriale fra egen avling ikke skal svekkes.

Skipsfart
Norsk skipsfartsnæring har lange tradisjoner. Skipsfarten og den maritim næringen bidrar til viktige kompetansearbeidsplasser langs hele kysten. Norge må ha ambisjon om å være verdensledende nasjon innen maritim forskning, kompetanseutvikling og nyskaping. Gjennom gode og stabile rammevilkår vil vi bidra til å sikre arbeidsplasser og vekst i de maritime næringer.

Regjeringen vil:
ha en sterkere innsats for å sikre arbeidsplasser og vekst i de maritime næringer.
videreføre eksisterende ordninger for norske rederier og sjøfolk for å møte den stadig tøffere internasjonale konkurransen. Vi vil utvide nettolønnsordningen til å gjelde alle norske sjøfolk om bord på konkurranseutsatte skip i NOR, blant annet fraktefartøy, lasteskip, brønnbåter, taubåter og slepe- og bergingsfartøy. Vi vil ta internasjonale initiativ for å sikre like konkurransevilkår for sjøfolk i nordiske og europeiske land, blant annet for å hindre skattekonkurranse.
at nettolønnsordningen for fergerederier i utenriksfart i NOR skal omfatte sikkerhetsbemanningen i henhold til skipenes alarminstruks.
gjennomgå de norske skattereglene for rederinæringen, og følge opp utvalget som vurderer den norske rederiskatteordningen.
at det for alle skip under nettolønnsordninga skal stilles krav om positiv næringsutvikling (f.eks. dokumenterbare investeringer utover normalnivå i HMS-arbeid, innovasjon og industriell utvikling i forskningsinstitusjoner, leverandører og andre bedrifter i den maritime klyngen), samt krav om et visst antall lærlingplasser. Regjeringen vil legge fram forslag til konkrete vilkår i samsvar med ovennevnte.
gjeninnføre kravet om arbeids- eller oppholdstillatelse for utenlandske sjøfolk på skip under fremmed flagg som frakter gods eller passasjerer mellom norske havner
vurdere ordninger som innebærer en modernisering av kystfrakteflåten. Dette kan bl.a. knyttes til ordningene i Innovasjon Norge. Vi vil videreføre NOx-reduksjonsprogrammet.
erstatte dagens riksvegferger med gassferger gjennom et samarbeid mellom næringer og myndigheter, slik at utvikling og produksjon skjer i Norge som forsknings- og utviklingsprosjekt.
videreføre ordningen med byggelånsgaranti for norske verft og bruke utviklingskontrakter aktivt for å bidra til nyskapning i næringen.
at rekruttering til maritime næringer skal forsterkes og at det gjennomføres en kompetanseheving for ansatte i næringen.

Reiseliv
Turisme og reiseliv er en viktig eksportartikkel for Norge. Turisme og reiseliv kjennetegnes av å være en distriktsnæring og en kvinnedominert næring som består av en rekke små og mellomstore bedrifter. Vi vil videreutvikle norsk reiseliv og satse på profileringen og merkevarebygging av Norge som reisemål.

Norge har attraktive ressurser i reiselivssammenheng i form av vår natur- og kulturarv. Ivaretakelse av denne arven er en forutsetning for en positiv utvikling av reiselivsnæringen i framtiden

Regjeringen vil:
utvikle en nasjonal reiselivsstrategi bygget på nærhet til natur og norsk kultur, som ivaretar satsingen på grønt reiseliv og reiselivsnæringen som distriktsnæring.
styrke den internasjonale markedsføringen av Norge som reiselivsmål, blant annet ved å øke midlene til informasjon om Norge i utlandet.
sikre kvaliteten på reiselivsproduktene og tilliten i markedet
innføre en frivillig sertifiseringsordning for bedrifter som ønsker å markedsføre seg som en del av den norske merkevaren.
innføre et eget opplæringsprogram som følger opp den strategiske reiselivssatsingen.

Eierskap
Et mangfold av eierskap i norsk næringsliv er en styrke for tilgangen på kapital og kompetanse. Det er behov for et mangfoldig eierskap, privat og statlig eierskap, og nasjonalt og utenlandsk eierskap. Nasjonalt eierskap er viktig for å sikre at bedriftene har hovedkontor og forskningsaktiviteter i Norge. Utenlandsk eierskap bidrar på sin side til å sikre utvikling og kompetanseoppbygging.

Staten er en stor eier i norsk næringsliv. Statlig eierskap sikrer råderetten over våre felles naturressurser og sikrer inntekter til fellesskapet. Statlig eierskap kan være avgjørende for å sikre et nasjonalt eierskap og nasjonal forankring av nøkkelvirksomhet i Norge i årene fremover.

Ledare 09 januari, 2025

Jag vill inte bli livscoachad av regeringen

I valrörelsen 2022 fick falukorven symbolisera inflationen under den rödgröna regeringen. Sedan dess har folkkära charkprodukten ökat kraftigt i pris. Foto: Johan Nilsson/TT.

Medan staten drar sig tillbaka på allt fler områden tävlar makthavarna i peppiga självhjälpstips. Det enda som är värre är deras faktiska politik.

Var så säker – någonstans i Stockholm, förmodligen på Östermalm, samlas emellanåt ett diskret sällskap som lämnar mobilerna vid entrén för att sedan slå sig ner och ömsom bedrövat, ömsom generat, processa regeringsarbetet och statsrådens senaste sköna utspel. En slags terapisession över, inbillar jag mig, några centiliter fin konjak.

Medlemmarna torde vara den senaste, eller rentav den sista, generationen moderatpolitiker som visste att utöva det regeringspolitiska hantverket. Carl Bildt är självskriven. Gunnar Hökmark, som för några år sedan i vad som framstod som en mild förtvivlan försökte förmå högern att släppa upptagenheten med ”svenska värderingar”, är också given.

I en läsvärd och vacker text, tyvärr inför blinda ögon, slog han fast att ”I Sverige råder […] inte någon annan värdering än lagen och lagen säger att vi får ha en mångfald av värderingar utan att någon säger oss vad som är svenskt och inte svenskt.”

Förmodligen ingår numera även Mikael Odenberg, militär till yrket och tidigare försvarsminister, som protesterade inför beslutet att avslå samtliga vindkraftsparker i Östersjön av påstådda säkerhetsskäl (”Det är ett energipolitiskt haveri och försvarspolitiskt betyder det ingenting”). Han fick en bildlig örfil tillbaka av Ebba Busch, som i allt väsentligt kallade Odenberg för en fredsskadad girigbuk.

Hon är bara ett av många statsråd som verkar djupt förvirrade kring sin roll. Spontant tycks de uppfatta sig som super-influerare eller livsstilscoacher med extraordinära befogenheter. Både statsministern och näringsministern kände sig manade att hålla jultal till folket. Att den förstnämndas jultal säljs in som ”traditionsenligt” är att tänja på begreppet; först ut verkar Fredrik Reinfeldt ha varit.

Kristerssons budskap kan ni räkna ut: det är ”allvarstider”, omvärlden är otrygg och vi bör sluta oss samman kring Sverige. Men både han och Busch uppmanade oss att tänka på dem som har det svårt och ensamt under julen, och rentav göra en insats för dem. Det är en bra påminnelse, men förmodligen mer effektiv om den kommer från ens mamma eller Benjamin Ingrosso än från energiministern.

Spontant tycks ministrarna uppfatta sig som super-influerare eller livsstilscoacher med extraordinära befogenheter.

Mest övertygad om sin roll som livstilscoach är förstås ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, med sina återkommande förmaningar och preventiva utskällningar av medborgarna via sociala medier. ”Personligt ansvar” tycks vara ministerns svar på det mesta. Samtidigt svarar han undvikande och grinigt på journalisters frågor om sådant som faktiskt ligger inom regeringens ansvar, som bristen på skyddsrum, vilken snarast förvärrats under Bohlins ministertid.

Socialminister Jakob Forssmed har ett jämnare humör och uttrycker sig faktiskt helt begripligt. Men även han vänder sig till medborgarna med råd och rekommendationer. Visserligen är Forssmeds engagemang för begränsning av ungarnas skärmtid utan tvekan genuint – han skulle kvala in som peppig föräldrastödjare i vilket kommunalt projekt som helst.

Men det är också malplacerat. En socialminister behöver leverera propositioner och tuffa förhandlingar med mediejättar och teknikbolag, inte föräldrastöd. Ett följdriktigt nästa steg skulle kunna vara att Forssmed tipsar unga om tandhygien, när regeringen nu i år avskaffar den avgiftsfria tandvården för unga.

Influerarrollen faller sig kanske inte fullt lika naturlig för finansminister Elisabeth Svantesson, men övning ger färdighet. Och nog har Svantesson övat. Tillfrågad om de höga livsmedelspriserna tipsade hon oss hjälpsamt om att jämföra och handla där det är billigast. Tillfrågad om bankernas övervinster relation till de svenska hushållens bolånebörda var svaret lika givet; att pruta med banken.

Läs mer

I själva verket har Svantesson en alldeles utmärkt styrspak för att skapa en sundare bankmarknad. Regeringen skulle kunna ge uppdrag till det statliga bolåneinstitutet SBAB att utveckla vanliga banktjänster (lönekonton och annat) och sänka avkastningskraven. Då skulle den statliga banken kunna lägga sig högst avseende sparräntor och lägst avseende låneräntor. Men finansministern gör motsatsen, och har nyligen börjat lufta idén att sälja SBAB.

Alla ministrarna är rätt usla livsstilscoacher, men Svantesson är genomfalsk. ”Bunkra med Bohlin” och ”Flossa med Forssmed” kan förmodligen få några visningar på Tiktok. För ”Spara med Svantesson” blir det svårare.

Kommentar/Utrikes 09 januari, 2025

Den blivande presidentens son Donald Trump Jr. landade i Grönlands huvudstad Nuuk under tisdagen. Foto: Emil Stach/Ritzau Scanpix/AP.

Vissa har haft förhoppningar om att ”Amerika först”-doktrinen ska leda till ett mer fredsorienterat USA. Men som utfallen om Grönland visar har bara måltavlorna förändrats.

Donald Trump och Maga-rörelsen (”Make America great again”) beskrivs ibland som isolationistiska. ”USA håller återigen på att få en isolationist till statschef”, skriver historikern Leos Müller i Svenska Dagbladet (18/12), en synpunkt som återfinns i allt från New York Times till Foreign Affairs

Det är dock en missuppfattning. En isolationistisk geopolitik syftar till att begränsa engagemanget med alla länder. En bättre beskrivning av Maga-rörelsens geopolitik är att den är fokuserad på västra hemisfären, eller ”amerikanistisk”.

Medan den i USA etablerade internationalistiska geopolitiken strävar efter att upprätthålla en internationell ordning som i USA:s säkerhetsintresse, ser den amerikanistiska synen de två oceanerna som separerar Amerika från andra potentiellt fientliga makter som barriärer. Den amerikanistiska synen var den rådande (med vissa undantag) fram till andra världskriget och formulerades mest kraftfullt under Monroe-doktrinen.

Huvudfokus för denna geopolitiska doktrin är att etablera stark politisk, ekonomisk och säkerhetsmässig kontroll över de flesta länder i västra hemisfären, särskilt de som ligger nära USA. Idén är att om USA kan upprätthålla ett starkt försvar bortom det amerikanska fastlandets gränser och förhindra att någon stormakt får fotfäste i Amerika, särskilt i Nord- och Centralamerika, behöver USA inte slösa resurser på att upprätthålla en geopolitisk närvaro utanför landets gränser i Eurasien.

För att göra ett tillbakadragande från internationella åtaganden möjligt, vilket Trump och Maga vill, blir en amerikanistisk geopolitik nödvändig.

Enligt en internationalistisk geopolitisk doktrin främjas USA:s säkerhet om de aktivt motverkar att andra länder blir regionala hegemoner och dominerar sin del av världen, som USA gör. Om Sovjetunionen hade kunnat dominera Europa fram till Atlanten, hade resurserna som de lade på att försvara sina gränser kunnat användas till att projicera makt annorstädes. Därför försvarade USA Europa, och av samma skäl har landet byggt upp ett nätverk av allianser och baser i Asien för att hålla Kina på plats. 

Om USA drar sig tillbaka från Asien och Europa finns det inget som hindrar Kina från att bli en regional hegemon. Men en sådan hegemon kan inte hota USA:s säkerhetsintressen enligt en amerikanistisk geopolitisk doktrin, så länge USA styr västra hemisfären med järnhand. Hans omtalade ”fredsplan” för Ukraina innebär i princip att Ryssland ska slutföra sin annektering snabbt, så att USA får lugn och ro.

Den amerikanistiska geopolitiken förklarar den aggressiva tonen från Trump-staben mot ”ovänliga” regeringar i Amerika, inklusive Nicaragua, Kuba och Venezuela. Jag förväntar mig att administrationen kommer att genomföra en ”maximalt tryck”-kampanj (maximum pressure) i stil med sanktionerna mot Iran, eventuellt i kombination med regimskifte mot dessa länder. Det är i detta ljus vi bör se de senaste kommentarerna från Trump om Kanada och Grönland, som kan spela en viktig roll i ett försvar långt utanför USA:s gränser (ett perimeterförsvar) i Atlanten.

Att som professor Jan Hallenberg avfärda Donald Trumps hot som orealistiska fantasier är därför inte rimligt (Expressen, 7/1). Den amerikanistiska geopolitiska doktrinen är sannolikt djupt förankrad i Maga-rörelsen och bland Trumps utnämningar. Att doktrinen är inspirerad av 1800-talets geopolitik innebär inte att den inte är allvarligt menad, utan snarare är den allt mer inflytelserik bland USA:s utrikespolitiska etablissemang.

Det är dags för USA-experter och liberala ledarskribenter att ta av sig sina rosafärgade glasögon och ta Trump på orden innan det är försent. 

Utrikes 09 januari, 2025

Mer ariska än arierna själva

En park i Dusjanbe bär namnet av Tadzjikistans nationalpoet Rudaki, vars verser spelas upp i högtalare tillsammans med patriotiska sånger. Foto: Yao Dawei/Xinhua/TT.

Den tadzjikiska regeringen har hittat en udda metod för att särskilja sig från sin storebror Uzbekistan – myter om rasrenhet.

Mitt på Doostitorget i Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe, står Ismail Samani med en gyllene spira i handen. Oavsett väder finns där alltid gatufotografer som erbjuder sig att porträttera en mellan de två flankerande lejonen. Om de hukar sig kan de rentav få med bågen som ramar in statyn, inklusive kronan ovanpå.

Sovjetunionens kollaps och det efterföljande inbördeskriget (1992–96) lämnade 100 000–150 000 döda och 1,2 miljoner fördrivna av en befolkning på sex miljoner. Efteråt valde regeringen Samani som symbol för att ena det splittrade landet.

Som ättling till den persiska Samaniddynastin regerade han vid 900-talets början över ett stort imperium, i dag kallat den ”första tadzjikiska staten”. Riket omfattade Afghanistan, stora delar av det moderna Tadzjikistan, Uzbekistan, Kirgizistan och Turkmenistan, samt delar av Pakistan och Iran. Landets valuta bär hans namn och hans ansikte pryder dess hundralappar.

Tadzjikistan är den fattigaste av Centralasiens fem före detta sovjetrepubliker, och den enda där persiska talas. Landet uppnådde självständighet utan stöd från lokala eliter eller en stark folkrörelse, och den nya nationen präglades av stora etniska och regionala skillnader. Uppgiften att hitta något som förenar var alltså svår. Därför har landet vänt sig till den iranska kulturen för att hävda sin identitet, särskilt gentemot grannen Uzbekistan.

Under de senaste 30 åren har många av huvudstadens stora genomfartsleder döpts om efter stora persiska författare. Några av dessa bidrog till bildandet av en tadzjikisk identitet under sovjettiden, särskilt Sadriddin Ayni (1878–1954) som sammanställde en ordbok som hjälpte till att standardisera modern skriven tadzjikiska. En annan som lyftes in i den nationella berättelsen efter självständigheten är Rudaki (858–940/41), som ses som den persiska poesins fader. Han står staty i Dusjanbe-parken, där högtalare spelar patriotiska sånger blandat med pompösa uppläsningar av hans verser.

Men Tadzjikistans president Emomali Rahmon, som styrt landet sedan 1992, söker också efter inspiration ännu längre tillbaka. Han återvänder ofta till en myt som framställer tadzjikerna som ättlingar till ”arierna”. För västerlänningar leder strategin tankarna till de rasrena förfäder som nazisterna uppfann för att hävda den vita europeiska ”rasens” överlägsenhet.

Den nazistiska ideologin grundades på de rasistiska teorier som blomstrade i Europa från mitten av 1800-talet, och som i sin tur inspirerades av legitim vetenskaplig forskning om de indoeuropeiska språkens ursprung. Lingvisten Jean Sellier påpekar att ”steget är kort från idén om ett indoeuropeiskt språk, till den om ett förfädersspråk som en gång talades av ’indoeuropéer’, och vidare därifrån till att kalla detta folk för en ’ras’ som var erövrare och därför ’överlägsna’.” Detta resonemang fick till exempel den franska diplomaten Arthur de Gobineau (1816–82) att beskriva den vita ”rasen” som ariane, från sanskrits arya (”ädel”), då ansett som det levande språk som var närmast besläktat med urindoeuropeiskan.

Den tadzjikiska regeringen vill gärna undvika denna osmakliga association. Den anser att det ariska folkets existens är bevisad, och att nazisternas historieförfalskning inte bör hindra tadzjikerna från att göra anspråk på dem som förfäder. På dessa grunder föreslog den 2005 att hakkorset skulle antas som nationellt emblem, vilket upprörde såväl västvärlden som tadzjikiska veteranföreningar, med tanke på dess nazistiska kopplingar. Även om planen så småningom lades ned, protesterade regeringen mot påtryckningarna och försöker fortfarande återställa arismens rykte.

Referenser till arismen finns överallt i Tadzjikistan. Dusjanbe har bland annat hotell, en bank och en stiftelse vars namn inkluderar oriyo (”arisk”) eller Ariana, ett namn som används av några antika grekiska och romerska författare för ariernas land. Rahmon har i åratal främjat idén att tadzjikerna är direkta ättlingar och legitima arvtagare till ariska stammar. Han har till och med hävdat att ordet tadzjik är synonymt med ariskt, vilket ska betyda ”generös” och ”ädel”, ett påstående som också förs fram i historieböcker och på museer.

Även om tadzjikisk arism inte härstammar från nazismen så är den besläktad med rasistiska idéer.

Under sina 30 år vid makten har Rahmon skrivit – eller lagt sitt namn till – ett 20-tal böcker, varav den mest populära är Tadzjikerna i historiens spegel. Den första volymen, som publicerades på tadzjikiska 1999, har undertiteln Från arierna till samaniderna, och har översatts till flera andra språk. I landet gör man bäst i att beskriva verket som en lysande syntes av vetenskaplig forskning. Vissa tadzjikiska universitet håller till och med lästävlingar med utdrag från böckerna.

Även om tadzjikisk ”arism” inte härstammar från nazismen så är den besläktad med rasistiska idéer från 1800- och 1900-talen, särskilt deras ryska versioner. Under tsarerna gjorde den ariska myten det möjligt för Ryssland att framställa sin erövring av Centralasien som ett återförenande av en bredare europeisk civilisation med sin ariska vagga. Samma idé ingår i den tadzjikiska regeringens vision i dag, som ekar av europeiska stereotyper där nomadiska, barbariska turkiska folkslag ställs mot urbana, civiliserade perser.

Arismen låter tadzjikerna framställa sig själva som den ädla och rena inhemska ”ras” som föregick de barbariska invasionerna. Den bortgångna Rahim Masov, tidigare chef för det Historiska institutet i Dusjanbe, skrev att uzbekerna är ”helt olika [tadzjikerna] när det gäller fysiskt utseende och rasmässigt ursprung. […] Arierna var långa och ljushåriga, med blå ögon, medan turkar har breda ansikten med små ögon, tillplattade näsor och litet skägg och ett allmänt mongoloitt utseende.”

Genom att spela det ariska kortet gör Tadzjikistan anspråk på en privilegierad koppling till Ryssland och Europa, samtidigt som det spelar på en känsla av överlägsenhet gentemot den folkrikare och mäktigare grannen Uzbekistan. Det är ingen överraskning att Masov var medlem i den internationella eurasiska rörelsen, grundad av den högerextrema ryska ideologen Aleksandr Dugin, känd som ”Putins hjärna”. Masov, som stod Rahmon nära, förespråkade integration mellan tadzjiker och ryssar som två ”ariska” folk.

Tadzjikistans identitetspolitik är också en rest från sovjettiden. Det var bolsjevikerna som drog landets moderna gränser för att bryta med den tsaristiska historien, och samtidigt svara på de nationalistiska krav som växte fram under Oktoberrevolutionen. Därför skapade de nya republiker för folk som var en majoritet, men också självständiga regioner inom dem med kulturella rättigheter för vissa minoriteter.

Tadzjikistan var från början en självständig republik inom den större sovjetrepubliken Uzbekistan. Men 1929 fick de persisktalande tadzjikerna sin egen republik och skildes från de turkspråkiga uzbekerna, även om de vid tillfället inte såg sig som distinkta etniska grupper. Städerna Buchara och Samarkand, där det tadzjikiska språket och kulturen växte fram, tillföll Uzbekistan.

Saluhall. I Dusjanbes stora basar säljs mängder av frukt och kryddor. Foto: Yan Yan/XINHUA/TT.

Även politiska faktorer bidrog till separationen. Persisktalande medlemmar av Uzbekistans kommunistiska parti hotade att bilda en allians av turkiska folk mot Moskva, och partiledningen svarade med att skapa en motvikt i form av en tadzjikisk republik, som skulle styras av en ny persisktalande gren av kommunistpartiet.

I dagens Dusjanbe existerar de båda folken och språken sida vid sida. Även om tadzjikiskan dominerar så talas uzbekiska i affärer, tebutiker, taxibilar och bakom scenen på operahuset. Länderna är fortfarande tvåspråkiga: minst elva procent av Tadzjikistans befolkning är etniska uzbeker, och många etniska tadzjiker talar uzbekiska flytande, särskilt i landets västra delar. Enligt ett kontroversiellt talesätt som tillskrivs Uzbekistans första president Islam Karimov (1991–2016) är ”tadzjiker och uzbeker ett folk som talar två språk”.

Sedan självständigheten har rivaliteten ökat, och historiker på båda sidor om gränsen anklagar varandra för att manipulera det förflutna. Den tadzjikiska regeringen hävdar ensamrätt över både den ariska härkomsten och den förknippade zoroastrianismen, en i praktiken utdöd förislamisk religion. Uzbekistan bestrider dessa påståenden. I september 2023 irriterade sig tadzjikerna på Uzbekistans firande av 2 700-årsjubileet av Avesta, zoroastrianismens heliga texter, under UNESCO:s översyn – precis som Tadzjikistans firande av ”Den ariska civilisationens år” 2006 hade kränkt uzbekerna.

Liksom under sovjettiden är det tadzjikiska språket nationsbyggandets kärna. Rahmon insisterar på att det skiljer sig från persiska, och bygger vidare på arbeten av lokala forskare som beskriver tadzjikerna som ”det sista folket att tala ett levande ariskt språk”. Den betoning han lägger på språkets uråldriga rötter bortser samtidigt från dess många yttre influenser. Medan det bevarar former som har försvunnit från andra iranska språk, innehåller det också många uzbekiska uttryck, och inflytandet från ryska kan ses i andra lån, inklusive införandet av det kyrilliska alfabetet år 1940.

Arismen låter tadzjikerna framställa sig själva som den ädla och rena inhemska ”ras” som föregick de barbariska invasionerna.

Under de senaste åren har tadzjikiskan genomgått en rad reformer. Enligt en lag från 2020 måste nyfödda barn få namn med en traditionellt tadzjikisk ändelse, snarare än en rysk. 2007 tog Rahmon bort det ryska suffixet -ov från sitt eget efternamn. För att få tadzjikiskan att verka renare har man infört arkaismer och ord som påminner om eller lånats från persiskan. De syns i allt från officiella dokument till restaurangmenyer, i tidningar och var som helst där lagen har något att säga till om. Det finns en växande klyfta mellan dialekter som talas av vanliga människor och detta reglerade ”officiella” språk. Många människor i Tadzjikistan har problem med att läsa administrativa blanketter, även de som talar landets tre mest använda språk – tadzjikiska, uzbekiska och ryska.

Även om Tadzjikistan har lånat mycket från Irans idéer om sitt folks ariska ursprung, är Rahmon ovillig att se sitt land helt absorberas av den islamiska republikens inflytandesfär. Historikern Stéphane Dudoignon beskriver Tadzjikistans relationer med Iran som ”nyfikna och kontextuella”, vilket speglar både en kulturell likhet och en politisk rivalitet. Även om Iran är shiamuslimskt så stödjer landet Tadzjikistans främsta politiska opposition, Islamiska renässanspartiet, som likt majoriteten av befolkningen är sunnimuslimskt. Partiet kämpade mot Rahmon under det blodiga inbördeskriget på 1990-talet, som ledde till tiotusentals döda.

Bergsäkra. I regionen Pamir, som utgör nästan hälften av Tadzjikistans landmassa, bor ett folk som kallar sig ännu mer ariska än arierna själva. Foto: Daniel Kreher/Imagebroker/TT.

Detta trauma har fått den tadzjikiska regeringen att hantera islam varsamt. Även om Rahmon utmålar sig som en god muslim – han har till och med genomfört vallfärden hajj till Mecka – kan symboler som skägg eller hijab leda till problem med den tadzjikiska polisen. Sedan Islamiska renässanspartiet terrorstämplades 2015 har regeringen använt kampen mot radikal islam som förevändning för att bli allt mer auktoritär. Islamiska statens terrorattacker utförs visserligen ofta av tadzjiker, men de rekryteras främst utomlands, och de flesta av dem som åtalats för extremism i landet var ännu inte radikaliserade. De senaste två åren har dock antalet arresteringar av regeringskritiker och det brutala förtrycket av demonstranter i den autonoma bergsregionen Pamir ökat till rekordnivåer.

Förutom att bekämpa radikal islam försöker den tadzjikiska regeringen återuppliva traditionella festivaler, som den ömsom beskriver som ariska, ömsom som zoroastriska. I oktober, i Ferdowsiparken i Dusjanbe, uppträdde traditionella musiker och dansare inför en liten publik. Det skedde under höstfestivalen Mehrgon, tadzjikiska för persiskans Mehregan, som hedrar guden Mithra. I januari var det Sadas tur, tadzjikiska för Sadeh, eldens högtid. Folk verkade ha roligt, men publiken var skral. En förbipasserande sade till mig diskret: ”Vissa kanske firar dessa högtider, men de är inte riktiga muslimer.”

Majoriteten av tadzjikerna är likgiltiga för dessa kulturevenemang och tillhörande historiska käbbel. Även om zoroastrianism har satt sin prägel på islam och sederna här, betraktar praktiserande muslimer hedrandet av Zarathustra och firandet av dess uråldriga högtider som konstgjort eller rentav kätterskt.

Rahmon beskriver inte längre Zarathustra som den första tadzjikiska profeten, vars avtryck på jorden inte har utplånats av tidernas damm eller otaliga blodiga krig. I stället har han successivt sekulariserats och reducerats till förebild. Även om det är omöjligt att återuppliva den förislamiska religionen, hoppas regeringen kunna tämja islam i landet genom att göra den mer ”nationell” och därför mindre sårbar för yttre shia- eller sunni-influenser.

Sedan Islamiska renässanspartiet terrorstämplades 2015 har regeringen använt kampen mot radikal islam som förevändning för att bli allt mer auktoritär.

Talibanernas återkomst till makten i Afghanistan har gjort den kulturella tvekampen med Uzbekistan mindre prioriterad och har uppmuntrat till ett närmande till Iran. Närvaron av ett 20-tal andra väpnade grupper i Afghanistan, inklusive de tadzjikiska islamisterna Jamaat Ansarullah, är ett allvarligt bekymmer för Tadzjikistans regering. Afghanistan fungerar också som en bas för attacker i regionen från Khorasan-grenen av Islamiska staten. Tadzjiker var inblandade i attackerna som dödade minst 90 i Kerman, i sydöstra Iran, den 3 januari i fjol och 145 vid konserthuset Crocus City Hall i Moskvas södra förorter den 22 mars samma år.

Eftersom relationerna med Iran har tinat tycks den tadzjikiska regeringen mindre ovillig att förknippas med den persiska världen. Men det enträgna åberopandet av den ariska myten är ett problem i fråga om Gorno-Badachsjan. Denna bergiga autonoma region utgör nästan hälften av Tadzjikistans mark, men är hem för endast tre procent av befolkningen, som huvudsakligen bor i dalarna nära gränsen till Afghanistan. De har en tvetydig ställning: på grund av sin kultur och religion (ismailisk shiaislam) accepteras de inte fullt ut som tadzjiker, men deras historiska rötter gör att de behandlas som en viktig del av tadzjikernas nationsbyggande. Själva är de kluvna: vissa betraktar sig som den distinkta etniska gruppen pamirer, andra kallar sig bergstadzjiker.

Under sovjettiden grodde en rivalitet mellan Gorno-Badachsjan och Dusjanbe, då den autonoma regionen åtnjöt fördelar jämfört med resten av landet, särskilt inom utbildning. Moskva ville nämligen göra den avlägsna södra regionen till ett skyltfönster för kommunismens framgångar. Misstänksamheten förvandlades till fiendskap under inbördeskriget, när Gorno-Badachsjan spelade en ledande roll i motståndet mot Rahmon. Trots fredsavtalet 1997 ses både pamirerna och Islamiska renässanspartiet som potentiella hot mot regeringen.

Ironiskt nog är pamirerna mest angelägna av alla om att härstamma från arierna, för att på så sätt skilja ut sig från majoriteten, och påpekar gärna att de har både ljusare hud och ögon. Ibland hävdar de sig också härstamma från Alexander den stores mannar, som passerade genom regionen på 300-talet före Kristus, och vars fysiska egenskaper ansågs ha bevarats bäst i de svåråtkomliga bergen.

Läs mer

Pamirerna kallar sig ”mer ariska än arierna”. Olyckligt nog för Rahmon är myter mångsidiga ting. Visst kan han göra anspråk på dem – men han kan aldrig kräva ensamrätt.

Artikeln är tidigare i Le Monde diplomatique. Översättning: Leonidas Aretakis.

Inrikes/Nyheter 09 januari, 2025

Åkessons bröllopsgäst sparkad som Comanchesledare

Medlemmar i Hells Angels vid en begravning av en medlem i mc-gänget i 2013. Foto: Berit Roald / NTB Scanpix.

En ny rapport från Acta Publica visar att den danska ledningen ogillade uppmärksamheten efter SD-ledarens bröllop.

I början av hösten deltog en lokal ledare för mc-gänget Comanches, kända för sin inblandning i grov brottslighet, på SD-ledaren Jimmie Åkessons bröllop. Mannen deltog på festen tillsammans med sin fru, och Åkesson uppgav inledningsvis att han var omedveten om kopplingen och inte kände mannen mer än ytligt.

Uppföljande granskningar visade att mannen bjudits in av Jimmie Åkesson vid ett flertal tillfällen, bland annat till hans årliga så kallade glitterfest. Åkessons samröre med mannen möttes av hård kritik både inom och utanför partiet, och krisen beskrevs av Expressens ledarskribent Linda Jerneck som Åkessons värsta någonsin.

Läs mer

Nu rapporterar researchföretaget Acta Publica att mannen sparkats som ledare från Comanches South End. Beslutet ska ha tagits av det internationella mc-gängets ledning i Danmark, i samråd med Sverige. Anledningen bakom beslutet är den mediala uppmärksamhet som följde på bröllopsbesöket, som inte föll ledningen i smaken.

Flamman har tidigare rapporterat om hur Comanches styrs med järnhand av ”världspresidenten” Nadim Khan.

– Han är den som drar i trådarna och som har det sista ordet, sade den danska journalisten Dan Bjerregaard till Flamman i höstas.

Acta Publica rapporterar att Comanches ledarskikt valt att ”frysa” avdelningen South End, där bröllopsgästen var ordförande, vilket i praktiken innebär att den hamnat under lokalavdelningen i Göteborg. Detta ska dock inte bero på bröllopet, utan på interna konflikter.

Läs mer
I Danmark strider de om gatuknark – i Sverige minglar de med politikereliten. Foto: Emil Nicolai Helms/Scanpix/TT.
Utrikes 27 november, 2024

I Comanches hjulspår

Rapporten konstaterar att den svenska avdelningen av Comanches inte dragit på sig några anmärkningsvärda domar under slutet av 2024. Samtidigt uppger källor till företaget att gänget ägnar sig åt utpressning för att driva in icke-existerande skulder, med fokus på svagare personer. De uppger också att krafter inom Comanches vill ge sig in på större narkotikahantering.

De dominerande mc-gängen i Sverige är dock alltjämt Hells Angels och Bandidos, där de förstnämnda är något större men de sistnämnda är mer brottsaktiva.

I Hells Angels fall skriver Acta Publica att de ligger lågt när det gäller att bli indragna i konflikter och undviker uppseendeväckande brottslighet – men samtidigt har stora vapenarsenaler gömda, redo att användas om det blir ”nödvändigt”.

Inrikes 09 januari, 2025

Samisk nationalscen kan bli verklighet

Åsa Simma från Giron Sámi Teáhter repeterar med ett manus på samiska. Under pandemin 2020 bjöds teatern in att göra en monolog om ”osäkerhetens tid”, som visades digitalt på Dramaten. Foto: Jessica Gow/TT.

Giron Sámi Teáhter på att bli Sveriges första samiska nationalscen. Samtidigt smyger sig gruvans ”deformationszon” allt närmare knuten i takt med att hela staden flyttas, och jakten på rymligare lokaler kan med kort varsel bli en flykt på det statliga gruvbolagets villkor.

– Jag och min son tittade på Stalker, Tarkovskijs gamla film, och han sade ”det är Tjernobyl”. Jag svarade ”nej, det är Kiruna!”, skrattar Tomas Bokstad, rådgivare på Giron Sámi Teáhter (Kirunas samiska teater).

– Det är svårt att förstå om man inte varit här. Det är en ung stad, 130 år gammal kanske, men vars hela historia rycks upp. Det nya kan bli bra, men det tar nog ett tag innan man känner att det är en stad som har vuxit in i sig själv.

Sedan 2017 har hans uppdrag tillsammans med teaterchefen Åsa Simma varit att ge teatern status som nationalscen, med särskilt statligt stöd och ansvar för att förvalta och föra vidare kulturen och konstformen.

– För att få acceptans för den här idén, både i det samiska och svenska systemet, var vi tvungna att visa vad det skulle kunna innebära. På tre år gick vi från en välfungerande men liten samisk teater till att hålla på med kulturpolitik och egna utbildningar, berättar han.

Just nu huserar teatern i en ombyggd gymnastiksal: ett envåningshus i trä, med black box (modern, helsvart ”scenstudio”) och en liten klassisk scen. Nationalscensdrömmen har gett teatern växtvärk, och i höstas skickade man in en skrivelse till kommunen om behovet av mer yta för att kunna förverkliga planerna.

– Gör vi en större produktion får vi äta på kontoret, då finns det inte plats i köket. Vi har diskuterat detta med Kiruna kommun i två år, samtidigt som deformationslinjen kryper allt närmare. Nu är den 15 meter bort.

Han syftar på den gräns för Kirunas bebyggelse som varje höst avgörs av det statliga gruvbolaget LKAB. Samtidigt som man letar nya lokaler hägrar nämligen en mer överhängande flytt: den av hela staden. Ibland görs planerna om på kort varsel, ifall byggnader inte bedöms ligga säkert.

– Majoriteten som styr Kiruna nu är genuint intresserade av oss, man tar sin tid och diskuterar på allvar. Det är trots det otroligt svårt att planera i Kiruna, så fort det handlar om byggnader och lokaler är det ett bök utan dess like, säger Tomas Bokstad.

Kommunens kulturchef Markus Forsberg är hoppfull om att Kirunas utnämning till europeisk kulturhuvudstad 2029 ska sätta kulturlivet högre på agendan de närmaste åren, även om musklerna i gruvindustrins intressen är svåra att mäta sig med.

– Det är en spännande stad att verka i, och enormt starka krafter som rör sig. Generellt är framförhållningen ganska god, men ibland måste saker ske snabbare än vi tänkt oss. Ett exempel där det uppstod sprickbildningar snabbare än prognosen är Bolagsskolan.

När centimeterstora sprickor upptäcktes vid en besiktning av Bolagsskolan 2021 tvingades Kulturskolan och flera andra föreningar till en rask flytt ur de tidigare grundskolelokalerna. Kommunalrådet Gunnar Selberg (C) menade då att LKAB borde tagit större ansvar, och stått för notan snarare än skattebetalarna.

Inför kulturhuvudstadsåret 2029 ska kommunen för första gången ta fram en gemensam kulturplan, och man kommer även utreda de samiska kulturbehoven i staden under det kommande året. Giron Sámi Teáhters chef Åsa Simma har sedan början suttit med i ansökningsgruppen. Markus Forsberg – liksom riksorganisationerna Svensk Scenkonst och Länsteatrarna – är positiva till idén om nationalscensstatus.

Läs mer

– De har stora ambitioner, och det tycker vi är jätteroligt. Vår kontakt under våren har handlat mycket om utökade lokaler, men vi har inte hittat något som riktigt matchat deras önskemål.

För Tomas Bokstad ligger kulturhuvudstadsåret lite för långt fram i tiden för att garantera något. Även möteshuset Samegården är en av flera samiska institutioner som nu ligger precis intill deformationszonen, och planerna ändras så ofta och med så kort varsel att ingen riktigt sitter säkert.

– Det är möjligt att det blir en nyetablering i nya Kiruna av samiska verksamheter, och hur långt det kan gå vet vi inte. Någonting vi diskuterar internt inom det samiska är om man skulle kunna ha ett enda hus för teatern, Samegården, Sameföreningen och flera lokala konstnärer, men det är en lång väg dit. En dröm, kanske.

Flamman har sökt LKAB.

Inrikes/Nyheter 08 januari, 2025

Knivattack kopplas till högerextrem nätmiljö: ”Terroristiska förtecken”

En bild på en fläckig kniv lades upp i en gruppchatt efter dådet. Foto: Privat / Magnus Lejhall/TT.

Efter att en 55-årig kvinna attackerats oprovocerat med kniv i Borås i helgen greps en 15-åring. Flamman har tagit del av material med tydlig högerextrem koppling – och enligt Expo bör vi överväga att tala om terrorism.

”Detta är ett korståg. En reconquista”, skriver en anonym användare i en kanal på chattjänsten Discord.

Som profilbild syns logotypen för en högerextrem rysk-ortodox organisation, och i biografin står det ”accelerera hatet”. Användarnamnet avslutas med två sigrunor – symbolen för Hitlers ökända SS-trupper. 

Senare laddar samma användare upp en egeninspelad film i gruppchatten, där gärningsmannen visar upp en kniv. I en tumultartad del av videon går han till angrepp mot en person på en mörk och snöig gata. I fönstren i bakgrunden lyser elektriska julljusstakar av klassiskt svenskt snitt.

Läs mer

Strax efter att videon filmats kommer nyheten om att en 55-årig kvinna på hundpromenad i Borås stuckits i ryggen med ett vasst föremål av en okänd gärningsman. Senare samma kväll grips en 15-årig pojke för dådet. Filmer från dådet läggs därefter upp på X av en användare kopplad till gruppen 764, skriver SVT.

– Ett populärt ord inom forskningen i dag är så kallad salladsbarextremism. Hypotesen där är att ideologi är inte så viktigt, utan att gärningsmännen egentligen bara vill utöva våld och plockar från lite vad de vill, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo. 

– Det finns en högerextrem kärna där hela tiden, och extremhögern har under hela 1900-talet varit en sallad med alla möjliga ingredienser.

Flamman har tagit del av flera filmer från attacken, såväl som flera bilder av samma kniv som förekommer i videon från dådet. Det längsta materialet visar hur gärningsmannen går runt i området, för att sedan hugger kvinnan och därefter fly till fots. I en hopklippt video från dådet hörs personer gillande kommentera det som sker.

– Han knivhögg henne, säger en av de anonyma rösterna på brittisk engelska, medan en annan brister ut i jubel.

Miljön kring 764 och den relaterade gruppen No lives matter (NLM) har tidigare kopplats till två knivdåd i Hässelby i Stockholm under sommaren. Det ena mot en kvinna i 50-årsåldern och det andra mot en 80-årig man. Enligt utredningen filmade förövaren – även han en pojke i 15-årsåldern – sina gärningar i syfte att få ”makt och respekt” i gruppchatter på nätet.

Läs mer
En docka utanför Hagley Park i Christchurch efter terrordådet mot stadens moské i mars 2019. Foto: Adobe Stock.
Nyheter 25 september, 2024

Inga liv räknas

Hannah Pollack Sarnecki, forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut, har följt utvecklingen av 764, No lives matter och ideologiskt besläktade grupper. Dels den framväxande miljön i Sverige, men framför allt i USA och Europa.

– De här handlar om flera olika nätverk som inspireras av varandra via digitala miljöer och sociala medier. Det här är en sådan miljö.

Hon menar att värvningen av ungdomar sker i förhållandevis öppen dager.

– Nätverken finns på etablerade plattformar som Discord, Roblox, Minecraft och Telegram, men även till exempel Instagram. Det rör sig inte om obskyra hörn av nätet, utan äger rum på de dominerande plattformarna.

Förutom filmer från dådet har Flamman även tagit del av skärmdumpar och bildmaterial från Discordservern. I en bild syns kniven tillsammans med en bok av den fascistiska 1900-talsfilosofen Julius Evola. Boken, med titeln The mystery of the grail, avhandlar myten om den heliga graalen och hur den använts genom historien – av bland annat Tempelriddarna under korstågen. 

En 80-åring med rullator ska inte vara rädd för att bli knivhuggen på gatan.

– Det här är en form av subversiv extremism med terroristiska förtecken, där man dessutom säger att man vill ge sig på de mest sårbara, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Hannah Pollack Sarnecki ser en tydlig koppling till utländska grupper.

– Det finns helt klart ideologiska inslag i det vi sett hittills som tycks vara kopplat till händelserna i den svenska kontexten, men det är för tidigt att säga hur det kommer att utvecklas och hur politiskt motiverat det är.

– Men om vi tittar på våldsdåd i andra länder som begåtts av exempelvis anhängare till Order of Nine Angles och andra liknande neonazistiska och accelerationistiska nätverk med ockulta inslag som de här nyare nätverken tycks vara inspirerade av, så är de ofta politiskt motiverade.

Den 55-åriga kvinnan fördes efter attacken till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, och polisen beskriver hennes hälsoläge som stabilt. Morgan Finnsiö menar att polisen nu måste ta attackerna på allvar, innan fler drabbas.

– Myndigheterna har ett ansvar för att skydda folk, och det bör tas på största allvar. En 80-åring med rullator ska inte vara rädd för att bli knivhuggen på gatan.

Flamman har sökt Stina Frenning på polisens enhet för grova brott i Borås.

Veckobrev 08 januari, 2025

Vågar liberalerna ta striden mot Musk?

IF Metall vågar sätta sig upp mot Elon Musk – vågar Sveriges liberaler? Foto: Henrik Montgomery / TT.

Det stormar om Storbritannien i sociala medier igen.

I centrum står en 10 år gammal rapport från nordliga Rotherham som avslöjade grova våldsbrott. Den visade att 1 400 minderåriga i staden – vissa så unga som 11 år gamla – mellan 2007 och 2013 rövats bort, misshandlats och blivit sexuellt utnyttjade. Vissa barn dränktes i bensin och hotades att bli uppeldade om de berättade, medan andra tvingades bevittna våldtäkterna.

De flesta förövare hade sydasiatisk bakgrund och de flesta barnen var vita, och de lokala myndigheterna anklagades för att ignorera (de ofta kvinnliga) socialarbetarnas varningar, av rädsla för att behöva tala om ”obekväma sanningar”. Rapporten väckte starka reaktioner, och kommunalrådet Roger Stone tvingades att avgå samt blev utesluten från Labour.

Skandalen är givetvis enorm, och såren lär sitta kvar länge. Men nu används händelsen av extremhögern med Elon Musk i spetsen för att anklaga Keir Starmer för att ha ”mörkat” dåden i sin dåvarande roll som riksåklagare (2008–2013), trots att det var under hans styre som de första rättsfallen mot sådana våldtäktsgäng lyftes. Problemen tystades snarare ned på lokalnivå, och först med den oberoende externa utredningen kom allt fram i ljuset.

Nu kan man tycka att sådana här lögner och provokationer borde ignoreras. Men då glömmer man att X fortfarande är den främsta plattformen för politisk mobilisering i västvärlden, som nu används för att påverka val – även i Europa.

Elon Musk har precis förklarat att Alternativ för Tyskland är landets ”enda räddning”, och lovat intervjua deras partiledare Alice Weidel på X inför det extrainsatta valet den 23 februari. Han har också skrivit att Keir Starmer borde fängslas och frågat sina följare om USA ”borde befria det brittiska folket från tyranniet”. Snart lär han börja lägga sig i svensk politik, utan tvekan på Jimmie Åkessons sida – som i sin tur kan erbjuda hjälp mot IF Metalls Tesla-strejk som skapat laddkaos bland fjällturister i Malung.

Så nu är frågan hur vi ska förhålla oss till att världens rikaste man, och den blivande amerikanska presidentens högra hand, använder sin makt och rena lögner för att stödja Europas högerextrema rörelser. Ett tydligare exempel på antidemokratisk desinformation är svårt att finna, och jag har svårt att se den principiella skillnaden mot Russia Today – som dessutom delar Elon Musks syn på Ukraina.

Inte minst som Putins chefsideolog Aleksandr Dugin själv är aktiv i Elon Musks strider på X. Den 5 januari var han generös nog att skiva ut strategin: ”Första steget: Tyskland – Alternativ för Tyskland snabbt till makten. Storbritannien – ned med Starmer, fram med Farage. Meloni – låt henne stanna (hennes ideologiska grunder är kompatibla med högerwoke). [Ja, han skrev faktiskt så.] Macron – ut, Le Pen in. Resten är av liten betydelse. Det är enkelt. Bara berätta för dem – dags att dra.”

Därför är Norges premiärminister Jonas Gahr Støre alltför mild när han kallar utvecklingen ”oroande”, men äntligen har den politiska mitten vaknat till liv. Erik Helmerson frågar rentav i Dagens Nyheter: ”Ursäkta och förlåt, men får vi tala om fascism nu?”

Det får vi uppenbarligen. Frågan är däremot om liberalerna är beredda till de tuffa åtgärder som krävs. Dels behöver vi ta itu med den stigande ojämlikheten, då rikedom snabbare än någonsin kan växlas in till politisk makt via de sociala medier som ständigt surrar i våra fickor. De måste i sin tur regleras betydligt hårdare, så att ägaren inte kan styra över innehållet – och de som inte lyssnar behöver möta lagens makt, som när X tillfälligt stängdes ned i Brasilien.

Det är alltså dags att visa vad som är viktigast – den privata äganderätten eller demokratin. Jag anar tyvärr vad svaret blir.

Utrikes 08 januari, 2025

Danskt vänsterparti allt mer splittrat om Palestina

Enhetslistans partiledare Pelle Dragsted samtalar med folktingsledamoten Rosa Lund vid det extrainsatta årsmötet i Hafnia-Hallen. Foto: Emil Nicolai Helms/Ritzau Scanpix.

Efter ett extrainsatt årsmöte har danska Enhetslistan beslutat att göra det lättare att utesluta medlemmar som inte följer partilinjen, särskilt i Palestinafrågan. Men ännu har ingen uteslutits – samtidigt vägrar direkt berörda medlemmar att avgå.

Lördagen den 14 december samlades socialister från hela Danmark ​​i en idrottshall i Köpenhamn till ett extrainsatt årsmöte för vänsterpartiet Enhetslistan. Anledningen var en motion om att göra det lättare att utesluta medlemmar som inte följer partilinjen. Motionen antogs med två tredjedelars majoritet. Det är första gången sedan partiets grundande 1989 som reglerna ändrats.

Konkret har frågan aktualiserats av protestgruppen Röd vänster, som vid samma möte också stämplades som en ”partiskadlig fraktion”.

I ett inlägg på Facebook skrev partiledaren Pelle Dragsted att Enhetslistan ”står vid ett vägskäl”, och förklarar varför han anser att åtgärden är nödvändig:

”Under en längre period har enskilda medlemmar och en organisation som kallar sig Röd vänster sått tvivel i offentligheten om några av våra mest centrala värderingar: försvaret av mänskliga rättigheter och avståndstagandet från alla former av terrorhandlingar och krigsförbrytelser. Det funkar helt enkelt inte.”

Röd vänster har i strid med partiledningens linje uttryckt sitt officiella stöd för Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP), en marxist-leninistisk grupp vars militära gren deltog i Al-Qassam-brigadernas attacker mot Israel den 7 oktober 2023, då 815 civila dödades. Gruppen har också krävt att Enhetslistan återupptar sitt samarbete med DFLP:s civila gren.

Det samarbetet pågick fram till i november, då partiledningen meddelade att man klippt alla band till DFLP och skickade runt ett internt meddelande om vilka riktlinjer som numera gäller:

Utöver kritiken i Gaza-frågan förespråkar gruppen ett danskt utträde ur Nato och EU, inställt militärt stöd till Ukraina, samt att den privata äganderätten över produktionsmedlen avskaffas.

”Offentliga uttalanden om stöd till eller sympatier med rörelser som deltog i attacken den 7 oktober, och uttalanden som inte erkänner årsmötets beslut att avsluta samarbetet med DFLP skadar Enhetslistan och vår förmåga att skapa det nödvändiga förtroendet från fler, och för vårt arbete i de breda folkrörelserna”, stod det i texten.

Det fick två medlemmar i partistyrelsen att avgå i protest. En av dem, David Rønne, riktade kritik mot ledningens hantering av frågan i en intervju med Danmarks Radio:

– Det är min upplevelse att man med detta beslut har valt att inte jobba med att skapa dialog och avspänning inom partiet.

Det var också i november som en grupp medlemmar krävde att reglerna för uteslutningsärenden bör ändras på ett extraordinärt årsmöte. Sedan dess har frågan blivit ännu mer tillspetsad.

I centrum står Christian Ivan Jacobsen som sitter i såväl Röd vänsters som Enhetslistans styrelse, och som på grund av regeländringen nu är direkt hotad av uteslutning. Hittills har dock inget beslut fattats i frågan, och varken partiledaren Pelle Dragsted eller talespersonen Rasmus Holme Nielsen har velat kommentera saken offentligt.

Christian Ivan Jacobsen har i sin tur sagt till kvällstidningen B.T. att han inte tänker avgå från sina uppdrag.

”Det är inte min plan”, skriver han i ett svar till tidningen.

”Just nu sitter jag i huvudstyrelsen, och har blivit vald av ledamöterna. Jag anser att jag har ett ansvar gentemot dem och kommer därför åtminstone att fortsätta till nästa årsmöte då en ny huvudstyrelse ska väljas. Jag hoppas att situationen kan bli bra igen, och att jag kan stanna.”

Röd vänster grundades förra året som en protestgrupp för personer som är desillusionerade över Enhetslistans nya ledare Pelle Dragsteds linje, och bland medlemmarna finns flera högt uppsatta profiler i Enhetslistan. Utöver kritiken i Gaza-frågan förespråkar gruppen ett danskt utträde ur Nato och EU, inställt militärt stöd till Ukraina, samt att den privata äganderätten över produktionsmedlen avskaffas.

Läs mer

Det faktum att omkring en tredjedel av medlemmarna på årsmötet röstade mot partiledningens förslag om regeländring tyder på att konflikten i Enhetslistan är djup, enligt en analys i B.T.. Liknande problem har också uppstått i svenska Vänsterpartiet, där medlemmarna Björn Alling och Kristofer Lundberg har uteslutits efter att ha gått emot partiledningen i Gaza-frågan, samt i norska Socialistiska Vänsterpartiet.

Flamman har sökt Christian Ivan Jacobsen, som har avböjt att kommentera saken, samt partiledaren Pelle Dragsted.

Essä 08 januari, 2025

Den omänskliga faktorn

Träskulptören Jan D. Ehlers tillsammans med modellen Jyoti i den förstnämndas verkstad i tyska Sachsen. Konst, från målningar till litteratur, är en av de viktigaste råvarorna för artificiell intelligens. Foto: Tschiponnique Skupin/Zuma/TT.

Storföretagens avancerade AI-modeller tränas på texter, låtar och bilder som skapats med mänsklig kreativitet. Då uppstår frågan – borde de inte betala oss?

Den 18 augusti i fjol tackade Donald Trump för stödet från världens största musikartist Taylor Swift. Han delade en bild som föreställde henne i cowboyhatt med texten ”Taylor vill att du röstar på Donald Trump”, och kommenterade: ”Jag accepterar!”

Det fanns bara ett problem: bilden var AI-genererad.

Medan det blir allt svårare att avgöra vilka bilder i sociala medier som är skapade av mänsklig hand, och vilka som genererats av algoritmer börjar allt fler kulturskapare undra över sin framtid.

Inte minst bland illustratörer, översättare, låtskrivare och skådespelare sprider sig en fruktan för att man inom en snar framtid kommer att trängas undan av generativ AI (artificiell intelligens). Kulturarbetarna är förvisso inte ensamma. Även bland ekonomer, jurister och ingenjörer spekuleras det i hur stor del av arbetsmarknaden som ska försvinna. Men i sådana fall blir det ändå lättare att jämföra med det tidigare ödet för maskinskriverskor eller typografer: två yrken som raderades ut av persondatorn.

Företag som IBM och Microsoft tjänade massor av pengar på kontorens datorisering, men de kunde knappast beskyllas för att exploatera maskinskriverskor eller typografer. Den arbetskraft som gjordes onödig av datorerna hade inte ens indirekt varit delaktig i att utveckla datortekniken. Här finns en skillnad mot vad som sker när AI-tjänster i dag används för att illustrera eller översätta, göra bakgrundsmusik till en reklamfilm eller läsa in en ljudbok. Vad vi i sådana fall kallar för ”AI” är inget annat än statistiska modeller skapade genom att analysera tidigare produkter i samma genre.

Den maskinskapade illustrationen hade aldrig varit möjlig om inte AI-företaget skaffat sig tillgång till miljontals illustrationer, som redan skapats av mänskliga illustratörer. På samma sätt bygger Google Translate på det arbete som i åratal utförts av mänskliga översättare, vilket blev tillgängligt att exploatera först efter att Google med start 2005 åkte runt på världens bibliotek för att skanna in fysiska böcker. Ett resultat av denna digitalisering var att forskare och allmänhet fick tillgång till en användbar sökmotor: Google Books. Men för Google som företag handlade projektet mer till att samla råmaterial för dataanalys. Olika översättningar av samma bok användes för att bygga världens dittills bästa system för maskinöversättning.

Varken översättare, författare eller bokförlag hade tillfrågats på förhand. Såväl författarnas som bokförläggarnas organisationer i USA stämde Google för intrång i upphovsrätten. Processen drog ut i tio år innan domstolen slutligen konstaterade att Google inte gjort fel. Vad Google gjorde med miljontals böcker förklarades vara fair use (”skäligt bruk”) – ett begrepp som är unikt för USA:s upphovsrättslagstiftning och ger stort tolkningsutrymme.

Fejkare. Bilderna på en tung påve i Balenciaga-jacka som publicerades av AI-tjänsten Midjourney förra året väckte stor uppmärksamhet. Foto: Midjourney/AI.

Rättsfallet bildar en viktig föregångare för de nya strider som just nu seglar upp i amerikanska domstolar. Flera av de stora aktörerna inom AI-industrin stäms för att ha inkränktat i upphovsrätten genom att, utan tillstånd och urskillningslöst, ha använt sig av text, bild och ljud som finns tillgänglig på webben. Processerna kommer att ta lång tid, och stora pengar står på spel. Det har väckt hopp hos vissa av dem som upplever sina jobb som hotade.

Men även om det skulle sluta i att AI-företagen tvingas betala för sitt bruk av upphovsrättsskyddat material är det långt ifrån givet att enskilda konstnärer, journalister eller översättare kan se sig som vinnare.

På senare år har allt mer av världens börskapital flytt från andra branscher och världsdelar för att söka lyckan hos de USA-baserade teknikföretag vars framtidsstrategi handlar just om att bli storspelare inom AI. Tre företag har under det gångna året turats om att vara världens högst värderade: Microsoft, Apple och Nvidia. Allt fler svenskar väljer att, i linje med experternas råd, pensionsspara i vad som kallas en ”global indexfond”, exempelvis Avanza Global – där tjugo procent av pengarna läggs i dessa tre företag.

AI-industrins framtida lönsamhet hänger i hög grad på två slags råvaror: naturresurser och kulturresurser. Misslyckas företagen med att säkra billig tillgång till dem i ständigt större kvantitet, kan det bli svårt att förverkliga de framtida vinster som motiverar dess börsvärde.

Den stora striden som nu seglar upp rör sakens andra sida: om någon ska kunna kräva betalt för att dess alster används som råmaterial vid träningen av en AI-modell.

Ena råvaran är materiell: energi. Att skapa en AI-modell är att utgöra en ofattbar mängd statistiska beräkningar för att hitta mönster i text, ljud och bild. Beräkningarna görs i datacenter som slukar energi och därtill måste kylas med vatten. En utveckling mot än mer sofistikerade AI-modeller kommer att förbruka ännu mer energi och vatten. Om det ska gå måste det byggas många, många fler kraftverk: detta budskap har gång på gång riktats till politiker från Sam Altman, vd för OpenAI.

Andra råvaran är immateriell: mänsklig kultur. Kunskap, konstnärliga uttryck, språk och stil – allt detta kan AI-modellerna bara lära sig från träningsdata som måste hålla viss grundkvalitet. Materialet omfattas i de allra flesta fall av upphovsrättsligt skydd. Men hittills har AI-företagen i stort sett kunnat inhämta det från den öppna webben, allt från tidningsartiklar till poplåtar, utan att fråga om lov eller betala. Inom delar av industrin uttrycks redan farhågor för att utvecklingen av generativ AI kan vara på väg att avstanna, eftersom det blivit svårt att ytterligare öka mängden träningsdata i form av mänskligt skapad kultur. Då blir det desto viktigare att inte möta upphovsrättsliga hinder.

”Att påtvinga skaparna av AI-modeller kostnader för upphovsrättsligt ansvar kommer antingen att döda eller avsevärt hämma deras utveckling.” Så uttrycker sig den inflytelserika riskkapitalfirman Andreessen Horowitz i en inlaga till amerikanska staten. Möjligheten att använda gratis träningsdata är själva förutsättningen för ”enorma investeringar” i AI, om man får tro firman, vars ägare står nära Donald Trump.

Om detta är sant, borde den senaste vågen av upphovsrättsliga stämningar i princip kunna utlösa en börskrasch i USA, med tanke på att de största företagens aktievärden till övervägande del motiveras av löften om fortsatt AI-utveckling.

”AI och upphovsrätten” är ett frågekomplex som länge fått jurister att lägga pannan i veck. Dess ena sida gäller själva slutprodukterna: vem har rätten till en bild som skapats av en AI-modell? Kan den som skrivit en avancerad prompt (textinstruktion) betraktas som bildens upphovsman, alltså som en bildkonstnär? Vem ska hållas skyldig om bilden visar sig vara ett plagiat? Kring dessa frågor återstår stora oklarheter. Den praxis som etablerar sig kommer säkert att skilja sig både mellan konstarter och mellan länder.

Men det är inte upphovsrätten till slutprodukterna som är den ekonomiskt avgörande frågan för AI-industrin. Den stora striden som nu seglar upp rör sakens andra sida: om någon ska kunna kräva betalt för att dess alster används som råmaterial vid träningen av en AI-modell.

Originell. Taylor Swift anländer till en amerikansk fotbollsmatch mellan Kansas och Miami, den 13 januari 2024. Eller? Superstjärnan blir ofta utsatt för fejkade AI-bilder, inte sällan med politiskt eller pornografiskt innehåll. Foto: Ed Zurga/AP/TT.

I det allra mest uppmärksammade rättsfallet har New York Times stämt både Microsoft och OpenAI. Det är nämligen klarlagt att tidningens artikelarkiv är en av de enskilt största källorna, vid sidan av Wikipedia, som använts för att träna AI-modellen bakom ChatGPT. Frågan är kort sagt om agerandet kan försvaras med hänvisning till en samhällsnytta, när nu Sam Altman försöker göra om OpenAI till ett vanligt vinstdrivande företag, trots att det grundades av en ideell stiftelse. Samtidigt har New York Times skickliga advokater som framhåller samhällsnyttan i god journalistik. Målet för tidningen tycks inte bara vara ett saftigt skadestånd, utan snarare att få fortlöpande licensbetalningar, alltså att tilldömas en andel i de vinster som görs av OpenAI och andra AI-företag som använt texterna som träningsdata.

Ett liknande rättsfall gäller bild i stället för text. Världens största bildbyrå, Getty Images, har stämt de två AI-företagen Midjourney och Stability. Även för Getty Images tycks slutmålet inte vara att sätta stopp för AI-företagens affärsidé, utan att få en del av deras intäkter. Traditionellt har bildbyråer köpt bilder av fotografer, för att sedan sälja dem vidare till tidningar och reklambyråer som vill använda samma bilder. Men nu kan man tänka sig ett scenario där bildbyrån gradvis förvandlar sig till en råvaruleverantör, som sälja bilderna till AI-företag, som i sin tur säljer sin tjänst till reklambyråer. Då skulle en yrkesfotograf fortfarande kunna försörja sig på att sälja bilder till Getty Images – men vore yrket detsamma när fotografierna som tas inte längre är tänkta att ses av människor?

På musikfronten har ett liknande åtal väckts mot företaget bakom Udio, en AI-tjänst som kan generera musik utifrån skrivna instruktioner (se min artikel i Flamman 18/2024). En sådan tjänst skulle aldrig ha kunnat skapas utan att använda all tillgänglig musik som träningsdata, men i detta fall handlar åtalet mer om slutprodukterna. Enligt skivbolaget Universal kan Udio i vissa fall generera musik som är så lik befintliga verk att den inkräktar på upphovsrätten – en svår gränsdragning som ofta återkommer i fråga om standardiserade poplåtar och årligen brukar aktualiseras i samband med Eurovision.

Upphovsrätten var från början, alltså på 1700-talet, en reglering av en viss sorts teknik: tryckpressen. Tanken var att ge den individuella författaren kontroll över det kommersiella tryckandet av böcker, men på ett balanserat sätt. Författarens ensamrätt gäller bara bokens ”form”, alltså i vilka ord den har formulerats. ”Innehållet” i en bok förblir däremot allmän egendom: ingen kan hindra någon från att återge en ren faktauppgift eller att i egna ord återberätta handlingen i en roman.

Är det inte denna filosofiska distinktion mellan form och innehåll som vår tids AI-modeller, i kraft av sin matematiska komplexitet, har lyckats kringgå? Tjänster som ChatGPT är utformade för att kunna återge såväl faktauppgifter (om än utan sanningsgaranti) som litterära stilar – men utan att bokstavligen kopiera de ordföljder som någon redan äger upphovsrätten till. En AI-modell kan inte göra något som den inte har lärt sig av människor; i moralisk mening bygger hela trolleriet på exploatering av andras arbete. Men vanligtvis finns det ingenting i slutprodukterna där någon annan kan hävda individuell upphovsrätt.

Mycket pekar mot att det kan krävas helt nya politiska strategier för att skydda mänskliga kulturresurser från AI-industrins exploatering.

Under de senaste 200 åren har upphovsrättens fält utvidgats. Från text till bild och musik. Från tryckta noter till musikaliska och teatrala framföranden. Till nya medier som film och radio. För att inte tala om svårigheterna att upprätthålla en upphovsrättslig ordning när det mångfaldigande som tidigare krävde en tryckpress kunde göras med en kassettbandspelare eller fotokopiator. Allt detta bidrog till att göra upphovsrätten till mindre av en individuell rättighet, mer av en fråga om kollektiv fördelning av resurser. Detta kom i Sverige att administreras av organisationer som Stim eller Författarfonden: formellt fristående från staten, men ändå med ett statligt uppdrag att företräda alla rättighetshavare inom en viss konstart.

Upphovsrättslig kollektivism blev på från 1960-talet till något av en nordisk specialitet. Nu väcks röster för en liknande lösning för att tvinga AI-industrin betala för sin träningsdata. Förra månaden blev Spaniens regering först ut med ett lagutkast om vad som på svenska kallas ”avtalslicens” för AI-träning. Tanken har också nyligen lyfts av svenska regeringens AI-kommission, liksom av en rad svenska upphovsrättssällskap. Avtalslicens innebär att en enda organisation ges mandat att representera alla rättighetshavare, även de oorganiserade, i förhandlingar med AI-företag om licens för att få använda träningsdata.

Frågan är bara hur intäkterna sedan ska fördelas. Hur mycket ska poeterna eller programmerarna få jämfört med journalisterna eller forskarna – för att bara nämna några som bidrar med träningsdata i textform. Ska bara professionella kulturskapare få betalt, eller ska även Wikipedia få sin del? Hur blir det för ljudboksinläsarna när de kanske ersätts av AI-röster som låter till förväxling likt dem själva? Klangen i ens röst omfattas inte av upphovsrätt.

Idéerna om att omfördela pengar från AI-industrin till kulturarbetarna – exempelvis via avtalslicens – förutsätter ju också att det finns pengar att ta, det vill säga att AI-företagen faktiskt blir så lönsamma som deras investerare hoppas på. Men om det blir så är knappast säkert. Som vi har sett, vilar hela kalkylen inte minst på en ständigt ökad förbrukning av energi och vatten.

Läs mer

För den som snarare är skeptisk till AI-industrin som sådan och som fruktar dess koncentration av kapital och makt, finns ännu så länge föga skäl att sätta sitt hopp till upphovsrätten. Mycket pekar mot att det kan krävas helt nya politiska strategier för att skydda mänskliga kulturresurser från AI-industrins exploatering.

Tills dess finns desto större anledning att sätta en gräns för hur dess hejdlösa förbrukning av naturresurser.

Inrikes/Nyheter 07 januari, 2025

Teslakaos i Malung – bolaget skyller på facket

Teslas globala laddchef lovar fler ”superchargers” i bland annat Idre och Sunne - men medger att man inte ser någon tydlig väg framåt. Foto: Jessica Gow/TT.

En ringlande kö av elbilar lång nog satte Malung på världskartan i helgen. Anledningen är bristen på både underhåll och utbyggnad av Teslas ”superladdare”. Bolaget klagar på facket – som fortfarande inte vill vika en tum, förrän ett kollektivavtal är påskrivet.

I helgen flaggade SMHI för snöstorm i Malung-Sälen i helgen, med varningar för svåra trafikförhållanden, stillastående fordon och störningar i elnätet. Teslaförarna i Dalarnas fjälltrakter fick smaka på lite av alltihop. Efter söndagens ”stugbytardag” i Malung fick orten internationell uppmärksamhet, då videor spreds på över hundra Teslor som köade till en enda laddstation. 

– Detta är verkligen ett tecken på hur dålig infrastrukturen för elbilar är, för det brukar se ut så här vid just stugbytardagar, på alla stråk där folk kör till och från fjällen, säger Marcus Möller från Ludvika till Flamman.

Han har kört Tesla sedan 2018, och är aktiv i Tesla Owners Club Dalarna. Enligt honom har laddarna byggts ut ”ordentligt” sedan 2018, men han menar samtidigt att köproblemet trots det blivit värre just de senaste åren.

 – Mycket av nyetableringen har blivit stoppad på grund av sympatistrejker. Att Tesla öppnat upp sitt laddnätverk för övriga elbilstillverkare gör dem inte heller direkt kortare. 

Sedan fackförbundet IF Metall gick ut i strejk mot företaget hösten 2023 har flera andra yrkesgruppers fack anslutit sig till blockaden. Det gäller även de elektriker som ansvarar för underhåll av företagets elinfrastruktur.

– De är ålagda sympatiåtgärder från bland annat Elektrikerna och Vision, säger Ulrica Malmberg, ombud på IF Metall Dalarna, till Flamman.

Det händer ju på grund av att Tesla inte vill teckna kollektivavtal. Man försöker lösa konflikten, men Tesla är inte riktigt villiga till det.

Teslachefen, Trump-vapendragaren och världens rikaste man Elon Musk har haft ögonen på helt andra saker än svenska skidorter de senaste dagarna på sin plattform X: brittiska våldtäkter, tysk högerextremism, och att kalla finska 30-åringar efterblivna. Det var i stället Max de Zegher, global laddchef för Teslas Superchargers och bosatt i Kalifornien, som fick kommentera trafikstockningen i Malung i ett inlägg:

”Som förutspått lider svenska elbilsförare, och infrastrukturen håller inte om inte Superchargers blir laddade av bolagen som nu blockerar dem. Laddarna är kritisk infrastruktur, särskilt under restäta dagar som denna. Över hundra enheter i Sverige skulle ha fått ström i vinter, om det inte var för sympatistrejkerna”, skriver han.

Dennys Bello, kommunikationschef på Elektrikerna, håller inte med om att trafikkaoset vid Malungs enda laddstation kan skyllas på facken.

”Det är beklagligt att Elon Musk och Teslas antifackliga hållning går ut över vanliga semesterfirare”, skriver han till Flamman.

”Våra medlemmar kommer slå på elen den dagen bolaget tar sitt förnuft till fånga och skriver på ett kollektivavtal. De flesta svenskar, även de som kör en Tesla, tycker nog att det är rimligt att världens rikaste man har råd att ge sina arbetare schyssta arbetsvillkor.”

Ulrica Malmberg menar att man från IF Metalls håll inte heller tycker att situationen är speciellt kul, men att den samtidigt är ”ofrånkomlig”.

– Vi tycker också det ska byggas ut. Det är en jätteviktig investering, men den kan inte ske till vilket pris som helst. De som jobbar för Tesla ska ha lika bra villkor som alla andra på arbetsmarknaden.

Max de Zegher lovar att bygga ut fler laddstationer i närliggande orter – ”Malung, Käppen, Vansbro, Idre, Särna, och Sunne” – men medger att det ännu inte finns någon ”tydlig väg mot att sätta på strömmen”. Tesla har under det senaste året använt sig av strejkbrytare i Sverige, och på andra sätt försökt kringgå den av IF Metall initierade blockaden.

– Vad Tesla kan komma att göra åt det vet jag inte. Jag känner inte till ifall de skickat strejkbrytare eller något just till Dalarna än, händer det får vi möta det där och då, säger Ulrica Malmberg. Hon fortsätter:

– Det finns ett väldigt smidigt sätt att lösa det här, och det är att Tesla tecknar kollektivavtal. Då tror jag det kommer lösa sig väldigt bra.

Flamman har sökt Tesla och Elektrikerna.