När vänsterpartiets Lars Ohly och Mona Sahlin stod framför tv-kamerorna utanför Syninge kursgård var det första gången s och mp deltagit på ett v-partistyrelsemöte. Med tanke på att de har sexton budgetuppgörelser bakom sig är nyheten inte dramatisk. Det verkligt historiska är att vänsterpartiet tänker ingå i nästa regering och nu har två år på sig att manövrera sig fram till bästa tänkbara position.
Socialdemokraterna och miljöpartiet hade dock redan enats om att skippa smekmånaden och inledde med att döma ut vänsterpartiet ekonomiska politik.
Budgetfrågorna är centrala i varje regering – det är bara att titta på regeringen Reinfeldts pengavånda kring snart sagt varenda fråga från försvaret till statliga anslag till forskning. Om detta är upptakten till alternativet är det värt att noga analysera S och Mp:s motiv och tänkbara strategier.
För socialdemokraterna är redan en prestigeförlust att tvingas regera med andra partier. Det finns gott om gubbar som fick sin partiskolning under Koreakriget som tycker att det vore mer aktuellt att åter stencilera cirkulär 1144 än att sätta sig ner och diskutera med Lars Ohly. Deras avoghet bleknar dock i ljuset av de fackliga socialdemokraternas inställning till miljöpartiet, som där sällan nämns utan otryckbara tillmälen. För att socialdemokraterna blir det viktigt att sätta sina koalitionspartners på plats om inte annat så för att hantera det egna partiet.
De kan redan nöjt konstatera att Miljöpartiet inte har några ambitioner annat än att bli regeringens parkförvaltning vilket gör det betydligt lättare att handskas med vänsterpartiet. Två små partier mot ett stort hade kunnat innebära att s åter fick rollen som ogin storpotät. Men med miljöpartiet vid sin sida är det uppenbart att det är vänsterpartisterna som är galna. Dessutom kan s och mp fortsätta påstå att de driver på samarbetet mest, medan de skjuter hotet om en ändring av status quo i sank.
Det är inte svårt att förstår varför Miljöpartiet går med på detta spel: de vill gärna få positionen som förstahandpartner till det stora partiet. Men eftersom de också i processen har gjort sig av med många tidigare profilfrågor blir det irriterande att ta in ett parti som inte lägger sig platt. Trots att mp och v ligger längst ifrån varandra i just den ekonomiska politiken finns det många mp-väljare som tycker det är ganska problematiskt med ett Mp som gladeligen skickar svensk trupp till Afghanistan och omfamnar EU.
Socialdemokraterna har ett liknande internt problem, men i den ekonomiska politiken: vänsterpartiet står för politik som partiet självt har övergett till mångas stora besvikelse. Det kan verka enklare att peka och säga ”ni kommunister” som Göran Persson försökte på Stortorget i Karlskrona 1995 än att ta den interna diskussionen, vilket han fick gå över till när han förstod att det var en socialdemokrat han pratade med. Det kan i sin tur innebära att man frivilligt ger upp en viktig del av sin väljarkår, som Persson fick märka tre år senare.
S och Mp har alltså valt att att gå på en av de mer abstrakta punkterna, vänsterpartiets krav på att ta bort det s.k. utgiftstaket. Därmed tänker de att de inte kommer behöva argumentera för frysta sjuksköterskelöner eller fortsatt osthyvling av offentlig verksamhet. Men det kommer sannolikt inte räcka i längden: även om vänsterpartiet som tidigare inordnar sig under taket finns det idag goda argument för att höja det. Och även om vänsterpartiet är ensamt som riksdagsparti om att vilja komplettera utgiftstaket med en sysselsättningsmarginal och en garanti för högre skatteintäkter är de i gott sällskap med LO.
Både Koreakriget och budgetsaneringen tillhör trots allt historien. En dag märks det förhoppningsvis även i Rosenbad.
/Aron Etzler
