Beslutet att inleda ett samarbete med socialdemokraterna och miljöpartiet inför valet 2010 innebär en chans att stärka och förnya arbetarrörelsen som politisk kraft. Det innebär också en chans att stärka vänsterpartiet som kraft inom arbetarrörelsen. Därför ser jag med entusiasm fram emot samarbetet, även om det givetvis inte kommer att bli helt lätt.
Vi fattade två viktiga beslut på partikongressen 2008. Dels att vi ska förnya vårt arbetssätt och bli bättre på att lyssna, föra dialog med människor och verka som en rörelse i allians med andra rörelser och organisationer. Dels att vi har för avsikt att ingå i den regering som 2010 ersätter den sittande högerregeringen. Besluten väger lika tungt sinsemellan, och vi måste lyckas med båda för att nå det allt överordnade syftet: att bryta högerdominansen i svensk politik och påbörja bygget av ett jämlikt och solidariskt samhälle. Förutsättningarna för att entusiasmera människor för ett sådant projekt är, vågar jag påstå, större än på mycket länge. Vänsterpartiets möjlighet att spela en relevant roll i det projektet likaså.
För det första har kollapsen för finanssektorn och de katastrofala följderna i form av förlorade arbetstillfällen satt nyliberalismens misslyckande i blixtbelysning. Den breda kritiken mot högerregeringens passivitet och kraven på statligt ingripande är också ett stöd för en ekonomisk-politisk nyorientering. Alltfler inser dessutom att klimathotet kräver mer av långsiktiga investeringar och åtaganden som ”marknaden” inte kommer att göra. Vänsterpartiets kritik av rådande ekonomiska dogmer, inklusive normpolitiken har aldrig varit mer relevant än nu, och de faktiska omständigheterna kommer att tvinga fram omprövning både globalt och i Sverige. De ekonomiska regelverk vi accepterat för att ingå i samarbetet med s och mp är därmed i stora delar i praktiken passé. Desto viktigare att vi finns med i utformningen av ett bättre alternativ.
För det andra har en strategiskt viktig dörr öppnats för oss som parti under hösten. De högljudda protesterna mot tvåpartisamarbetet mellan s och mp visade att det finns ett starkt stöd för samverkan med vänsterpartiet inom fackföreningsrörelsen och inom socialdemokratin. Upproret och det faktum att Sahlin tvingades vika sig för det talar för att vänsteropinionen inom s och LO har stärkt sina positioner. Vänsterpartiet kommer således in i samarbetet på mandat långt utanför våra egna medlemsled. Det innebär höga förväntningar på att vi verkligen ska påverka politikens innehåll. Det i sin tur ger oss en historisk möjlighet att fördjupa vårt samarbete med den breda arbetarrörelsen, där alltfler röster efterfrågar både organisatorisk och politisk förändring.
Möjligheten att skapa allianser och bygga upp ett starkt tryck för förändring av politiken i samverkan med facken och andra folkrörelser är kanske det tyngst vägande skälet bejaka det samarbete vi nu går in i. Det är inte i förhandlingar och uppgörelser i slutna rum som politikens riktning avgörs. Den avgörs av människors engagemang och det opinionstryck starka folkrörelser utanför parlamentet kan skapa. När vi nu utformar samarbetsformerna är det därför avgörande att vi skapar en bred och öppen process, där de överenskommelser och kompromisser som tas fram diskuteras och förankras både i våra respektive partier och i andra organisationer och rörelser som vi vill ska vara med och utforma den rödgröna politiken. Det engagemang och den entusiasm för förändring både i vårt eget parti och inom fackföreningsrörelsen jag mött när jag rest runt och pratat med folk under hösten bådar gott för att det ska lyckas.
