Vänsterpartiets långsiktiga strategi inför valet 2014 gick ut på att visa upp goda exempel på samarbeten där vänsterpolitik genomförts. Kommuner med gratis kollektivtrafik, sex timmars-arbetsdagsförsök och rätt till heltidsreformer visades stolt upp. Det var bra. För ett parti som i var och varannan minut måste stå till svars för sovjet-kramandet som utspelade sig för ett halvt sekel sedan så är viljan stark att omforma bilden av sig själv.
Att visa att man kan, vågar och vill vara med och ta ansvar för en politik som förbättrar människors vardag och inflytande är nödvändigt. Genom att sätta ett tryck på regeringen så har Vänsterpartiet påverkat höjningen i A-kassan, varit med och tagit bort stupstocken, inföt glasögonbidrag och gratis mediciner till barn. Det är viktiga reformer, men räcker de när Magdalena Andersson fortsätter att bära Anders Borg-kostym?
Under fredagen släppte SR:s Ekot-redaktion en ”nyhet” om att det finns krav på att Vänsterparitet ska lämna budgetsamarbetet, eftersom regeringen rört sig i en mycket restriktiv riktning i asylpolitiken. V i Malmö har skickat in ett brev till partistyrelsen (läs det här) och ledande, ännu okända, partistyrelseledamöter har till Ekots reporter sagt att de stödjer kravet på att lämna samarbetet. Att den kritiken fram tills nu skulle varit hemlig är inte sant. Frågan om ett fortsatt samarbete har lyfts i olika forum både internt i partiet och externt av till exempel denna ledarsida.
Att den här diskussionen förs i hetluften är bara bra för Vänsterpartiet. Vill man att V ska hålla regeringen på armlängds avstånd och inte uppfattas som att man sitter i dess knä, så är den här typen av kritik, mycket bra.
Så, till sakfrågan. Att bryta samarbetet på grund av höstens ”andrum”-haveri är dock ett begripligt krav och tillfredsställer säkert kärnväljarna. Men det är redan väldigt tydligt för väljarna att V inte stödjer regeringens flyktingpolitik. Något konkret resultat av att ytterligare markera mot den, förutom att det känns bra, är svårt att se. Socialdemokraterna är dessutom mer känsliga för kritik från V när det gäller den ekonomiska politiken (där V och LO står varandra nära) än för kritik i flyktingpolitiken. Ska man provocera och skrämma S så är det bättre att bryta på den ekonomiska politiken.
Alltså: ”Bråkets” orsak är i grund och botten den ekonomiska politiken. Hade Vänsterpartiets förhandlingsdelegation fått igenom banbrytande ekonomisk politik i samarbetet med regeringen, så hade inte den här typen av kritik uppstått. Det är just för att resultatet av budgetförhandlingarna är så magert som det snabbt blir andra saker som väger tyngre i den motsatta vågskålen.
Ekonomisk-politiska talespersonen Ulla Andersson kommenterade nyheten genom att säga att det finns en majoritet i partistyrelsen som vill fortsätta förhandla. Man ger sig alltså in i en fjärde budgetförhandling med regeringen och utifrån vad man kommer fram till tar man ställning till fortsatt samarbete. Om regeringen, mot förmodan, kommer fram till att det är Keynes och inte Borg som ska få råda i finansdepartementet så kan Ulla Andersson och V ta på sig äran för det det. Gör regeringen det mest sannolika, det vill säga fortsätter status quo-linjen, så kan V lämna redan i förhandlingarna om vårbudgeten utan att det ger ett parlamentariskt ohållbart läge. Så länge Allianspartierna röstar på sina egna budgetar kommer regeringens ändå att vinna störst stöd. Då kan Vänsterpartiet få blomma ut och, med finansierade förslag, redovisa det vänsteralternativ som det här landet så väl behöver.
