Det började som en ”flyktingkatastrof” sommaren 2015 – då vi med katastrof menade framför allt hur Medelhavet blev en massgrav för människor på panikflykt från kriget. Under senhösten och vintern blev det istället en ”flyktingkris”: nu handlade det om en kris för oss, för svensk välfärd.
Den krisen används nu av högern som murbräcka för välfärdskross och lönesänkningar. Maria Rankka formulerade det tydligt i SvD (6/2): ”[Flyktingkrisen] kan skapa den mentala mobilisering som krävs för att kunna genomföra ett antal nödvändiga reformer”. Många saker skapar nu den ”mentala mobiliseringen”: allting från politiskt schablonprat om ”stora utmaningar” till att polisen åker tunnelbana med kulsprutepistoler. Dagens Industris ledare 22 februari visar också hur användbar krisstämningen är för högern: under hotet av inte mindre än fyra (!) pågående eller hotande kriser uppmanar tidningen till samlingsregering S-M.
Att vi nu har en krismedvetenhet som framför allt gynnar Alliansen är delvis regeringens eget fel. Som motivering till stoppolitiken valde man att målande beskriva vilka prövningar landet stod inför. Det var också ett sätt att sänka förväntningarna. Men eländesretoriken har slagit tillbaka med kraft. Det regeringen underskattade var hur krispratet skulle blandas upp med det redan utbredda politiska missnöje som dominerat bland väljarna sedan slutet av förra mandatperioden. Tillsammans blev det en farlig brygd. Nu sitter vi med ett av de mest destruktiva samhälls- och debattklimaten som våra generationer har upplevt.
Det har sagts att konflikten om låglönejobb är en chans för Stefan Löfven att (för en gångs skull) få till lite höger-vänster-konflikt i politiken. Det är sant, och han har tagit den. Känslan är att vänstern vinner debatten, men hallå – det är högerns förslag vi diskuterar. Höger-vänster är kul, men hur kul är det att det är en helt och hållet defensiv strid? Vad det gäller är att få stopp på ångvälten – allt reaktionärt som motiveras av ”flyktingkrisen” – och börja få den att rulla åt andra hållet.
Tiotusenkronorsfrågan är hur man gör det utan att vifta bort människors reella känsla av kris. Att försöka säga att det inte är så farligt egentligen kan inte vara någon huvudstrategi, även om det också är bra att någon ifrågasätter medias överdrifter om kaos och kris.
Jag tror att det kan handla om fyra punkter:
1) Erkänn att det är en slags kris – men en övergående. Det krävs ett överbryggningspolitik för att hantera en kraftigt ökad befolkning på kort tid. Människors upplevelse av oordning är helt korrekt, men den är begränsad i tid. Högerns idéer om långsiktiga reformer passar absolut inte in här.
2) Nej, det är ingen ”stor utmaning”. För dagen kommer sådana ord bara att förstärka kriskänslan. Det går inte att önska sig att en ”utmaning” ska ändra debatten bara för att det är ett annat ord. Det är självklart att en vänsterregering och ett välfärdssamhälle klarar av mottagandet av krigsflyktingar.
3) Hitta den reella krisen i krisen. Regeringen kan till exempel bekräfta människors oro på en punkt: oron för att vinstdrivande företag driver underbemannade flyktingboenden och ger krigsflyktingarna sämst möjliga förutsättningar att börja läka sina sår. Det blir en höger-vänsterkonflikt om krisen som leder till diskussion om den egna politiken, inte om motståndarnas.
4) Använd vänsterns bästa gren: moralen. Strunta i signalpolitiken om att socialdemokrater och miljöpartister också kan ställa krav. Det utgår bara från en ledsam syn på opinionen. Alla människor är dubbla. Vi har en hård sida som tilltalas av att höra att flyktingar måste anpassa sig när de kommer hit. Men vi har en annan sida som högern aldrig klarar av att locka fram: en stolthet över solidariteten, en känsla för vad som är rätt i en situation när människor dör. Ta ibland tillbaka diskussionen till utgångspunkten för hela situationen. Till flyktingkatastrofen – som vi en gång upplevde den.
