Brittiska huspriser rusar. Amerikanska löner har fastnat på så låga nivåer att det blir svårare att skaffa barn. Europeiska jobb blir otryggare och pensionsprognoserna allt mer dystra.
Det är kontentan i en undersökning som brittiska tidningen Financial Times (FT) nyligen publicerade om den familjebildande generationens ekonomiska utsikter efter pandemin. Artikeln fokuserar på den engelskspråkiga världen och Sydeuropa, men undangömt i texten finns enkätsvar från ett land som sällan nämns i dessa sammanhang – det socialdemokratiska föregångslandet Sverige.
45 procent av de svenskar under 35 år som har svarat på enkäten spår att det kommer bli svårare för dem att hitta ett tryggt jobb än det var för deras föräldrar. Nio procentenheter fler än i USA. Fler än var tredje ung svensk anser också att de har lägre chans att köpa en bostad än vad föräldrarna hade. Och 58 procent tror att de har sämre möjlighet än den föregående generationen att få en god pension. Även på det området är de självskattade framtidsutsikterna dystrare än i USA.
Financial Times reserverar sig med att undersökningen är indikativ snarare än vetenskaplig, men artikelns kompletterande siffror från olika delar av den industrialiserade världen talar sitt tydliga språk: finanskrisen 2008 befäste ungas arbetslöshet, långt färre äger i dag sin egen bostad och den gamla regeln att nästkommande generation tjänar mer pengar än den förra är satt ur spel. I stället är det just arv från föräldrar – eller bristen på det – som i allt högre grad avgör ens ekonomiska situation.
Man kan invända att svenskar kanske är onödigt oroliga. I internationell jämförelse har vi ju fortfarande en unikt hög andel trygga och kollektivavtalstäckta jobb med reallöneökningar och ett välfärdssystem där ersättningarna har höjts under pandemin. Men enkätsvaren pekar samtidigt mot att Sverige är lika påverkat av den nyliberala samhällsomvandlingen som andra länder.
Många som har försökt etablera sig i någon av Sveriges största städer känner nog igen berättelsen från 34-åriga London-bon Akin Ogundele, som säger till Financial Times att hans familj trängs i en för liten hyreslägenhet eftersom han inte har någon ”föräldrabank” som kan finansiera ett bostadslån. Och den som bor kvar på den allt mer avindustrialiserade svenska landsbygden (förra veckan meddelades att pappersbruket i Kvarnsveden utanför Borlänge lägger ned och 440 jobb försvinner) känner nog igen sig i den anonyma 20-åring som säger till FT att det känns som att ”vara på väg mot ett stup, eller som att redan ha fallit över kanten”. Svenska politiker och affärsmedia som Dagens Industri gläder sig förvisso åt de utländska investeringar i förnybar teknik som är på väg till olika delar av Norrland, men vad det innebär i faktiska jobb står än så länge skrivet i stjärnorna.
Kommande politiska reformer lär inte göra saken lättare. Den 31 maj lägger regeringen fram sin utredning om marknadshyror för nybyggda lägenheter. Enligt en rapport från undersökningsföretaget Ramböll, gjord på uppdrag av Hyresgästföreningen, skulle en expandering av det systemet till hela hyresmarknaden leda till kraftiga hyreshöjningar i samtliga av de nio städer som undersökts. Andra utredare tar just nu fram lagtexter för ytterligare avregleringar av arbetsrätten, i strid med Handels och andra fackförbund som organiserar unga och otryggt anställda. Därtill kommer den unikt höga svenska arbetslösheten vara kvar även efter pandemiperiodens aktiva stimulanspolitik, enligt regeringens egna beräkningar.
Oron hos Financial Times svenska svarspersoner tycks med andra ord vara befogad. Och som om samtiden inte vore nog fortsätter jordens temperatur bokstavligen att stiga, med allt vad det innebär för framtida matproduktion, ekonomiska förluster och potentiella geopolitiska konflikter. En anonym person sammanfattar situationen i sitt svar till den anrika finanstidningen: ”Min pensionsplan är att dö i klimatkriget.”